Tjoho! Det krävs inte mycket elände för att man verkligen ska uppskatta en bra dag! Med tanke på att vi hade börjat tänka i termer av att behöva lägga dagen idag på att jaga negativt Covid-test för att inte på något sätt jinxa hemresan, så kändes det verkligen ljuvligt att redan igår helt plötsligt ha en 100% pigg familj. Som sagt, vi har varit där förr med Inna och hennes känsliga öron och detta är precis vad vi flera gånger tidigare varit med om, men då har det inte varit en pandemi som gjort att minsta hostning eller hängig blick kunnat få rätt jobbiga konsekvenser, så detta känns som en semesteråterfödelse.
Idag lämnade vi alltså vår lägenhet i Arbanija. En verkligen prisvärd tvårumslägenhet (vi betalade lite drygt 800:-/natt) med stor terrass och nära till strand, som bara sabbats av den övertrevliga och ”oförmögen-att-förstå-de-tydligaste-av-vinkar-tanten” som fortsatt att dyka upp som gubben i lådan på den terrass vi liksom betalar för, i tid och otid. Oavsett när jag gett mig ut på promenad, även före 07, så har hon varit där och harklat sig så uppfordrande att ingen utom en asocial Åsa (ni som känner mig vet hur otillgänglig jag kan göra mig) helt kan ignorera. I morse ropade hon och sprang efter mig, men jag reglade bara dörren och lät trevliga Peter ta synpunkten om att vår ytterbelysning visst var tänd. Jag är så otroligt mogen att denna övervakning får mig att vilja öppna alla fönster och dra på AC:n på lägsta temperaturen samtidigt som jag låter kylen stå öppen. Typ. Hur gammal jag är? Tja… snart 48, påstås det.
Promenaden i morse kunde, f.ö. ironiskt nog under de allra sista 100 metrarna på sista promenaden, mycket väl ha blivit min allra sista. Hu! Ett möte med en stor budbil tvingade i princip in mig i häcken vid sidan av vägen, där det helt plötsligt stack ut en bit armeringsjärn (eller vad det nu var), som förutom att ge mig ett blåmärke och skrapsår, fick mig att vackla ut i vägen, bara någon millimeter från budbilens backspegel. Tacka fanken för att jag ignorerade tanten sen. (Och nej, jag gick inte och stirrade ner i telefonen som hemma, för det går helt enkelt inte här om man vill överleva.) Nåja, (hoppas jag inte jinxar något igen nu) så många padeltider som jag bokat den närmsta veckan, så lär det inte behöva bli så många promenader i det närmaste och hemma har vi ju trottoarer, gud förbjude.
Vi bestämde oss för att tillbringa vår bonusdag i Okrug Gornij, där vi varit flera gånger under lågsäsong. Trots att vi tog en annan väg än den (smala och krokiga genom Trogir) vi känner till, så tänkte vi att vi känner till området så bra att vi inte behövde GPS:n, vilket givetvis ledde till flera halsbrytande vändningar på de ofantligt smala vägarna, men till slut (med hjälp av GPS…) kom vi fram till den fullsmockade stranden. Helt euforiska av att känna semestervibbar igen gick vi ”all in” och körde verkligen the full monty med strandstolar, heldagspass på det flytande tivolit och drinkar innan klockan ens var 11! Visa av erfarenhet betalde vi även nogsamt parkeringen.
Vid 16 kände vi oss tillräckligt vidbrända och klara med sol och bad för att göra våra unga grannar väldigt glatt överraskade genom att skänka dem vårt parasoll och vår luftmadrass samtidigt som de fick ta över våra betalda solsängar. Själva tråcklade vi oss ut genom Trogir samtidigt som vi konstaterade att det inte blev ett enda besök i denna lilla, mysiga ”gamla stan-liknande” stad denna gång. En så god anledning som någon att komma tillbaka alltså.
Vi tog oss en liten bit norrut till hotellet Villa Rustica, som vi mest valt för att det ligger hyfsat nära flygplatsen och hade frukost inkluderat, men det visade sig vara en riktig liten pärla. Stilen på rummen är möjligen lite märklig eftersom själva rummen är ”slottlikt” inredda med pampiga möbler, tunga draperier och överdrag medan kök och badrum är supernytt och ”kakelfräscht”, men det funkar ändå på något sätt. I kylskåpet väntade en riktigt positiv överraskning, en jättefin ostbricka med goda ostar och prosciutto! Den var ungefär trippelt så bra som den som vi betalade ganska hyfsat för på stranden i Bratuš för (känns det som) en halv evighet sedan.
Efter den där vanliga ”slappa-på-hotellrummet-med-lite-vin-och-snacks-efter-strand-stunden” som alltid blir lite för lång och alltid gör att ingen egentligen är hungrig, men man ska ändå ut och äta… (Bara vi??) gav vi oss ut för att kolla in närområdet och ja, äta. Vi hann verkligen inte se mycket, men det lilla vi såg var litet och charmigt, och folk kom fullpackade med badsaker så uppenbarligen finns det något slags strand i närheten.
Vi känner givetvis inte till området tillräckligt för att ha en aning, men restaurangutbudet i ”centrum” (hamnen) verkade bestå av tre restauranger som givetvis (eftersom vi väntat för länge och dessutom stannat vid lekplatsen) alla var fulla. Mimi tyckte att vi ”skulle åka till McDonalds bara”, men det blev att vi ställde oss i kö och faktiskt fick gå före de som stod före i kön eftersom vi var fyra och de åtta… Den trevliga och väldigt engelskkunniga (annars var det mest tyska här) servitrisen var mycket tydlig med att det skulle dröja, och det gjorde det verkligen, men lyckligtvis var det värt det. Bästa köttet på hela resan! Skönt när det är så. Bonusdagen levererade in i det sista!
Det blev ingen vidare sömn denna natt heller, för det är ju alltid en viss stress när man ska åka hem, men jag måste bara skriva lite om morgonen också, för shit, vad väl de ville oss, alla i personalen när vi kom ner några minuter innan frukosten egentligen öppnade. Vi fick bokstavligen värja oss mot alla godsaker de kom och erbjöd. Det var mackor att ta med på flyget, stekta ägg, omelett, smoothies, kakor, frukt, hjälp med kaffemaskinen, hemgjord marmelad, pannkakor, kanske en croissant? osv. Jag åt dubbelt så mycket som jag egentligen orkade bara för att de var så snälla. Typiskt svenskt?
Konstigt nog gick allt från återlämning av bil, långsam incheckning och flygresa (bara 20 minuters försening) hur bra som helst. Lite skakigt var det genom molnen vid landning, men annars var det som tog längst tid att hitta bilen på parkeringen (P7, som är sjukt dåligt skyltad!) eftersom jag missat att anteckna att vi tydligen stod på etage minus ett… Lite ifrågasätter man ju sitt förstånd när man åker från 33 grader och sol till 17 grader och regn, men väl hemma plockandes ett par kg tomater från de välskötta odlingarna (tack, Elin! 😍) och efter en superkul padelmatch med fina vänner känns det ändå rätt ok att vara hemma och t.o.m att börja jobba i morgon, så jag tackar allra ödmjukast för alla som orkat läsa plattityderna även denna gång och hoppas att vi snart ”ses” igen. Over and out.