Polen juli/aug dag 7. Sällskap 

Idag förökade vi oss! När vi vaknade (lite tidigare än vanligt) hade vi fått besök av Anna, Axel, Elin och Julia som kom med färjan i morse och ska hänga med oss de sista tre nätterna här! Toppentrevligt! Så nu är vi åtta viljor som ska samsas. (Jag skojar givetvis – det är bara fyra barn, så fyra viljor alltså, men det räcker ju och blir över. 🙂 

Min dag började ganska intressant med att Mimi satte sig upp, viftade ivrigt med händerna framför mitt ansikte och sa något obegripligt. När jag till slut förstod vad hon sa och upprepade ”solkräm?”, skrattade hon glatt, ”haha, jag skojade bara. Gick du på den lätta?”, la sig ner och somnade igen. Eh? Jahapp. Själv hade jag lite svårare att somna om, men var väldigt noga med att stoppa ner solkrämen i väskan när vi sen skulle ut från hotellet. Hon frågade dock inte efter det fler gånger. Undrar vad drömmen handlade om. 🙂 

Vi började med frukost ute på terrassen. De nytillkomna barnen åt mat, våra åt idag bara Nutella. Hoppas Elin och Julias inflytande ska göra mer än vårt, för det verkar inte vara mycket att räkna med. Nu när vi är dubbelt så många så blir det ännu tydligare varför man betalar så mycket för att bo på hotell – det räcker med att slänga en snabb blick på (och under) frukostbordet för att det ska vara värt varenda krona! Som riktiga Stig-Helmer-turister klingade vi i glasen och skålade givetvis in semestern i Prosecco. Precis som det ska vara. 

Att veta att någon annan ska städa undan detta är så ljuvligt. Semester på riktigt!

Efter frukost fick det bli en marknadsrunda. Vi kände oss otroligt populära där vi kom med två gigantiska vagnar på de smala, till brädden fyllda gatorna. Man ser f.ö väldigt få dubbelvagnar i Polen – barnen här är uppenbarligen inte lika dekadenta och lata som våra, utan de går på sina ben när de ska någonstans. Undrar hur de gör… Vi hann med ett antal stopp, några kriser, lyckades än en gång smita förbi tivolit, köpte malina (hallon) och supersöta tomater på saluhallen, insåg att förra årets höjdarsecond-hand-affär förvandlats till en lumpbod och hittade ett charmigt fik på en sidogata där vi satt rätt länge och matade barnen med pengar de kunde göra av med i bok/leksaks/vad-det-nu-var-för-något-affären bredvid. Den som säger att man inte kan köpa sig lycka har inte små barn. Uttrycket är förmodligen myntat av någon gammal grek som levde ensam i en grotta någonstans med bara skuggor som sällskap. 

Curlingsvenskar redo för en dag på marknad
Perfekt möblemang för en fika. Det går lika lätt att skapa ett tåg som ett pysselbord.
Saluhallen är ljuvligheten personifierad (eller saluhallifierad?)

Vädret har ju varit en ständig stötesten i denna blogg, så jag gissar att många sitter och biter på naglarna i undran över hur vädret är och om jag inte ska komma med något bittert om det. Tro’t eller ej, men vädret var idag PERFEKT marknadsväder! Sug på den!  Jag tänker inte ens lägga in någon liten syrlig kommentar om att det möjligen var någon grad för varmt, utan det var helt enkelt perfekt väder för att gå på en festival/marknad. Ha! Jag kan minsann vara positiv också. (Fast hur roligt var det då? Ärligt?) Efter fikapausen var det, enligt miniorerna, dags för pariserhjul. Nere vid kanalen finns ett stort pariserhjul á la London Eye, så dit styrde vi kosan, och hade det inte varit för kissnödiga tjejer i kön, hade de som vågade (5 av 8) tydligen fått åka i VIP-vagnen. Har ingen aning om vad detta innebär, så det var ju himla synd att de missade den. Jag tänker att det borde innebära fri champagne och snittar, men eftersom jag själv aldrig någonsin tänker sätta min fot i något så högt, kommer jag nog aldrig att få veta. Själv stod jag i pizzakön på Telepizza och väntade in världens bästa Carbonara-pizza (sic!) i stället. (Hett tips för den som är sugen på pizza i Gdansk.) 

Flott lunch. Eller kanske snarare flottlunch. (Vi som inte särskriver förstår.)
Den här stan är så vacker!
Mariakyrkan underifrån
Vi hittade inte Mimis minion, men Nalle Puh dög fint för en high-five och någon är nu väldigt stolt. (Det finns på film.)
Alla har nu vederbörligen passerat räkneverket.

Eftersom papporna lovat att det skulle bli bad i takpoolen, blev det efter vår lilla picknick en hyfsat rask promenad tillbaka till hotellet, där pappor och barn gick och badade medan mammorna knappt förstod sin egen tur, men helt plötsligt stod barnlösa med två timmar till förfogande. Ytterst märklig känsla, men vi hämtade oss ganska snabbt och styrde stegen mot köpcentrat Madison. Jag är rätt säker på att jag nämnt det förut, men om man ska hitta någon brist med denna, vår favoritstad, så är det just att det inte finns någon riktig shopping i själva staden, utan det är gallerior utanför stadskärnan som gäller när man vill handla. Madison är okej, men har inga toppenaffärer, så det blev inte någon shoppingorgie och det lilla som shoppades var ju, i vanlig ordning, till barnen, men det var ändå ljuvligt med ett par timmars utan-barn-tid. 

Man kan verkligen köpa nästan vad som helst på Dominika-marknaden.

Klockan 17.30 hade vi bokat bord på takterrassen, så 17.00 var vi tillbaka på hotellet, där barnen självklart satt som ljus, duschade, klädda och redo att låta sin mamma piffa till sig lite innan vi skulle äta. Haha…. eller inte. Möjligen var det så för Anna, men personligen gör jag nog bäst i att inte gå in på några detaljer. Jag nöjer mig med att säga att mitt piffande inskränkte sig till att varken döda eller fysiskt skada någon (en bedrift i sig) och att skvätta på lite ny parfym. Inte direkt Sex-in-the-city-förberedelser, men jag antar att en och annan förälder vet vad jag pratar om.  

Majonnäs i en liten burk och rejält med parmesan i en separat skål är sådana där onödiga små saker som bidrar till trivseln på Hilton.

Hiltons takterrass har tyvärr inte, som de flesta restauranger i Polen annars har, någon lekhörna, så det tog ett tag innan lugnet infann sig, men när det börjar lekas mamma, pappa, barn (”jag ska vara hund”) vet man att det finns hopp. Nytt i leken sedan idag när vi ett par gånger sagt nej på frågan ”får jag fråga om den hunden är snäll” med motiveringen att det är en kamphund är begreppet ”campinghund”. Helt klart har de verkligen förstått begreppet. 😂

Campinghundar?

Maten var underbart god, men kom i aningens för små portioner och tog onödigt lång tid att få. Det är väldigt flott när personalen kommer med vita handskar i kö och serverar maten till hela sällskapet samtidigt, men konstigt nog var de sedan lite klantigt långsamma med att erbjuda efterrätt/kaffe på maten, så hela måltiden tog så lång tid att barnen till slut fick lämna sin glass för att vi skulle hinna till Elephant kl. 20 där vi bokat bord/stämt träff med en Olofströmsfamilj som också är här på semester. Lite onödigt, Hilton. Det borde ni kunna göra bättre! 


Vi blev tyvärr bara 6/8 på Elephant – så är det ju när man reser med miniorer – men det blev en riktigt trevlig helkväll med prat, vin, eldslukarshow, Irish coffee, lek med lysande ”sländor”, diverse räddningsaktioner av lysande sländor, kurragömma och mer prat. Tusen tack, Lea, Ebba och Micke! Och varsågod, kvinnan som sålde de lysande sländorna som barnen lyckades placera på varenda utskjutande plats på huset intill, du måste ha täljt guld med smörkniv i kväll. 

Alla ska med!

”Kunnagömma”. Är det någon som ser Lea? 😉
Eldshow med lång slutartid. På Dluga händer det alltid något.
Världens gulligaste servitris engagerade sig i våra räddningsauktioner och lånade glatt ut nödvändiga verktyg. Axel blev kvällens hjälte när han lyckades få ner ett av de lysande eländena.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *