Etikett: 2019/2020

På nyårsdagen hör det till att vakna senare än vanligt med mascaran utsmetad runt ögonen. Det har dock hänt lite med tiderna och anledningarna. Nu vaknade jag 08.30, inte 13.30, och mascaran berodde på att jag helt enkelt glömde eftersom jag vanligtvis inte sminkar mig på semester. Men det första lät så klart mer rock’n’roll… Idag blev det (nederlag!) frukost inomhus, för den betydligt lägre nattemperaturen påverkar givetvis även morgontempen. Det är i alla fall sol från klarblå himmel, så den andra koppen kaffe intogs på morgonsolspotten bortanför poolen.

Som vanligt när det varit en ”happening” som nyår, så infinner sig en viss känsla av tomhet och lite stress dagen efter. Eller är det bara jag? Jag ser på sociala medier hur mycket andra semesterfirare hittar på, och blir lite stressad, trots att jag försöker låta bli, och så är det rätt många saker här i närområdet som vi faktiskt vill göra, och då börjar det liksom bli dags. Samtidigt älskar jag att bara vara här i villaparadiset och ta ett dopp när jag vill, ett glas vin eller en kaffe när jag vill, hänga med barnen och på allvar faktiskt lyssna på dem för en gångs skull (om de inte stör när jag skriver om dem så klart… ? jag blir nog aldrig mum-of-the-Year…) och bara vara. Svårt. Och verkligen ett i-landsproblem, så nu släpper jag det och återgår till att njuta av kaffe, sol och barnens nyårsteckningar. Jag skrattade när Mimi ville köpa ett helt kopieringspack med 500 papper, men börjar nu tro att de faktiskt kommer att ta slut. Vi har ju Sharpies gubevars.

Helt utan mål och mening tillbringade vi förmiddagen hemma vid poolen, sen började Peter bli rastlös, så vi fick köra iväg en sväng. Som vanligt precis när det är som varmast och när man egentligen hade behövt tänka lite på mat och rutiner. Nej, jag var mycket riktigt inte 100% för idén, men ibland får man kompromissa lite, det fattar emellanåt även jag, och det blev, jag erkänner, en härlig liten utflykt till marinan, som dock led lite av post-nyårsafton-symptom (det är ett av ställena dit man går på nyårsafton), så det var lite stängt och lite ostädat på sina platser, men överlag väldigt vackert. Maten för 600:- hade vi ätit bättre och godare om jag gjort den hemma, men stripsen var enligt barnen ”hundra tummar upp” och Mimi räknade helt spontant ut att det var tre dagar kvar. Till vad? Som hon skulle kunna äta de goda stripsen innan vi lämnar CC… ? Jomen, de är riktiga gourmander, våra barn.

Efter utflykten åkte vi hem och drack kaffe, solade, badade och ägnade oss åt avancerat slappande, vilket ju är precis vad nyårsdagen är till för. Det är bara väldigt mycket skönare att göra det här i värmen än hemma i soffan. Att det blir grillat i stället för hämtpizza och blogg i stället för Ivanhoe och backhopppning är jag också helt bekväm med, jag lovar. Han väljer ändå säkert fel tjej.

Framemot seneftermiddagen gjorde jag ett lamt försök att få med någon på Pokémon-raid-timme, som inträffar onsdagar 18-19. Det gick sådär, så då tog jag det – inte så intelligenta – beslutet att gå en sväng själv. Här uppe i mil efter mil av helt platt villa-landskap finns inte mycket att hämta i Pokémon-väg, men jag bestämde mig för att inte tro Google Maps som påstod att det var 1,10 timmes promenad till downtown. Dumt. Google vet vanligtvis vad hon pratar om. Så även denna gång. Trots att jag kände ganska fort att barfota i tygskor dessutom var en rätt taskig idé fortsatte jag idogt framåt. Det var verkligen bara framåt. På en halvtimme svängde vägen inte en millimeter och jag passerade ingenting annat än villor och fotbollsplanen. Vände jag då? Nope, då messade jag Peter och bad honom hämta mig om ytterligare en halvtimme, svängde en gata åt vänster och gick så fort jag kunde på de nu rätt skinnflådda fötterna en halvtimme till rakt fram bredvid en tungt trafikerad väg. Sen hittade jag en jättetrevlig nästan gågata (så nära man kan komma i detta bilifierade land) med massor av pokestops, uteserveringar och fina dekorationer. Och Peter o co hittade mig. Uppenbarligen hade de letat jättelänge och jag vet inte hur många gånger barnen njutningsfullt upprepade hur idiotiskt långt jag hade gått. Gissa om de hört sin pappa muttra det mellan hårt hopknipna läppar ett antal gånger…. I bilen tillbaka måste jag säga att jag nästan höll med dem. Det var verkligen galet långt. Typ idiotiskt långt.

Jag ska nog sluta här innan också detta inlägg blir idiotiskt långt, så god fortsättning på det nya året. I morgon ska det bli 28 grader varmt och jag har ju nu avverkat årets stress idag (haha…) så det blir avancerat slappande i morgon också. Möjligen på stranden. Vi får se. Den som läser får veta. Over and out.

Jag måste bara få skriva det! Jag skrev ju igår att det var 22 grader varmt vid 21.30. När ja gick och la mig strax före midnatt (rekord! Jag nyårstränar…) var det fortfarande lika varmt. Älskar älskar älskar det.

Och tur är väl det, att jag uppskattade det så mycket alltså , för idag har vi faktiskt vaknat till lite lägre temp. Jag förstår att det kan låta som ett hån för den som i Sverige vaknat till ett par grader (och sol, har jag hört – härligt!), men vi har idag bara 19-20 grader nu på morgonen, med en uppskattad maxtemp på 24 grader. Jag tror att vi kommer att överleva det också, men lika härligt på kvällarna blir det nog inte. Med tanke på att Mimi tassade in och väckte oss – upprepade gånger – mellan 06 och 07 tror jag iofs att vi helt kan lägga ner det där med nyårsafton utanför huset ändå. Jag lyxade till det och köpte oxfilé (tror jag, de amerikanska styckningsdelarna är inte helt lätta) igår, så nu ska jag bara lista ut hur jag tillagar den på bästa sätt i ett okänt kök utan de tillbehör och den utrustning jag är van vid. (Jag skojar bara, det har inte ett skit med köket att göra – jag har helt enkelt ingen aning om vad man gör med en oxfilé, jag är en bacon-, köttfärs- och fläskfilémänniska.)

Dagen har hittills (vid lunch) bara handlat om att slappa vid poolen, och om att spendera pengar. Det gäller att ta seden dit man kommer. Peter har, surprise surprise, som alla fäder som köper teknikprylar till sina barn, blivit lite hookad på drönargrejen, speciellt sedan han och Inna träffade de riktiga drönarnördarna i parken i lördags, så idag har han köpt sig en ”adult drone”. Det stod faktiskt så. Som vanligt slutar hans online-shoppande med att jag tröttnar på alla frågor och tar över, oftast (jo, det är sant) med billigare pris och/eller bättre leverans som följd. Så även idag, så nu har jag helt plötsligt köpt en drönare. Och – hur det nu gick till – fått 30 dagars trial till på Amazon Prime. Jag försökte fuska mig till det häromdagen genom att registrera en annan mejladress och ett annat betalkort, men fick tji. Idag när jag var helt beredd att betala 12.99$ för en månad gick det däremot jättebra. Strange! Men helt okej, så tack, Amazon.

För den som inte har en aning om vad jag pratar om så är Amazon Prime något slags kombinerad streaming/bok/magasin/billig frakt-grej. Typ Viaplay, Readly, ITunes ihop och så får man erbjudanden och snabbfrakt när man handlar på Amazon. Väldigt rekommendabelt om man vill handla online när man är här. Det är väldigt enkelt att få det beställda levererat till den adress man för tillfälligt befinner sig på, och vi har aldrig haft problem. Hoppas det blir så denna gång också.

Strax innan lunch hände något konstigt. Tjejerna var sig inte riktigt lika på något sätt. Mimi var plötsligt väldigt lång. Vi kunde inte förstå vad som hade hänt. Konstigt konstigt.

Rollspelet fortsatte över hela lunchen, vilket var superbra, för för att spela rollen var man ju tvungen att äta sakerna syrran gillar. Mer rollspel åt folket! En stund efter lunch klarade Mimi inte av det längre, utan efter många försåtliga frågor som vi självklart svarade ”sanningsenligt” på, avslöjade hon glädjestrålande hela bedrägeriet. Sen tog det en liten stund innan jag hörde en späd mörk röst säga ”Älskling, älskling…!” och ut kom Mimi iklädd Peters kalsonger (!), t-shirt och glasögon. ?

Vi tillbringade verkligen hela dagen vid och i poolen. Jag försökte till och med ta en liten tupplur, men som vanligt kände de små huliganerna av det och hade just då tusen frågor. Framemot halv fem insåg vi att vi nog måste göra någonting för att inte somna innan det svenska nyåret, så då tog vi en promenad bortåt fotbollsplanen med drönaren och Pokémon i telefonerna. Det var precis vad vi behövde, och lagom tills vi nästan var tillbaka började nyårshälsningarna komma och vi fick stanna till för att ta en svensk nyårsbild. Man vill ju inte missa en chans att fira liksom.

Väl hemma igen var det matlagning och tillfixning som gällde. Inna lät Mimi sminka henne, vilket hon sedan bittert ångrade för det var jättesvårt att få bort all svart färg från panna och näsa. ”Oops”, sa Mimi, ”det var svårt med mobilen”. Fyrverkerierna satte igång redan strax efter 18 till Mimis stora förtjusning. Fast först beundrade vi solnedgången i all sin prakt. Får jag välja, föredrar jag den.

Maten blev, om jag får säga det själv, jättegod, och för första gången (?) lyckades vi med konststycket att inte dra igång brandvarnarna. Det krävdes i och för sig många stängda dörrar och takfläktar på, men det är resultatet som räknas. När vi ätit klart var alla taggade och positiva. Fyra timmar till var väl ingenting. Vid lite över halv nio konstaterade Mimi, uppkrupen i mitt knä under en filt, att hon faktiskt hade sett fyrverkerier, så hon behövde inte fler nu, och sen somnade hon. Tio minuter senare tyckte Inna att det var för högljutt när grannarna började smälla, så hon gick in. Vid halv elva var det faktiskt bara 16 grader, så då gick jag och Peter också in. I och för sig har vi nästan lika fin utsikt från sofforna, men jag måste erkänna att även jag slocknade och fick väckas vid tolvslaget. Då kom även först Mimi, och lite senare, Inna – fortfarande i feststass – tassande, så vi kunde faktiskt fira in det nya decenniet tillsammans.

Med risk för att börja bli lite lätt tjatig så verkar vi ha vaknat till ännu en fantastisk dag här i vårt lilla villaparadis. Det porlar mysigt från bubbelpoolen, kaffet (svenskt) smakar ypperligt, barnen har fått köpa en dinosaurievärld i Minecraft där Inna undervisar Mimi och så har vi ju utsikten över den spegelblanka sjön/dammen. Det är så idylliskt att fan kunde bli religiös. Glömde jag nämna temperaturen? 23 grader 07.30. Om jag är nöjd? Lite.

En annan sak som gör mig löjligt nöjd är att jag kom på att det ju inte är på lördag vi åker, som jag fick för mig igår, utan på söndag. Jippie, vi tjänade en hel dag! ? Jag tror ju inte att vi kommer att ha det dåligt i Siesta Keys, som är nästa stopp, men det blir ju något helt annat eftersom vi ska bo i lägenhet på en resort och inte i villa med egen pool och fantastisk sjöutsikt. Förhoppningsvis bra fast på ett annat sätt.

I morgon är det visst nyårsafton. Undrar hur vi ska fira den. Förra året grillade vi ”hemma” i det årets villa, Villa Sunny, och höll oss vakna (3/4 av familjen) hyfsat förgäves för att kolla fyrverkerier som aldrig kom. Nu läste jag precis om två olika firanden här i Cape Coral, ett i marinan (där vi brukar träffa hundar ?) och ett på bron mot – antar jag – Ft Myers. Med tanke på vår svenskinfluerade dygnsrytm där barnen slocknar innan eller runt 20 och vi inte långt efter, vet jag inte vad som vore bästa upplägget, men det behöver vi å andra sidan inte bestämma förrän i morgon. Vi har ju semester och inte ett enda måste.

Med tanke på gårdagens vidbrända lemmar tar vi idag det säkra för det osäkra och håller oss lite undan solen, i alla fall den allra värsta strandsolen. I Peters värld betyder det musikaffär, i Mimis lekplats med splash zone, i Innas ”något med djur” och i min handla mat och kanske fånga någon Pokémon. Sagt och gjort, efter aningens för lång startsträcka satte vi GPS:n på Ft Myers där Inna redan på håll utbrast ”Nej, inte detta nu igen!”. Uppenbarligen har Peter varit lite oftare än han inbillar sig på Guitar Center, för mycket riktigt var vi just där. ? Ni borde f.ö skärpa er, GC, drar ni så lite folk att ni varken lyckas attrahera pokestops eller Pokémon?! Illa. Vad ska vi då göra, vi som sitter utanför och väntar? (Skriva blogg uppenbarligen …)

Komiskt nog träffade Peter på trubadursnubben från igår i affären och roligt nog hade han samma skor och kläder som igår, precis som vi skojade om. Jag tror vi borde börja skriva böcker ihop, Michaela!

Helt emot barnens önskan – kors i taket – genomdrev vi sedan att vi skulle äta lunch på Taco Bell. Bara för att konstatera att barnen hade rätt. Det var dyrt, dålig service och inte ens speciellt gott. Tusan. Dessutom insåg vi rätt snabbt att shopping dagen innan nyårsafton inte är ultimat ens i kapitalismens mecka, så det slutade ganska snopet med att vi – som vanligt – ändrade våra planer och åkte 12 km tillbaka ungefär samma väg i riktning mot parken, utan att ha gjort annat i Ft Myers (om det nu ens var downtown vi var) än att trycka i oss några risiga tacos. Snopet var ordet.

Parken med splash zone var samma som i lördags, fast idag minus Pokémon-event, men plus badkläder så splash zone kunde utnyttjas. Och det gjorde den. Trots ganska begränsad yta och, i alla fall i våra ögon, rätt begränsat med aktiviteter, var de där i över en timme. Under tiden satt Peter snällt och kollade, medan jag gick en promenad (läs: snurrade pokestops) och köpte för varmt och för svagt kaffe. (Med för varmt menar jag för händerna eftersom jag fick transportera det över halva parken utan något slags hjälpmedel/bricka. Kaffe kan ju annars inte bli för varmt.)

Efter förrättat värv åkte vi till wholesale-kedjan Costco, som Jokke och Michaela rekommenderat och fixat till oss. De beskrev det som en upplevelse, och det var det verkligen. Det var en gigantisk affär med ofantligt mycket grejer i otroligt stora förpackningar till – överlag – väldigt bra priser. Allt från tv-apparater och möbler till kläder, mat och mediciner. Det krävs ett speciellt medlemskort för att man ska få handla och själva affären känns lite som att gå på ta-själv-lagret på Ikea. Breda gångar mellan gigantiska hyllor med innehåll som blandats helt utan rim och reson. Jag var lite rädd att bli utslängd, avslöjad som turistisk rookie-handlare om jag fotade, annars hade jag gärna försökt fånga spektaklet på bild. Nästan direkt när vi kom in hittade vi Sharpie-setet som spanats in på Target tidigare, fast nu 11 dollar billigare än på Target. Redan en stor hit alltså. Dessutom älskade barnen provsmakningarna som fanns överallt och hittade inbakade korvar som de påstod sig älska, vilket vi direkt köpte, med tanke på hur dåligt de äter hela tiden. Säkert gillar de dem inte när vi kommer hem (been there, done that), men det är värt en chansning. Som vanligt på sådana här ställen hittar man de bästa fynden på de onyttigaste hyllorna, så lyckan var verkligen gjord när vi hittade en gigantisk (nästan två kg) burk M&M:s för under 10 dollar.

Som vanligt (igen) så hittar man ju heller inte allt man behöver (i alla fall inte i förpackningar för en familj på fyra, inte 24…) så efter Costco fick vi köra till Publix och handla lite till. Jag är ledsen, nästkommande gäst i Villa Seaside, men vi behöver stanna här till februari för att hinna äta upp all mat.

När vi kom hem var klockan över 18 och Mimi var enligt uppgift jättetrött och skakade bara överseende på huvudet när Inna föreslog en lek. ”Titta där, Inna…” och så en nickning ut över den mörka sjön. Vi kan nog glömma det där med att fira nyår ute på – eller utanför – lokal i morgon, även om hon påstår att hon ska vara vaken till midnatt då.

Till middag samlade vi ihop alla goda rester (köttbullarna var ännu godare idag) och kompletterade med korvarna från dagens inköp. De var då, så klart, ”godare i affären” och inte alls samma succé som det låtit som. Som sagt… Nåja, paketet innehöll ju bara 62-66 stycken…. ? (Själva korvarna var faktiskt fortfarande goda, det var brödet som var segt, sa de, så det kan ju bero på något i tillagningen. Ugnen har en kontrollpanel som ett smärre rymdskepp, så jag ska testa några andra knappar nästa gång.)

Kvällen är lika skön som vanligt – nu börjar jag bli bortskämd – och det är nu, snart 21.30, fortfarande 22 grader varmt. Helt vindstilla och förutom enstaka motorbuller långt borta hörs bara lite avlägset skratt från en altan på andra sidan sjön och så syrsorna. Jag längtar verkligen inte hem, utan tror att jag ska avsluta här och gå och hämta garn och virknål. Jag har faktiskt inte virkat något ännu. Nu är det dags! Gott Nytt År, alla! Puss och kram på er.

Ps. Hittade just Google fotos version av vårt 2019. Även om mycket så klart kunde lagts till och dragits ifrån, så är det också mycket som är mitt i prick. Det har varit ett bra år. ? Ds.