Idag har jag lärt mig att söndagsmorgnar på Studenac i Mimice tydligen är vad torsdagseftermiddagar är på Citygross (eller annan valfri stormarknad) hemma, för jisses vad mycket folk det var när jag svettig och läskig stannade till för det dagliga baguette-inköpet. Och du, överviktiga man i röd tröja som stod bakom (eller i princip på) mig så nära att du bokstavligen flåsade mig i nacken; även om pandemin inte längre är ett så påtagligt faktum att det finns speciella regler för avstånd, så kan jag lära dig en allmängiltig regel som gäller oavsett tid och plats: Står man så nära att ens mage rör personen framför i kön, så backar man! 🤮
Det blev inte krabba till middag ändå, utan lite blandat som var över från kylskåpet ihop med lite från hålet-i-väggen på stranden. Efteråt fick barnen chans att få gå ut och gå med hunden Maxi, så då dissade de både det annars så obligatoriska Uno-spelet och glassen från kaffebaren. Det får man ju ändå förstå. Hundgos går före allt. Vi är ganska rörande överens om att här är skönt, lugnt och fint och så, men att vi inte behöver komma tillbaka. Alla saknar både [sina] kompisar och lite mer action och har faktiskt lite hemlängtan. Det verkar ju dessutom vara galet fint väder hemma. Inte för första gången när vi är iväg, så varsågoda, ni som är på hemmaplan. 😃☀️
I morgon bitti checkar vi ut härifrån och drar norrut igen. De sista nätterna kommer vi, som så många gånger förr, att tillbringa i Okrug Gornij, utanför den fina gamla staden Trogir, på ön Ciovo. Där finns det lite mer att göra och det är så bekvämt att veta att man är nära flygplatsen när det väl blir dags att dra hemåt mot slutet av veckan. Dock lite väl tidigt att börja tänka på det ännu, men svårt att inte börja tänka hemfärd när man packar och planerar. Det går nog över när vi kommer fram i morgon. Det är ju ändå fem dagar kvar och av dem ska vi njuta!