Florida 4.0 2019/2020 Dag 17 Repris

Good moorrrrrning! Idag verkar vi ha vaknat till ännu en stålande dag! (Ja, det är jag som skriver. Det här går nog snart över.) Aningen ledbruten efter ännu en natt med Mimi plåstrad intill kroppen är jag, men överlag är känslan faktiskt så god som i inledningen.

Morgonen idag har präglats av två saker: jobbmejl (idag kom de, och jag är så sugen på att lägga en bild av omgivningarna här i mitt autosvar, men det känns lite grymt) och dessutom Mimis ätande. Idag åt hon och för henne var det en så stor sak att vi nog kommer att få höra det hela dagen. ”En halv plus en halv blir en. Plus två blir tre. Jag åt TRE mackor. Oj, vilken stor mage jag har. Nästan lika stor som din, mamma. (Yeah, right.) Kolla vilka muskler [spänner sig och pussar biceps], så här stora muskler får man när man äter så mycket. Jag kommer nog att bajsa ner hela poolen (ursäkta!). Kolla min mage! Bara kolla vad stor den är! Tänk att jag åt tre mackor. Inna åt bara en, så nu blir jag nog längre än henne!” Repetera 12 gånger så har ni vår morgon. 😂 Vad hon åt? Rostat vitt bröd med smör. 🙈

När man tvekar för att det är för varmt, inte kallt…

Förmiddagen och första delen av eftermiddagen tillbringades hyfsat exakt likadant som igår. I och ur poolerna, som kändes ännu varmare än igår. ”I morgon blir vi nog som kokta ägg”, sa Mimi när hon skulle i, och ärligt talat är nog bubbelpoolen varmare än när jag tar ett bad, och jag gillar ju ändå varmt vatten. Man går upp för att svalka sig, inte tvärtom. Älskar det!

Kolla mackan! Livsnjutare!
Livsnjutare nummer 2.
3
Och 4. (Även om jag själv tycker det ser ut som om jag snarare gnisslar tänder.)

Det var risken för brännskador snarare än lusten att gå upp som till slut tvingade upp oss på rummet. Det är verkligen så löjligt skönt i de där poolerna att man skulle kunna ligga i hela dagen. Dessutom såg Peter en delfinfena ute i kanalen, så gissa om vi spanat ut över vattnet. Ögonen liksom tvingades ut dit hela tiden. Den distingerade grekättlingen i övre medelåldern (läs: pensionsåldern) som råkade sitta i vägen trodde nog att jag hade en crush på honom, så som jag stirrade.

Efter dusch, vila och snacks (det är så man får barn ur supervarma pooler när man är pedagog), hade vi lite missförstånd om planerna, men till slut hamnade vi i Siesta Keys village, där vi parkerade dyrt, strosade lite, hade ytterligare lite olika idéer och tankar om planer/tid/mat innan vi enades om en stunds drönande och frisbeeande innan mat. Personligen hade jag helt andra idéer om vad man kunde gjort i ett samhälle fullt av pokestops och gym (Pokémon-gym, inget annat gubevars!), men för en gångs skull bestämde jag mig för att spela rollen av det entusiatiska föräldern som kastade frisbee med Mimi i en timme medan de andra två flög drönare.

Vilket … eh… vackert … monument…
Miles and miles of Texa… jag menar strand!
Idag blev det eventuellt bättre bilder/videor för nu har han tagit bort plasten för linsen… 😂
”Fånga, mamma!”
”Jag fångade d… oops.”
”Jag står så här så jag ser lite fin ut…” (Hmmm.)
Mimi Monroe.
”Jag och pappa fick nya vänner. Jag vet inte vad de hette, de frågade bara vad jag hette och sa att jag var special”. (Special på engelska alltså.)
Klart drönaren måste ha en rejäl landningsplats!

Att parkera i Siesta Keys village är lite av en utmaning. Jag hade inte velat vara här under värsta högsäsong, tror jag, men till slut betalade vi oss fria för att inte alla övertrötta och hungriga i bilen (typ Peter) skulle gå helt bananas. Middagen var inte mycket att prata om. Vi hamnade på en resturang med duktig trubadursnubbe igen, och det visade sig nog vara en fiskrestaurang, men vi fegade än en gång ur och valde inte någon specialité, som säkert hade varit jättegod, utan varsin gigantisk nachotallrik. Servitören varnade oss att det var mycket mat och att vi kanske skulle dela, men när något står under förrätter på menyn kan man ju inte ta det på allvar, eller hur? Vi borde lyssnat på honom…. Det var i och för sig gott och fräscht, men … ja, det var väldigt mycket av allt, och lämnar gör man bara inte när man är uppvuxen på 70-talet. Då äter man upp. Jag fick ta en promenad när vi kom hem för att ens kunna andas. Att promenera här kl. 20.30 var f.ö en upplevelse. Halv nio på en semesterort, full av hotellkomplex och jag mötte inte en enda människa på mina 45 minuters promenad. I alla fall inte om man inte räknar paret som skulle till sin bil eller de fyra spansktalande som nog hoppade av bussen. Annars inte en enda människa. Det var faktiskt kusligt.

Man kan rita och göra Hänga gubben överallt.
Eller kolla Youtube när nu de släpphänta föräldrarna t.o.m tillåter det.

Enligt barnen finns inga alternativa dagsplaner för de närmaste dagarna, utan det är pool, frisbee och drönare som gäller, så eventuellt nöjer jag mig med att kopiera dagens eller gårdagen blogg i morgon. 😊 Möjligen tänker Mimi ta fyra mackor för att bräcka sitt rekord. Det vore så klart värt att skriva om. Den som läser får se. På återhörande.