Florida 3.0. Dag 1. Vi är på väg!

Nu så! Efter ett par dagars förkylning (så klart, det är ju lov), lite vattentrampande (jag tror alltid att vi har mer att göra än vi faktiskt har, vilket resulterar i ganska meningslösa dagar hemma) och ett mycket trevligt julfirande med familjen, är vi iväg! En vecka tidigare än vi brukar åka, men med samma hemresedatum som förra året, vilket ger vår längsta resa hittills. Scary!

Vi är dessutom iväg i lugn och ro efter en morgon då vi både hunnit sitta ner och äta frukost och strosa runt i allsköns ro, så nu sitter jag på helspänn och väntar på att insikten om vad vi glömt ska slå till med full kraft. Har jag någon gång nämnt att jag är en ”glaset-är-knappt-halvfullt-människa”?

Obligatorisk ”vi är på väg-bild”.

Nu är vi framme i Köpenhamn, incheckade, säkerhetskollade (den läskiga terroristen Inna blev både kroppsscannad och fick sin väska kollad – julklappsnagellacken hade visst slunkit ner i väskan…), på plats vid gaten och ännu har vi inte kommit på vad vi glömt. Om vi inte räknar den glömda Malmö-avfarten i Kristianstad och att vi glömt fylla på spolarvätska, men lite skit får man ju räkna med, eller hur? Säkerhetstjejen som frågade vad vi hade för planer i Florida fick nog lite mer svar än hon räknat med, men nu vet hon i alla fall allt om hur gammal man behöver vara för att simma med delfiner, simma med hajar (!) och mata rockor på Discovery Cove. Och att man får mata fåglar om man inte innehar någon av dessa åldrar. Kunskap ska aldrig underskattas

Och DÄR var delfinsimmet värt varenda krona. ❤️ (Bild från julafton.)

Vi är i trygga händer på väg från parkeringen till terminalen, för det är tydligen Mimi som kör.

Väldigt smidigt sätt att ta sig genom avgångshallen.

Det var inte någon som höll på att snubbla över dem… (host host)

De tre små havefruarna.

Nu – sisådär 14 timmar efter bilden på havsfrun (som tydligen hade två fenor, vilket fick underkänt av de två wanna-bes:en) har vi överlevt 10 timmars hyfsat tråkig och händelselös flygresa, haft en – med amerikanska mått mätt – rätt smidig passering genom gränskontrollen, men i stället (när vi trodde att vi klarat det i rekordfart) ägnat oproportionerligt lång tid åt att vänta på vår förbeställda bil. Vad är det med hyrbilsföretagen som gör att det ska ta forever att hämta ut en bil som man redan bokat, beställt och betalt? Anglofilen Inna undrade om de skulle tappa sitt jobb för att de var så långsamma. ? Mimi, å andra sidan, hängde mest upp sig på att hon inte fick behålla passkontrollbilden där hon räckte ut tungan mot kameran… På något sätt passande med tanke på etablissemanget här, men kanske inte att rekommendera. Hon ska i alla fall rita sin bild igen när vi kommer till hotellet. Hur många bilder hon vill och ingen får ta dem för henne. Så det så.

Filt, godis och obegränsad skärmtid. Det går ingen nöd på henne direkt.
Ha, Trumpen, vi kom in ändå!
Urdålig ”vi-är-framme-i-Florida-och-det-är-ljuvligt-varmt-i-shuttlebusskön-bild”.

Hotellet är väl f.ö inte en av mina bästa bokningar, men nya kompisar är ju alltid trevligt. Jag ber till högre makter att de nya kompisarna ”bara” ska visa sig vara kvalster från den lindrigt rena heltäckningsmattan och inget värre. (Det kliar redan.)

I våra kroppar är klockan nu 04.40, så även om det kanske inte blir lätt med det inte-så-fettsnåla McDonalds-kvällsmålet från den otroligt stökiga och högljudda grannrestaurangen i magarna – enligt tjejerna ”den godaste lunchen de ätit” – ska vi försöka sova. I morgon styr vi genom Everglades till västkusten.

Florida 3.0 Julklapparna klara!

Så där ja!  Då var julklapparna fixade. Som möjligen råkats nämna någon gång i förbifarten åker vi ju till Florida om 37 dagar 19 timmar 11 minuter och 36 sekunder (inte för att jag räknar…)  och eftersom det denna vecka är ”Blue Friday” (vilket jag antar är detsamma som Black Friday men med havsanstrykning?) på SeaWorld och dess partnerparker har vi nu bokat den ultimata julklappen till hela familjen. Möjligen lite mer till Inna och Peter än till mig och Mimi, men such is life, it sucks. Vi har köpt ”Resort packages” till Discovery Cove med tillvalet för de som råkar vara över sex år och vääääldigt djurintresserade att simma med delfiner. Alltså, visst måste det vara ungefär som för en 39-åring med fem missfall i bagaget att få barn på sin födelsedag?!  Dvs att vi aldrig mer behöver köpa en födelsedagspresent eller julklapp?!  Inte?  Nä, jag trodde väl kanske inte det innerst inne, men uppskattat lär det nog bli. Om hon inte freakar ut och inte vågar när det väl är dags, vill säga. Det hade ju varit ganska typiskt. (Berätta inget, ni som nu vet.)

Dyrt var det (199$ per person), men å andra sidan är det ”All inclusive” under dagen på Discovery Cove och så ingår dessutom fria entréer och parkering på parkerna SeaWorld, Busch gardens och Aquatica under 14 dagar. Med tanke på att bara SeaWorld i vanliga fall kostar mellan 79$ och 99$ i entré per person och 22$ i parkering känns det ändå som en väldigt bra deal. Massa vatten och massor av djur, vad kan gå fel liksom?  (Med tanke på att vi förra året hade temperaturer på bara 4 – 6 C, är det en hel del, men det tänker vi inte på.) Tipset om att köpa billiga biljetter under ”Blue Friday” fick vi redan förra året av Magnus på BahamaBay, där vi ska bo under vår Orlandovecka. Ett boende som varmt rekommenderas.

Nu är bara utmaningen för den något shoppingglada mamman att klara Black Friday och hela den erbjudandetäta decembermånaden utan att glömma att vi nu sagt att resan och delfinguldkanten ÄR julklappen för i år. Gulp! DÄR snackar vi utmaning. Vi pratar om en kvinna som inte ens kan gå in på Citygross för att köpa mjölk utan att komma ut med vartenda ”Ta tre-betala-för-två-erbjudande” butiken erbjuder, oavsett hur fullt det är i skåpen här hemma. Och de är fulla, det kan alla som varit här (ja, jag vet, mamma!) intyga…  Matsmart, Citygross matkasse och alla ”boxar”,  typ Kökets box med hemligt innehåll,  ska vi inte tala om. Jag handlar varje gång jag får ett erbjudande. Och de kommer ju ofta… Finns det ett namn och en bot för detta missbruk, tro?

När vi idag skulle trycka in ännu en påse i vår proppfulla frys insåg vi att vi dessutom behöver frosta av den. Peter kom då med det utmärkta förslaget att äta upp det som är i den och låta den vara avstängd när vi är iväg. Superbra förslag, men hur ska jag klara det?  Kanske om jag skriver det här, så att det blir offentligt?  Eller genom att låta Peter sköta all handling fram till jul? Det senare är förmodligen det säkraste, men kan också leda till skilsmässa, eftersom undertecknad också har ett ”visst” kontrollbehov. Hm… Jag tror vi kör på det första ändå. Jag utmanar härmed officiellt mig själv att fram till julafton (36 dagar 19 timmar osv…) inte köpa något mer än det som verkligen behövs för daglig överlevnad och att i stället använda upp det som finns i skåp och frys här hemma. (Gulp! Jag skrev det verkligen.) Kan alla som träffar mig fram till julafton ta för vana att dagligen försäkra mig att det kommer att komma fler erbjudanden om billig köttfärs och köp fyra kaffe för 100:-?!  Tack! Det kommer (kanske) att underlätta.

(Om det går åt skogen [vilket det förmodligen gör], är det någon som har gott om plats i frysen och/eller skafferiet där jag kan få gömma mina fynd till februari…? Bra ersättning utlovas. Jag sparar ju så mycket när jag handlar… 😉

Ps. Inlägget innehåller förresten länkar till både sponsrade och av mig fullkomligt osponsrade företag. Ds.

 

Höstlov i Gdansk 2018 – sista dagen (för den här gången)

Hur ofattbart det än är så har vi visst redan varit här i tre dagar, så i kväll är det dags för hemfärd. Jag vet att jag nämnt det tidigare, men för den som är sugen på att testa på Polen ett par dagar är det absolut mest fördelaktigt att välja att vara borta i max tre nätter, vilket vi ofta är under t.ex. höst- och påsklov. Jag har skrivit om dessa bokningar under länken Bästa tipsen för bokning av Polenresan.

Till skillnad mot gårdagens dåliga start på dagen fick vi idag av barnen idel leenden, ”vi är bästa vänner i hela världen och vi heter Maja och Nellie” (kompisar/grannar i området…) och extrem omvårdnad av mjukishundarna Loveheart och Csopi som de lyckades övertyga sin pappa om att få köpa på Ikea igår. (Googlar man ”linda runt lillfingret” får man upp en bild på Peter, det är jag säker på.)

Fördelen med en mjukishund är att den har så många användningsområden.

Det aningens annorlunda namnet Csopi härrör från kusinernas ärvda hund, som hette så när han adopterades. ”Mamma, pappa, barn och två hundar-rolleken” fortsatte under hela dagen. Vi har varit sex stycken på allt vi gjort och emellanåt endast fått viska i bilen för att inte väcka hundarna. Konstigt nog höll även vänskapen mellan systrarna i sig hela dagen. Något vi inte är så vana vid i drama-bajskorvsdumming-träsket som 25% av oss befinner sig i.

I vanlig ordning blev dagen inte riktigt som vi hade tänkt. Efter utcheckning körde vi åt ett håll för att besöka ett köpcentrum vi trodde låg där, men hamnade till slut i rakt motsatt riktning på Galeria Przmorze i förorten, där det lyckades vara barnkalas på leklandet när tjejerna väl laddat för att våga gå dit. Så klart.

Kakmonstret på mc-semester.
”Visst ser jag starkast ut, mamma!”
”Mamma! Mamma! Du måste komma och se något FANTASTISKT! Det är på RIKTIGT, inte artificial (Inna kollar för mycket på engelska serier…). Som en regnskog!”

När det började kurra i magarna konsulterade vi gamla inlägg här i bloggen för att komma på vart vi skulle och styrde sedan mot Gdynia. Om någon mot förmodan prenumererar på bloggens inlägg så var det inte av misstag som det helt plötsligt dök upp ett inlägg från i somras, utan jag som insåg att jag då hade tappat styrfart och skrivit ett inlägg, men inte orkat göra det färdigt med bilder och publicering. Eftersom där fanns tips på en trevlig restaurang och ganska många vedermödor, vilket många verkar gilla att läsa om, onda människor som ni uppenbarligen är som läser detta ;), publicerade jag det nu i stället. Om någon vill läsa så heter det Kroatien/Polen 2.0 Dag 14 Gdynia/hemfärd.

Tipset från bloggen, Tom’s Diner, levererade även nu och trots en lunch som bland annat innefattade en fantastisk Filet Mignon, ett glas vin, öl och 3 x efterrätt slutade notan på blygsamma 226zl. Det är trevligt att äta ute i Polen! Barnen hade dessutom så trevligt med sina rollekar i lekrummet att de knappt ville gå därifrån. Tur att inte de reagerade på den typ sjuårige killen som tog med sig en vass köttkniv från bordet och tränade jonglering med den bredvid dem…. Vi gjorde det. Reagerade alltså. Killens föräldrar gjorde det däremot inte. Konstigt folk finns det överallt.

Mums!
Amerikansk restaurang. Amerikansk storlek på portionerna.
Som sagt…
Föräldrars bästa vän. Lekrum på restaurang. Borde göras obligatoriskt.

Vi hade fortfarande några timmar att slå ihjäl när vi var klara och trots att vi från början planerat ett besök på Experyment, var vi inte riktigt taggade, så vi körde upp till Riveria och fördrev några timmar i affärer/lekplatser där. Man hade kunnat göra mer av dagen, det erkännes villigt, men då bör man planera bättre, vilket inte är vår paradgren på resor. Konstigt nog är i alla fall jag ganska planerande i vanliga fall, men uppenbarligen tar jag semester från det på semestern och oftast blir ju oplanerat riktigt bra. Inte för att det blev dåligt idag, men det hade kunnat bli mer liksom.

Denna frisörsalong ”måste” barnen på nästa gång, enligt egen utsago.
Lek på Riveria.

En klassiker på hemväg har blivit att antingen hämta gott thai-käk på Thai Jolo eller ta en sväng till Blues Club. Idag ville tjejerna absolut ha nachos, så det fick bli Blues club där en nacho-tallrik kostar skrattretande 15zl. Jättegott, blev omdömet. När vi kommer hem får vi bara servera fibrer och grönsaker ett par veckor för att uppväga dessa dagar. (Nej, jag tror inte heller på det, men det låter bra i teorin.)

Just nu (15 minuter efter att vi skulle varit incheckade) sitter vi i en jättelång bilkö på väg in mot incheckningen till färjan. Må det inte bli trubbel någonstans nu. Om inte så tackar jag för visat intresse. Blir det trubbel dokumenterar jag det nog. 😉

Vi ses i Florida 2019…. ?

PS. Inget trubbel, men vi var sista bil ombord. DS.