Kroatien 2018. Dag 5. Bol på Brac.

Puh. Kaffeproblemet är löst. Det var bara att gå och fråga efter att få köpa kaffe, så fick vi både kaffebryggare, vinglas och erbjudande om mikro. Precis som det ska funka när man vill ha nöjda, återkommande gäster. Förmodligen har de haft koffeinberoende svenskar här tidigare och vet hur kinkiga sådana kan bli.

På Lidl hittade jag igår mörkt rågbröd, så äntligen kunde jag äta en frukost som jag någorlunda kan stå för. (Kändes dock rätt taskigt när sockret av oklar anledning slog i taket efteråt. Aldrig får man vara riktigt nöjd.) Nu återstår det bara att se hur magen klarar sitt första intag av fibrer på fyra dagar… 😉

Efter frukost fick vi oväntat besök av en sällskaplig ettåring från lägenheten bredvid. Eftersom han dessutom visade sig ha två äldre bröder, var lyckan gjord. Förmiddagen tillbringades sedan alltså med Mando och Louie nere vid poolen. En riktig höjdare med kompisar i samma åldrar.

Poolområdet är omgärdat av planteringar av allehanda slag. Hittills har vi identifierat fikonträd, olivträd, vinrankor, squash, tomater och lite annat smått och gott. Jättevackert, om än lite opraktiskt när Mimis boll envisas med att rulla, studsa eller kastas ner från avsatsen där poolen befinner sig ner till avrinningsviadukten hyfsat långt nedanför. Hittills har vi meddelst diverse håvar lyckats med samtliga räddningsaktioner, men jag befarar det värsta.

Morgonutsikt från balkongen. Vackert, men lite långt till havet.
Vi har i alla fall inte långt till poolen.
Inna kastade sig med liv och lust in i alla möjliga bus med killarna. Att fylla hela den inte så stora poolen med ställets alla flytleksaker var bara ett av flera påhitt.
Mimi ”Snigeln” Olofsson höll sig som vanligt lite mer i bakgrunden, men uppskattade det mesta som hände.
Den här ska jag nog lyckas göra till fotbollsspelare ändå. 🙂
Denna blir värre. Hon blir nog en ”musiken-räddade-mig-från-idrotten” som pappa.
Fikonträd, vinrankor och allehanda växtlighet. Barnen tycker absolut att mormor borde åka hit. När vi åker bil någonstans ropar de ständigt från baksätet när de ser ”ett mormorhus till” (dvs ett hus med extra många fina blommor).

När vi vid 12-snåret började känna att det var dags för lunch tog vi det – skulle det visa sig – något ogenomtänkta beslutet att, utan att konsultera någon, promenera till första bästa restaurang och sedan fortsätta till stranden. Första – och andra, tredje och fjärde – restaurangen visade sig inte öppna förrän till kvällen och vi verkar inte riktigt befinna oss på rätt sida stan för att kunna välja och vraka mellan matställena. Delen av stan vi bor i påminner f.ö en del om Visby med stora höjdskillnader och extremt smala gator. Vi mötte en bil som fick fälla in backspeglarna för att överhuvudtaget ha chans att ta sig fram (lyckligtvis lite längre fram än vi möttes…). Oavsett hur mycket försäkringar vi blivit pålurade vill vi INTE åka på en sådan gata med hyrbilen.

När vi väl hittade en restaurang var den jättestor, ganska dyr och hade inget som barnen kunde tänka sig att äta, så när vi dessutom insåg att vi hade glömt ta ut kontanter i detta cash-baserade land, gjorde vi det pinsamma att faktiskt resa oss och gå innan de hann ta vår beställning. Sedan var det lite småjobbigt ett tag när inte ens Google maps hittade någon restaurang i närheten. Lyckligtvis hittade Google Peter en skylt som ledde till en restaurang precis vid ”klosterstranden”, dit vi ju ändå hade tänkt oss, så krisen avvärjdes tämligen snabbt.

Strandpromenaden ser väldigt trevlig ut, även om det mesta var stängt just när vi gick förbi. Vet inte om det faktum att det ju faktiskt är söndag har med saken att göra.
Bakom restaurangen vi smet ifrån fanns en märklig inrättning. Enligt Google maps var det (eller hade det varit, för den var uppenbart ”abandoned”, som Inna sa) en offentlig badanläggning. Nu var den mest ganska märklig, men med väldigt imponerande graffiti. (Om man nu ens kan kalla det det?)
Den här figuren är också både märklig och väldigt imponerande. Och ganska cool.
Mer konst/graffiti.
Vackra vyer är det gott om här på ön.
En del av klostret.

Efter vår ofrivilligt långa sightseeing hittade vi alltså fram till klostret och en restaurang med ganska långsam service. Inte direkt vad vi hade önskat just då kanske, men alternativet hade ju varit en hyfsat lång promenad utan mat, så det här var ändå bättre. På den ljusa sidan fanns att maten var god och att barnen faktiskt åt väldigt bra, så nu vet vi tricket. Det får gå aningen för länge mellan måltiderna bara. Och så får vi köpa öronproppar för att slippa den sista timmens gnäll. Skulle kunna funka.

Inna funderar på sina YouTube-idoler ”The Sharer family”. Hon är (vid varje resa) övertygad om att The Sharers varit just på samma ställe som vi, så just här berättar hon om att deras senaste video spelades in på stranden vi har nedanför oss. Hon är helt säker. Vi är, taskigt nog, inte helt övertygade.
Vad den här funderar på vet jag inte, men speciellt jämn i humöret är hon inte.
”Pappa, du är faktiskt lik ’baby Otter'” (the Sharer’s hund, tror jag).
Om man bara gör så här…… 🙂

När vi väl fått vår mat, ätit upp den och övertygat Mimi om att vi visst skulle till stranden först och inte till lekplatsen vi såg någon gång precis i början av vår lite långa promenad, gick vi ner till ”klosterstranden”. I alla fall tror vi att det är den stranden som många hellre går till än den betydligt mer berömda Zlatni Rat på andra sidan Bol. Det är stenstrand även här, men till skillnad från Trogirs ganska kantiga och vassa stenar, är dessa runda och härligt slipade. Däremot var det, enligt uppgift, kallare i vattnet än i Trogir. Personligen kände jag faktiskt inte ens på vattnet, för det började mulna på och blev bara inte av när resten av familjen kom upp så snabbt som de gjorde. Tiden ägnades åt diverse stenaktiviteter i stället. Alltifrån att bygga torn på sina föräldrar, kasta sten så långt man kunde till att leta hjärtformade stenar och att försöka lära sig att kasta smörgås.

Bäst att ta badbilder innan de faktiskt går i, ifall det (som i detta fallet) inte blir så mycket bad.
”Mamma, jag lägger stenar på din mage så du inte blåser bort!” (Eh…. tack, gumman, det är precis det som oroar mig mest med nuvarande o-charmiga kroppskonstitution faktiskt…)
Bygga stentorn. Det är bäst att börja i tid om de ska hinna bli riktigt duktiga på det tills de ska vara med i Mästarnas mästare.
En liten specialhälsning till dig, JosseManda! <3
Det går inte fort, men hon ser i alla fall cool ut. Image is everything.
Spontant skrattande utrop: ”VAD är det där? En sådan har jag aldrig sett!” (Det är lätt att glömma att den där minior-generationen föddes med en smartphone i ena handen och en läsplatta i den andra.)

Eftersom det ändå mulnade på och bad inte verkade locka så mycket, gick vi den branta vägen hem och tog bilen på en sightseeing-utflykt med en glasspaus i sikte i stället. Vi hade tänkt oss ner till ”centrum”, men lyckades inte lokalisera någon parkering där, så vi åkte i stället mot Zlatni Rat, den berömda stranden som tydligen flera gånger blivit utnämnd till en av världens 10 vackraste stränder. Jag måste erkänna att jag hade förväntat mig… mer. Vi gick genom en ganska ocharmig talldunge med en massa uppgrävda hål där det stack upp rör, förbi en nudiststrand och så kom vi fram till en pir av stenar ut i havet och that’s it, tydligen. Ja, det var en strand och den hade stenar, som alla andra stränder i Kroatien verkar ha, ja, det blåste som sjutton så den måste vara bra för alla vindbaserade strandaktiviteter som pågick, ja, den var stor, så den svalde mycket folk, men sedan då…?  Jag vet inte exakt vad jag hade trott att det skulle vara, men något lite mer i alla fall. Missförstå mig rätt, jag älskar alla stränder som inte är sandbaserade, men en av världens vackraste?  Varför då?

Nåja, vi tog några selfies, åt den utlovade glassen, drack en god cappuccino, betalade 5 kuna för att Mimi (som vanligt) behövde gå på toaletten, funderade över om parkeringsvakten som lät oss parkera en timme för 20 kn i stället för de sedvanliga 70, men sedan var borta när vi kom tillbaka, verkligen var en parkeringsvakt eller bara någon som såg sin chans att tjäna några kronor, och sedan körde vi därifrån igen. Får se om vi återvänder och om jag då fullkomligen faller i trance över hur vackert och speciellt det är, om inte så har vi i alla fall varit där.

Zlatni Rat-selfie.
Ganska maffigt är det i alla fall med bergen och de klara färgerna.
Det gick lika bra att kasta sten här som på de andra stränderna. Och eftersom de (stenarna) var mindre, gick det att kasta flera åt gången. Mimis skörd syns i luften strax till höger om Innas ansikte.
Familje-selfie på Zlatni Rat.

På väg från Det gyllene hornet (Zlatni Rat betyder ungefär det) skulle vi ta ut pengar och köpa lite bröd och tomater till frukost i morgon. Vi hade fått för oss att Bol ändå var hyfsat stort, men det verkar bara finnas två supermarkets (?) i hela byn/samhället. Det vi åkte till hade dessutom varken bröd eller tomater…. Nog för att det är söndag, men det verkar inte riktigt okej. Just då fick jag en lite jobbig känsla av att vi kommer att bli aningen uttråkade av en hel vecka här på ön. Är det lite kallt i vattnet och dessutom verkar kunna bli lite halvrisigt väder de närmsta dagarna är det kanske inte helt optimalt att befinna sig i utkanten av ett ganska litet samhälle på en ö där det mesta (jag kan ha fel) handlar om att sola och bada. Jag hoppas att jag har fel och att denna känsla bara är min försenade dag 2-blues. Jag brukar ju faktiskt bli lite negativ och kinkig i början av de flesta resor, men jag har inte riktigt gått igenom det stadiet här ännu.

Jag blev kanske inte jättemycket gladare när vi tillbaka på hotellet dessutom märkte att bara en av våra två spartanska kokplattor fungerade…  Nu är frågan – gnälla och orka med otyget att byta rum eller stå ut med bara en platta i nästan en hel vecka?  Inte för att det verkar vara någon större mening att använda mer än pastaplattan för barnens skull, men det känns ändå lite väl begränsande. Suck. Vi får se hur det känns i morgon. Då är kanske bluesen över, plattan har repat sig och Zlatni Rat är bedövande fantastiskt vacker. 😉

Med ett glas vin, en bok och denna utsikt från balkongen kändes livet genast bättre igen i alla fall. Det är förbaskat vackert, det här landet.

Kommentera