Florida 2.0. Dag 21 Ganska meningslös resdag. Och regn.

Då var det dags att väldigt motvilligt lämna BahamaBay. Givetvis i strålande solsken. Så är det bara. Resdagarna är alltid de finaste.

Det är alltså det här vi lämnar. Ett finfint boende och klarblå himmel.

Mimi väckte familjen i god tid med julsånger (!) och entusiastiska hopp i respektive sängar. Inna hälsade nyheten att vi skulle spendera över tre timmar i bil med förtjusta utrop. Hennes plan är att bygga ”en gigantisk rollercoaster” i Minecraft nämligen, och i bilen är det ju ingen som tjatar om skärmtid.

Hon är inte dum den här tjejen. Efter lite prat om skärmtid och vikten av att röra på sig, kommer hon liksom så där av en händelse in och ”tar en liten springtur, för jag ska ju sitta i bilen så länge sen”.
Om ett år syns vi igen!

Jag insåg när jag packade ner våra matvaror att jag kommer att behöva planera lite de sista dagarna för att använda grejerna effektivt. Man slänger ju inte mat. Så är det bara. Nu är vi ju på väg till stället utan riktiga knivar, så jag får väl vara lite klurig.

Den här har vi skrattat lite åt. Antingen är det vi som inte fattar eller så har den som satt upp den inte riktigt tänkt klart.

På vägen ner mot Fort Lauderdale lärde vi oss – igen – att man antingen tankar och provianterar innan man kör eller att man är ordentligt uppmärksam på skyltarna under vägen. På motorvägen söderut kan bensinstationer/rastställen nämligen ligga till vänster om vägen, och missar man ett är det väldigt långt till nästa. En sträcka som inte känns kortare ackompanjerad av ”Fuel level low” och plingande från instrumentpanelen.  Inte det minsta kortare faktiskt. Lyckligtvis lärde vi oss också att det – givetvis – går rätt mycket bensin i reserven på en amerikansk bil, så vi behövde inte göra erfarenheten att köra soppatorsk på en amerikansk motorväg i 27-gradig värme. Det hade kanske varit en rolig twist här i bloggen, men gissningsvis inte i verkligheten.

Miles and miles of nothing blir så himla mycket mer nothing när bensintanken gapar tom.
I Yeehah Junction (!) hittade vi inte bara bensin, utan även Desert Inn. Frestande. Mycket frestande.
Baksidan av Desert Inn. Ute i miles and miles of nothing. Det är svårt att motstå. Kanske nästa gång.

En annan erfarenhet under vägen var att ”Kid’s meals” inte är en självklarhet på roadside-restaurangerna. Inte heller mjölk eller vatten. Däremot en uppsjö av äckliga saft-historier och olika sorters läsk. Så klart.

De ser rätt glada ut ändå. Vi var möjligen lite mindre glada. Stressade som vi blev av avsaknaden av barnmåltider, beställde vi fulla meals till dem, så det blev inget billigt snabbmatsmål. Vattnet hittade vi till slut i en varuautomat.
Hon älskar fortfarande ”hamburgarstället”.
Hon också.
När hon sa att hon ville ha ”salt till stripsen”, trodde jag i min enfald att hon menade alla stripsen.
Det gjorde hon inte.

Ännu en erfarenhet var att denna väg – Florida Turnpike – var den tristaste av alla vi kört i Florida. Och dessutom ganska dåligt underhållen, trots alla skyltar om ”Your tolldollars at work”. (Det är en tull-väg.) Riktigt trist var den, och inte blev den roligare av att det blev molnigare och molnigare ju närmare målet vi kom. Det har lite varit temat på denna resa, vi har lämnat ställen i fint väder och anlänt till nya i dåligt väder. Tvärtom hade varit att föredra.

När vi kom ut från Publix-provianteringen några kilometer från hotellet började det regna. Inget litet käckt strilande sommarregn utan ett veritabelt  syndaflodsregn. Vi känner således igen Ft Lauderdale, och planerna på en beach-eftermiddag grusades rejält. Igen. Det blev en hänga-på-rummet-eftermiddag medan Peter tog en ”köra-och-köpa-gitarr-eftermiddag”. Eftermiddag och eftermiddag förresten, klockan var givetvis rätt mycket när vi väl var framme och hyfsat installerade. Jag förstår inte riktigt dem som åker från ställe till ställe och bara stannar någon enstaka natt på varje hotell. Det är ju skitjobbigt att installera sig, orientera sig och sedan packa ihop igen. De som gör det och ändå får ut något av semestern måste vara utrustade med nerver av stål, vara sjukt förberedda och inte ha en treåring som blir trött och vill sova senast 19.30 varje kväll. Så är det bara.

Multitasking. Hon skapar en Minecraft-rollercoaster på ipaden och kollar på Viaplay på telefonen. (Viaplays nedladdningstjänst är f.ö det som gör att de här resornas förflyttningar fungerar. Mycket väl investerad hundring i månaden.)
Dora i mobilen, örat mellan fingrarna och lite snacks lätt tillgängligt. What else could a girl need?
Hej, Ft Lauderdale. Vi känner genast igen dig.
Soleado hotell. Inte riktigt samma blå himmel som BahamaBay.
Jag vågar inte ens tänka på hur många timmars skärmtid det blivit idag.

Hotellet hade på något sätt blivit mycket mindre, avsevärt smutsigare och väldigt mycket mindre välutrustat sedan vi var här för tre veckor sedan. Undrar just vad det kan bero på… Ägarna får så otroligt många goda vitsord i de flesta recensioner på hotels.com att jag verkligen försöker hitta något gott i den loje ”mañana-farbrorn” som även denna gång checkade in oss, men han gör det inte lätt för mig. Han är liksom så loj och långsam att jag tror att han inte förstår mig, så jag har redan upprepat min fråga innan han svarat och då gör han det på ett sätt som får mig att känna mig ytterst besvärlig. Okej, jag har hört ryktas att jag någon enstaka pyttegång upplevts som lite gåpåig och hetsig, men det är helt enkelt något som skaver här. Att ta ett långt samtal mitt under min incheckning hjälpte inte hans aktier jättemycket. Hoppas uppfattningen hinner ändras innan vi åker härifrån. Jag vill gärna också ha den där positiva bilden jag läser om i recensionerna.

På rummet fick jag städa både mikron och spisen och diska grytor och salladsskål innan jag kände för att använda dem. I duschen dansar de svarta hårstråna samba. Sådär fräscht. Men läget är fortfarande bra och mañana-farbrorn kommer säkert att visa sig vara en riktig klippa i morgon. När det givetvis är riktigt fint strandväder också.

Inna har tjatat om kokosnötter sedan vi kom till Florida för tre veckor sedan, så idag gav vi efter och köpte en, trots att vi verkligen inte vet hur vi ska få upp den. (Japp, vi har lärt barnen sången.)
Inte riktigt den köksutrustning jag vant mig vid. Och smutsig var den också.
Mega-gigant-avokadorna höll vad de lovade. Wow!
De här gigantiska biffarna hade förtjänat bättre än en halvrisig stekpanna, en halvvarm kokplatta och en leksaksstekspade.
Peter MacGyver Olofsson och hans älskade Victorinox-kniv fixade till slut kokosnöten. Om Inna gillade det? En sipp och sedan en äcklad grimas. ”Det var inte gott alls. Det smakar kokos och jag gillar ju inte det.” Vad hon trodde att en kokosnöt skulle smaka framgår inte.
Tur att vi inte shoppat något, för nu har vi helt plötsligt fyra incheckade bagage på hemvägen. Välkommen till familjen, svarta gitarren. Caset fick godkänt av Mimi. Tydligen mjukt och skönt. ”En gång tog du en bild när jag låg i ett sånt.” 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *