Resa med barn – Sida 37 – On the road again

1 augusti, 20181 augusti, 2018

Kroatien 2.0 Dag 5 Rovinj

Mitt gående med håven i gårdagens inlägg gav resultat i härligt välgörande smicker på Facebook, så givetvis får det bli ett inlägg idag också. 😉 Som om det inte skulle blivit det annars liksom… men tack, ni som smickrat.

Den som undrar varför vi egentligen åker på semester (efter att ha läst inlägg som inte friserar verkligheten av att resa med barn) hade förmodligen fått vatten på sin kvarn i morse (och med morse menar jag sen förmiddag, typ lunch) när även jag ett tag funderade över varför vi gör det. När ett obstinat barn (läs: Mimi) gallskriker så att grannarna förmodligen övervägde soc-anmälan, för att hon hellre vill bada sina plasthästar i handfatet än att åka till stranden, då undrar jag också varför vi gör det. Med tanke på hur outhärdligt varmt det är både här och hemma nu vet jag dock svaret, och det är värt varenda krona; AC i alla rum och väldigt få måsten, typ trädgårdsarbete. Mer behövs liksom inte i 35 graders värme. (Och ja, jag vet att vi nog hade fått en rätt rejäl AC-anläggning för de 100 000-tals kronor vi lägger på resor, men de verkar ju ändå vara slutsålda, eller hur? 😉

Jomen, det är för detta vi åkt 150 mil. Vi visste det bara inte.

Med tanke på det stora intresset för cyklop och snorkel som det klara vattnet väckt, speciellt hos Inna och Peter, började vi (när vi väl fått med oss Mimi alltså) dagen på ett fullkomligt outhärdligt varmt Intersport (staaaaackars personal!), där det införskaffades simfötter. Den där utrustningen växer sakta men säkert. Snart har vi tuber och hela midevitten med på strandutflykterna.

Det är ju semester, så klart att vi förlänger det outhärdliga besöket i det o-luftkonditionerade lilla köpcentrat med ytterligare några meningsfulla minuter.

Inna ville verkligen tillbaka till Cuvi Beach (den med den hittills bästa snorklingen, men jobbiga promenaden), medan vi andra fortfarande hoppas hitta något lättillgängligare. I fullständigt demokratisk ordning vann givetvis vuxenrösterna och vi tog sikte på Beach Valdaliso en bit norrut. På väg dit fick vi dock syn på en lättillgänglig (halleluja!) strand precis bredvid vägen. Där fanns parkering, en beach bar, toa, en liten lekplats och en, förmodligen anlagd, grusstrand, vilket iofs inte är det charmigaste man kan tänka sig, men som är en petitess jämfört med det andra, även om handdukarna blir väldigt äckliga. Enligt Google maps verkar stranden namnlös, men möjligen hör den ihop med Porton Biondi, som ligger bara några hundra meter därifrån.

På stranden träffade vi en annan svensk barnfamilj som egentligen semestrade i Porec, men som hyrt bil och kört till Rovinj för att de fått höra att det var så vackert här. De hade varit framme vid utkanten av gamla stan, där vi för ett par dagar sedan gav upp och körde hem med bilen, och undrade lite bekymrat om detta verkligen var den enda stranden. Hoppas att de lyckades ta sig fram till Mulini beach och själva Rovinj sen, så de inte trodde att de blivit lurade.

Idag var det verkligen olidligt varmt. När t.o.m jag tillbringar hela dagen (den delen då jag inte låg i vattnet alltså) i skuggan under parasoll, då är det varmt på riktigt.

När vi kom hade vi en riktigt rejäl vattenpöl bredvid oss. När vi åkte hem var den helt uttorkad. Något som den här krabban inte verkade uppskatta så mycket.

Mimi har ägnat en stor del av dagen åt att diskutera vad hon (inte) kan göra och hur gärna hon vill kunna göra alla coola grejer som Inna kan, så mot slutet av dagen hängde även hon med och ”dök”.

Det gäller att hålla masken när hon glädjestrålande kommer och berättar om sina ”dyk” och så klart vill visa upp den nya färdigheten. Och lägger sig på knä i vattenbrynet och doppar cyklopet en halv centimeter. 😀

Det där lilla Mimi-spöket ja. Hon är då ett kapitel för sig. Få människor kan få mig både så hisnande glad och helhjärtat förbannad som hon. Och snabbt går det mellan känslorna när man hänger med henne. Djädrans älskade unge. Eftersom Peter och Inna hittat ett gemensamt intresse i snorklingen, hänger hon och jag rätt mycket i vattnet och idag upptäckte jag att hennes gröna ögon nästan börjat bli gula. Det ser högst fascinerande ut och beror väl förmodligen på en kombination av sol och vattenreflexer, men alla som läst Sagan om Isfolket (jag har själv läst serien – alla 47 böckerna – sisådär 12-15 gånger…) förstår ju också vad jag tänker…. 😉 Den som inte förstår har många timmars härlig läsning framför sig. Lyckostar! Grattis. Besök närmsta bibliotek eller lyssna/läs på t.ex. Storytel. Jag blir faktiskt lite avundsjuk. Jag saknar själv en riktigt bra serie att läsa/lyssna/titta på just nu. I brist på annat har jag lyssnat på samtliga Lee Childs Jack Reacher-böcker i sommar, men trots att jag lärt mig mer än jag någonsin önskat om vapen, kulors hastighet och hur man effektivast tar kål på folk, för att inte tala om allt tjat om hur stor Jack Reacher är (vilket är extra roligt när man vet att det är lille Tom Cruise som spelar honom på film) är det väl inte riktigt en sådan där serie där man nästan inte kan vänta på att få läsa/lyssna/se nästa del. Tips på sådana serier mottages gärna!

”Det är lite svårt att gå i de här skorna, mamma.”

Just idag hjälpte det inte att försöka vänta ut värmen, så i alla fall jag var mer än glad att vi inte var vid någon av stränderna som krävde promenad när vi till slut gav upp vid 18-tiden, för bara att byta om och packa ner grejerna räckte mer än väl för att man skulle börja längta till höst och vinter. Vi ber små böner till AC-guden varje dag för att hen inte ska svika oss i bilen, för det hade vi möjligen inte klarat av. Speciellt inte när vi hamnade i en stillastående bilkö på väg från den olidligt varma stranden. Lyckligtvis (för oss, inte de drabbade) verkade det inte vara ett återkommande problem, utan berodde på en olycka lite längre in mot stan.

Det gäller förresten att hålla tungan rätt i mun och koll på skyltarna när man kör numera, för sedan Mimi började åka framåt har hon blivit en djäkel på att lära sig vägskyltar, så man får minsann höra vilken hastighet det är som gäller och vad man får och inte får göra. Gör man något som inte stämmer med skyltarna gäller det att vara beredd med en förklaring. Den senast inlärda skylten är ”stanna-förbud”, vilket lett till en hel del diskussioner eftersom här är sådan brist på parkeringsplatser. Tur att det inte är hon som är parkeringsvakt. ”Här får man köra i 70. Här får man inte stanna. Nu får man köra i 40. Varför stannade du, pappa? Man får inte stanna här!”, hörs som från en liten ettrig papegoja från baksätet.

Väl hemma i vår ljuvligt AC-svala lägenhet var det väldigt nära att vi inte kom längre. Alla av kvinnligt kön hade nog gärna bara slappat resten av kvällen, trots att magarna kurrade, men Peter stod lyckligtvis emot protesterna och vidhöll att vi borde äta och att vi borde göra det i stan, så till slut tog vi oss samman och traskade neråt. Det var inte speciellt skönt, det ska medges. Till och med jag som älskar sol och värme får lite nog när det fortfarande är nästan 30 grader kväljande varmt framåt 22-23, men det var trevligt med en promenad och ett restaurangbesök i alla fall.

Hur gick detta till? JAG tog inte med mig en massa plasttingestar ut… (Tur att de inte fick ta med det de ville, två stycken stora och tunga (den ena är egentligen en vetekudde) gosehundar, som hade varit jääääättehärliga att bära runt på.)

Maten på restaurangen var okej, inget att skriva hem om, men nu får jag i alla fall inse att jag faktiskt inte är speciellt förtjust i tryffel, fastän jag tycker att det låter så gott. Jag tog det i pasta igår och till kött idag, men njae… det är inte äckligt på något sätt, men inte heller så gott som det låter. Det är dags att fatta det nu. Nu när jag t.o.m skrivit det kanske det går in. Vi får se.

I morgon, den 1/8, ”firar” jag och Inna 3/4 år. Hon blir 5 och tre fjärdedelar och jag 44 och tre fjärdedelar. Det gäller att hitta anledningar att fira… Dessutom kommer jag att hålla tummar, tår och all världens stjärnfall att allt ska gå bra med något annat som ligger mig otroligt varmt om hjärtat, men som inte hör hemma här i bloggen. Det blir en bra dag. Det måste det. <3

29 juli, 201829 juli, 2018

Kroatien 2.0 Dag 3 Rovinj

Det är bara att konstatera att Rovinj faktiskt inte är ett speciellt barnvänligt ställe. Idag testade vi stranden – Cuvi – som vi dissade första dagen. Fördelarna: Den ligger hyfsat nära stan, har asfaltsväg nästan hela vägen (på tal om saker man aldrig funderat på), gratis parkering, sprider sig över ett stort område så man slipper ligga på varandra. Dessutom är vattnet (på utsidan där vi var) kristallklart och har riktigt härliga möjligheter för amatörsnorkling. Nackdelar: även om det är hyfsat nära stan behöver man något slags färdmedel för att ta sig hit, det är långt att gå från parkeringen (tillbaka ska vi inte ens prata om), det finns nästan bara kantiga klippor varifrån det är svårt för små barn att bada, det är väldigt stenigt både vid och i vattnet och dessutom ganska strömt. (Detta hade vi iofs kunnat undvika om vi valt att vara i viken på insidan, men då hade vi också fått trängsel och grumligt vatten.) Trots detta hade vi en härlig, väldigt varm dag med massor av bad och snorkling. Vi hittade dessutom ganska snart fördelar med alla stenar. Barn som håller på att lära sig simma har t.ex. stor nytta av att det med ojämna mellanrum dyker upp gigantiska stenar att stå på under ytan. För att inte tala om att många roliga fiskar och andra vattendjur trivs mellan dem. Till och med jag tyckte att det var kul att cyklopa. (Verbet ”snorkla” finns ju, så då borde ”cyklopa” också kunna funka.)

Det är rejält stenigt och det där med att ta sig graciöst i och ur vattnet är bara att glömma. (De där två nere till vänster ramlade säkert bara.)

Med risk för att bli tjatig… Att kasta sten tröttnar man uppenbarligen aldrig på.

Var det någon som såg Dolph Lundgren på Sommarkrysset? Mimi överträffar nästan (men bara nästan) hans ”man-spread”.

Finns det ett ställe som heter ”Soul Food” på stranden är det liksom ingen fråga om vart man ska gå.

”Mamma fick en hundskål! Haha! Mamma fick en hundskål!” (Hmpf! Salladen var god i alla fall.)

Eftersom vi som de ansvarskännande föräldrar vi är lyckades glömma solkrämen hemma på hallbyrån hade vi inte mycket val utan fick lämna strax efter 16, när vi var grant röda allihop. Det var varmt och långt till bilen och efter dusch på hemmaplan bestämde vi att vi nog inte orkade så mycket mer än ett par omgångar Uno, kasta gris och hämtpizza, så det fick det bli. Vi har ju trots allt semester. (Att Mimi ledde med 43-0 när pizzorna kom glömmer vi….) I morgon tänker vi ta en utflykt till Pula, där det finns en amfiteater och en musikaffär. Och förmodligen lite annat.

Jodå. Det fanns gott om krabbor att spana på.

28 juli, 2018

Kroatien 2.0 Dag 2 Rovinj

Idag tog vi en riktig slappedag! Vissa av oss vaknade inte (på allvar) förrän 10.20! (Ja, okej, det var jag.) Sen fastnade vi en högst intressant diskussion och jämförelse av flyg kontra bil, vilket till slut ledde till att vi där och då bokade nästa sommars (flyg-) resa. (Nej, vi vet att vi inte är riktigt kloka, men vi diskuterade och gjorde kalkyler först. Faktiskt.) Att bila var (är!) i och för sig trevligt, men kostar faktiskt, förvånande nog, mer i både tid (inte förvånande) och pengar (ganska förvånande) och eftersom det vi tyckt varit mysigast på hela bilresan varit de ytterst få och korta avstickare vi gjort pga olyckor eller köer blir det ju en än dyrare och längre resa om vi ska göra mer sådant. Vi är absolut inte motståndare till bilning, men det krävs nog att vi har en plan för något vi verkligen vill göra på vägen för att vi ska göra det när vi har ett mål så pass långt bort. Däremot kanske vi bilar för bilandets och avstickarnas skull lite närmare eller i Sverige.

Alltså, det där läppstiftet som jag misstog för ett ofarligt lipgloss när Inna hellre ville ha det än en leksak eller godis på färjan…. Det måste vara ultra-extra-vattenfast. Här har det överlevt ca 14 timmar, som bland annat inneburit en natts sömn och en frukost.

Gårdagens röda måne har satt djupa spår i tjejernas kreativitet. Här är det Mimi som målat en röd måne, fyra röda blommor och fyra röda familjemedlemmar. (Ni ser väl vilka som är vilka!?)

Och här har vi ytterligare en röd måne och en familj som tittar på den. ”Och så är det några snöflingor, för det (pappret) är ju från Frozen (Frost).”

Diskussionerna och bokningen tog sin lilla stund, och det är lätt att känna sig som världens sämsta människa när man sovit bort halva förmiddagen och sedan varit på hotellet/i lägenheten till 15, men med tanke på att vi faktiskt blev lite röda igår (vi trodde att vi var förbi stadiet med solkräm efter denna sommar, men tydligen inte) kändes det ändå ganska okej att äta sen lunch i lägenheten innan avfärd. Inna, som ju ville ha en kopia av gårdagen, gjorde givetvis salladen, och skar sig lika givetvis. Det var ju tvunget att komma någon gång. Nu var det lyckligtvis en pytteliten skråma, men hon har ärvt både sin pappas känslighet för blod och sin mammas faiblesse för överdrifter och drama, så det blev lite magont (!) och uppståndelse över det hela. Det gäller ju att passa på.

Idag bestämde vi oss för att testa en av de där mobile homes-stränderna och valet föll på Polaris, som inte låg alltför långt bort och dessutom hade asfaltsväg hela vägen, vilket vi såg som en avgjord framgångsfaktor. Vi måste dock ha fattat fel någonstans för vi parkerade utanför en gigantisk camping, gick i 10 minuter in på själva campingen och badade till slut, i ren desperation, på o-charmigaste möjliga ställe på en grusslänt i en hamn/vik full av gummibåtar framför dyraste (?) husvagnsraden. Inte ens bottnen var bra för 10 meter ut var det dy och helt oklart vatten. Enligt lagen om alltings djävlighet passade barnen så klart därför på att tappa en av sina Schleich-hästar, som trots timmar av dykning och eftersök, fortfarande saknas. Trots de halvdåliga förutsättningarna badade (letade) vi i timmar och hade riktigt mysigt. Skönt.

Som sagt, speciellt charmigt är det inte, och det FANNS bättre ställen, men vi ville inte tränga oss på där det redan låg folk. Ju färre människor, desto svårare att lägga sig i närheten. Gammalt djungelordspråk.

Och så länge det finns sten och vatten, finns det lek.

Att kasta sten i vatten tröttnar man aldrig på. (Antingen är Inna ultrasnabb, eller så är Mimi dold bakom och kastar småstenarna i vattnet. Kommer inte ihåg vilket.)

Det här att man numera flyter som en kork… är det vikt- eller saltrelaterat, tro…?

Svalungarna ovanför receptionens dörr fascinerade mycket.

På hemvägen struntade vi i att vi förmodligen stank dy och inte var de fräschaste knivarna i lådan och slank direkt in på den italienska restaurangen Il Faro i närheten av lägenheten. (Vi har pratat ordspråk med barnen idag, så det var en medveten felskrivning, jag lovar.) Av någon anledning fick vi bordet längst in i trädgården… Servicen var super, maten okej och kaffet utmärkt. Kvällen var så där ljuvligt ”kroppsvarm” att man överhuvudtaget inte vill gå in, men tyvärr finns det ju andra än vi människor som gillar sådant, så när knotten tog över strosade vi hem och ligger nu i sängen med varsin Apple-produkt och känner oss helt nöjda med dagen. Undrar vilken märklig strand vi ska recensera i morgon.