Kroatien 2018. Dag 7. Bora i Bol.

I natt har det blåst riktigt ordentligt här på höjden. Eftersom balkongavdelaren av fejkblommor låter som en hel kör av vuvuzelor när det blåser har drömmarna bestått av VM-fotbollsfirande. Hoppas det var sanndrömmar inför morgondagens måstemåstemåstematch.

Inte supersmakfullt, men väldigt högljutt i alla fall.

På frågan om vad alla helst ville göra idag var svaret från barnen entydigt. Leka med Mando och Loui och ”kanske gå en promenad till midnatt eller så” ?. Den sena kvällen igår är lyckligtvis i deras ögon ett tecken på urcoolhet, inte taskiga föräldrarutiner. Skönt.

Eftersom det fortfarande blåste i full vuvuzela-styrka efter frukost tog vi en sväng till poolen med grabbarna, och givetvis blev det som alltid när barn läääängtat efter att leka. De pratar knappt med varandra, men tycker förmodligen själva att de har en toppenstund tillsammans, samtidigt som överambitiösa vuxna hela tiden håller på och interagerar och försöker få dem att vara sociala på det sätt som vi tycker att man borde vara social på.

Jomen, det socialiseras för fullt…
Med tanke på att han fastnat och faktiskt inte kom ur ankan, ser han ganska glad ut. (Jag hjälpte honom efter att jag fått bilden.)
Tittut!
”Jag kan också simma. Jag är minsann ingen fegis, jag!”

När alla i alla fall badat, om än inte samtidigt, hamnade fotboll på agendan och ”Inna-musiken-räddade-mig-från-idrotten-va-spela-fotboll-jag???-Olofsson” kunde helt plötsligt inte tänka sig något bättre än att gå till planen och spela, så sagt och gjort; vi bytte badkläder mot passande fotbollskläder (klänning och luftiga byxor…) och traskade iväg. Perfekt tajming mitt på dagen när det dessutom slutat blåsa. Det var inte alls varmt. Inte alls.

Lagindelningen blev en knivig historia, och det var aldrig riktigt klart vem som egentligen mötte vem, men Mimi (som ju annars är mitt hopp för fotbollstraditionen i familjen) tyckte initialt att det var rätt läskigt och höll sig gärna runt mina ben. Väldigt praktiskt och smart tänkt dessutom eftersom det var jag som stod i mål…

Tur att barnen inte riktigt fattar vilken risk de egentligen är utsatta för vid sådana här tillfällen, när både Peter och jag, vältränade och smärta som vi är, ”går i ungdom” och försöker spela som om vi vore 15 och vägde 60 kg. En hjärtattack och (ytterligare) en avsliten hälsena hade kanske varit lite jobbigt för en treåring, en femåring och en sjuåring att reda ut, men lyckligtvis (ren tur, inget annat) hände inget.

Efter en välbehövlig vätske- och bananpaus fick laget – oklart vilket, men jag tror att det i alla fall från början var killarna mot tjejerna – förstärkning av Martin från Norge, som uppenbarligen kunde spela fotboll på riktigt. Han hade dock överseende och spelade med oss ändå, så ett tag var det faktiskt hyfsat tydliga lag. Peter i mål och jag och Mimi (hand i hand = väldigt praktiskt) som utespelare mot Inna, Mando och Magnus. Vårt lag dominerade möjligen inte, men Mimi, som inte har 100%-ig koll på regelverket, var överlycklig (viktigt för framtiden) och tyckte att hon hade vunnit när hon fick en boll på mål en gång. I smyg fick hon tro det. Lyckligtvis kunde vi ganska snart skylla på att Mando måste hem och äta lunch, så vi vuxna, vältränade, klarade oss utan fullständig utmattningsförnedring.

Det var vi och Rakitic som gav oss av mot planen. (Modric behövde vila lite, förmodligen inför kvällens match mot Island.)
Än så länge är alla pigga och glada.
”Jag är Zlatan. Jag har kommit för att sälja grejor till dig” 🙂 Denna sprang vi på när vi testade en genväg till planen. Dessutom hittade vi ytterligare  ett ödehus och (det sa vi inte till barnen) en påtänd kvinna som utan att flytta på sig satt mitt i trappan ner mot planen och glodde lojt på oss. Förmodligen gjorde vi intrång i hennes uterum.
Full action på planen.
Inte så mycket action på läktaren.
Att få dem att kolla in i kameran samtidigt alla tre, var mig ett övermäktigt uppdrag.

Det där med att Mando skulle äta lunch var faktiskt sant, för vi mötte t.o.m resten av familjen när vi precis kom tillbaka. Vi i fam Olofsson å andra sidan fick ta en stärkande siesta efter ansträngningen, så vi hämtade (fantastiskt god) pizza för att balansera energiintaget med det oväntade uttaget.

Det finns inte överdrivet mycket att göra på ett hotellrum på sisådär 30 kvm.
Men man kan ju leka kurragömma. Och gömma sig på samma ställe varje gång. Varje gång.

Seneftermiddagen gick i obeslutsamhetens tecken. Vädret verkade inte riktigt kunna bestämma sig för vilken väg det skulle ta, och inte vi heller. Det blev en och annan runda på balkongen, lite siesta, en sväng ner till poolen, en runda till affären och lite allmän slötid. När vi precis bestämt oss för att vi skulle ta oss samman och gå till den hett efterlängtade lekplatsen, knackade det på dörren och de ännu mer efterlängtade kompisarna var tillbaka, så då blev det i stället ytterligare en poolrunda med ungefär lika lite socialt umgänge som tidigare.

Kroatien – Island hade vi bestämt att vi i alla fall skulle se på lokal, så därefter samlade vi ihop oss och gjorde oss redo för en promenad ner till centrum. Det är aningens längre än det ser ut, men vi hade minsann sådan tur att det lilla ”strand-tåget” precis skulle gå när vi gick förbi, så vi kunde åka i stället. Det var nog bra på alla sätt. För alla.

Att hitta ett vettigt ställe som visade fotbollen blev lite svårare än förväntat, för det blåste helt enkelt så kraftigt att restaurangerna fått plocka ner sina storbildsskärmar. Till slut hittade vi dock ett ställe som både hade en angenäm (på papper i alla fall) meny, tv och lediga platser. Tyvärr slutade framgångssagan ungefär där. Servicen var långsam, vinden rejält stark, tv:n slutade fungera och maten var inte god. Inte optimalt.

Vi lämnade ganska snabbt, tog glassen vi lovat barnen och sedan en taxi hem. Eftersom taxin var en taxibuss var bara den ett äventyr i sig för barnen, och Peter fick av den trevlige taxichaffisen lära sig mer än man någonsin trodde det fanns att veta om den speciella vinden, boran, från norr, som tydligen är den som drabbat oss idag. Den är den goda vinden, ifall någon undrar. Den blåser iväg molnen, så ”no rain tomorrow” (vilket klart.se påstår – får se vem som har rätt – jag vet vem jag håller på) och tydligen gör man väldigt god prosciutto genom att torka sin pancetta i boran. Det är så mycket man inte vet.

Ägarna till Villa Ana (Maria och Pero) gör verkligen allt och lite till för sina gäster. När vi lämnade hotellet var det gigantisk barbecue för ett stort sällskap svenska gäster, som lånat både grillen och pergolan för något som såg ut som en mycket gemytlig tillställning.
Med de korta benen hos en fem- och en treåring i sällskap var detta tåg en mycket välkommen syn utanför hotellet.
Hela vägen ner till centrum sjöngs det: ”Tingelingelinge tåget går, ut i vida världen”
Vi var ju på restaurangen för att kolla på tv, så att säga nej till barnen när de ville ”ha lite extra mysigt och få kolla på våra telefoner när vi äter” kändes som första klassens dubbelmoral. Vi blev belönade med utmärkelsen ”världens bästa föräldrar”. Inte illa. (Lägg märke till den innovativa telefonhållaren.)
Snacka om att stressnivån hos personalen ökade med ca 100% när detta hände sisådär tio minuter före avspark. (En halvtimme in i matchen såg det likadant ut, men var ganska mycket glesare vid borden närmast skärmen.)
Så här fick vi kolla…
Well done, my ass. (Säkert perfekt enligt de flesta, men jag är inte de flesta och jag bad om välstekt.)
Glassen efteråt var i alla fall väldigt god. (Lyckligtvis åt inget av barnen upp hela.)
När vi kom hem var det entusiastisk biovisning i det nedsläckta sovrummet. Mimi fick en ”Trolls-ficklampa” när hon var med i affären idag, och den är ”nästan som en iphone”. (Vi ska påminna henne om det om/när hennes iphone ger upp…)

När vi vaknar i morgon har Thomanns redan begett sig av hemåt (hoppas det i alla fall, för annars vaknar antingen vi väldigt tidigt eller så har de missat båten) och så får vi se om det är klart.se eller taxichaffisen som har rätt om vädret. Nya förutsättningar i alla fall. Det ska bli spännande att se vad det blir av dem. Den som lever och läser får se. Over and out.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *