Kroatien 2.0 Dag 5 Rovinj

Mitt gående med håven i gårdagens inlägg gav resultat i härligt välgörande smicker på Facebook, så givetvis får det bli ett inlägg idag också. 😉 Som om det inte skulle blivit det annars liksom… men tack, ni som smickrat.

Den som undrar varför vi egentligen åker på semester (efter att ha läst inlägg som inte friserar verkligheten av att resa med barn) hade förmodligen fått vatten på sin kvarn i morse (och med morse menar jag sen förmiddag, typ lunch) när även jag ett tag funderade över varför vi gör det. När ett obstinat barn (läs: Mimi) gallskriker så att grannarna förmodligen övervägde soc-anmälan, för att hon hellre vill bada sina plasthästar i handfatet än att åka till stranden, då undrar jag också varför vi gör det. Med tanke på hur outhärdligt varmt det är både här och hemma nu vet jag dock svaret, och det är värt varenda krona; AC i alla rum och väldigt få måsten, typ trädgårdsarbete. Mer behövs liksom inte i 35 graders värme. (Och ja, jag vet att vi nog hade fått en rätt rejäl AC-anläggning för de 100 000-tals kronor vi lägger på resor, men de verkar ju ändå vara slutsålda, eller hur? 😉

Jomen, det är för detta vi åkt 150 mil. Vi visste det bara inte.

Med tanke på det stora intresset för cyklop och snorkel som det klara vattnet väckt, speciellt hos Inna och Peter, började vi (när vi väl fått med oss Mimi alltså) dagen på ett fullkomligt outhärdligt varmt Intersport (staaaaackars personal!), där det införskaffades simfötter. Den där utrustningen växer sakta men säkert. Snart har vi tuber och hela midevitten med på strandutflykterna.

Det är ju semester, så klart att vi förlänger det outhärdliga besöket i det o-luftkonditionerade lilla köpcentrat med ytterligare några meningsfulla minuter.

Inna ville verkligen tillbaka till Cuvi Beach (den med den hittills bästa snorklingen, men jobbiga promenaden), medan vi andra fortfarande hoppas hitta något lättillgängligare. I fullständigt demokratisk ordning vann givetvis vuxenrösterna och vi tog sikte på Beach Valdaliso en bit norrut. På väg dit fick vi dock syn på en lättillgänglig (halleluja!) strand precis bredvid vägen. Där fanns parkering, en beach bar, toa, en liten lekplats och en, förmodligen anlagd, grusstrand, vilket iofs inte är det charmigaste man kan tänka sig, men som är en petitess jämfört med det andra, även om handdukarna blir väldigt äckliga. Enligt Google maps verkar stranden namnlös, men möjligen hör den ihop med Porton Biondi, som ligger bara några hundra meter därifrån.

På stranden träffade vi en annan svensk barnfamilj som egentligen semestrade i Porec, men som hyrt bil och kört till Rovinj för att de fått höra att det var så vackert här. De hade varit framme vid utkanten av gamla stan, där vi för ett par dagar sedan gav upp och körde hem med bilen, och undrade lite bekymrat om detta verkligen var den enda stranden. Hoppas att de lyckades ta sig fram till Mulini beach och själva Rovinj sen, så de inte trodde att de blivit lurade.

På väg mot premiärsimmet med simfötter.
Idag var det verkligen olidligt varmt. När t.o.m jag tillbringar hela dagen (den delen då jag inte låg i vattnet alltså) i skuggan under parasoll, då är det varmt på riktigt.
När vi kom hade vi en riktigt rejäl vattenpöl bredvid oss. När vi åkte hem var den helt uttorkad. Något som den här krabban inte verkade uppskatta så mycket.
Mimi har ägnat en stor del av dagen åt att diskutera vad hon (inte) kan göra och hur gärna hon vill kunna göra alla coola grejer som Inna kan, så mot slutet av dagen hängde även hon med och ”dök”.
Det gäller att hålla masken när hon glädjestrålande kommer och berättar om sina ”dyk” och så klart vill visa upp den nya färdigheten. Och lägger sig på knä i vattenbrynet och doppar cyklopet en halv centimeter. 😀

Det där lilla Mimi-spöket ja. Hon är då ett kapitel för sig. Få människor kan få mig både så hisnande glad och helhjärtat förbannad som hon. Och snabbt går det mellan känslorna när man hänger med henne. Djädrans älskade unge. Eftersom Peter och Inna hittat ett gemensamt intresse i snorklingen, hänger hon och jag rätt mycket i vattnet och idag upptäckte jag att hennes gröna ögon nästan börjat bli gula. Det ser högst fascinerande ut och beror väl förmodligen på en kombination av sol och vattenreflexer, men alla som läst Sagan om Isfolket (jag har själv läst serien – alla 47 böckerna – sisådär 12-15 gånger…) förstår ju också vad jag tänker….  😉 Den som inte förstår har många timmars härlig läsning framför sig. Lyckostar! Grattis. Besök närmsta bibliotek eller lyssna/läs på t.ex. Storytel. Jag blir faktiskt lite avundsjuk. Jag saknar själv en riktigt bra serie att läsa/lyssna/titta på just nu. I brist på annat har jag lyssnat på samtliga Lee Childs Jack Reacher-böcker i sommar, men trots att jag lärt mig mer än jag någonsin önskat om vapen, kulors hastighet och hur man effektivast tar kål på folk, för att inte tala om allt tjat om hur stor Jack Reacher är (vilket är extra roligt när man vet att det är lille Tom Cruise som spelar honom på film) är det väl inte riktigt en sådan där serie där man nästan inte kan vänta på att få läsa/lyssna/se nästa del. Tips på sådana serier mottages gärna!

”Det är lite svårt att gå i de här skorna, mamma.”

Just idag hjälpte det inte att försöka vänta ut värmen, så i alla fall jag var mer än glad att vi inte var vid någon av stränderna som krävde promenad när vi till slut gav upp vid 18-tiden, för bara att byta om och packa ner grejerna räckte mer än väl för att man skulle börja längta till höst och vinter. Vi ber små böner till AC-guden varje dag för att hen inte ska svika oss i bilen, för det hade vi möjligen inte klarat av. Speciellt inte när vi hamnade i en stillastående bilkö på väg från den olidligt varma stranden. Lyckligtvis (för oss, inte de drabbade) verkade det inte vara ett återkommande problem, utan berodde på en olycka lite längre in mot stan.

Jippi! Bilkö i 35 graders värme!

Det gäller förresten att hålla tungan rätt i mun och koll på skyltarna när man kör numera, för sedan Mimi började åka framåt har hon blivit en djäkel på att lära sig vägskyltar, så man får minsann höra vilken hastighet det är som gäller och vad man får och inte får göra. Gör man något som inte stämmer med skyltarna gäller det att vara beredd med en förklaring. Den senast inlärda skylten är ”stanna-förbud”, vilket lett till en hel del diskussioner eftersom här är sådan brist på parkeringsplatser. Tur att det inte är hon som är parkeringsvakt. ”Här får man köra i 70. Här får man inte stanna. Nu får man köra i 40. Varför stannade du, pappa? Man får inte stanna här!”, hörs som från en liten ettrig papegoja från baksätet.

Väl hemma i vår ljuvligt AC-svala lägenhet var det väldigt nära att vi inte kom längre. Alla av kvinnligt kön hade nog gärna bara slappat resten av kvällen, trots att magarna kurrade, men Peter stod lyckligtvis emot protesterna och vidhöll att vi borde äta och att vi borde göra det i stan, så till slut tog vi oss samman och traskade neråt. Det var inte speciellt skönt, det ska medges. Till och med jag som älskar sol och värme får lite nog när det fortfarande är nästan 30 grader kväljande varmt framåt 22-23, men det var trevligt med en promenad och ett restaurangbesök i alla fall.

Hur gick detta till? JAG tog inte med mig en massa plasttingestar ut… (Tur att de inte fick ta med det de ville, två stycken stora och tunga (den ena är egentligen en vetekudde) gosehundar, som hade varit jääääättehärliga att bära runt på.)
Eh?
Eh?

Maten på restaurangen var okej, inget att skriva hem om, men nu får jag i alla fall inse att jag faktiskt inte är speciellt förtjust i tryffel, fastän jag tycker att det låter så gott. Jag tog det i pasta igår och till kött idag, men njae… det är inte äckligt på något sätt, men inte heller så gott som det låter. Det är dags att fatta det nu. Nu när jag t.o.m skrivit det kanske det går in. Vi får se.

I morgon, den 1/8, ”firar” jag och Inna 3/4 år. Hon blir 5 och tre fjärdedelar och jag 44 och tre fjärdedelar. Det gäller att hitta anledningar att fira… Dessutom kommer jag att hålla tummar, tår och all världens stjärnfall att allt ska gå bra med något annat som ligger mig otroligt varmt om hjärtat, men som inte hör hemma här i bloggen. Det blir en bra dag. Det måste det. <3

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *