Kategori: Trogir (Okrug)

Min deprimerande känsla från igår hänger fortfarande kvar med full kraft när jag beger mig ut på min morgonrunda strax före 07. För det första kan jag inte ens lämna huset utan den gigantiska nyckeln som alltså krävs både för att komma in och ut genom ytterdörren, utöver att låsa lägenhetsdörren. Så mycket för att göra spontana grejer eller att bara släppa ner barnen för att mata sköldpaddor. För det andra bjuds jag inte på de vackra vyer jag blivit van vid, även om det så klart är skönt att gå på en strandpromenad i stället för på en galet trafikerad väg. För det tredje är det dessutom redan lika bedövande varmt som igår (eller faktiskt lite varmare). Min telefon varnar mig för ”potentiellt farligt väder”… Yeay!

På balkongen är det redan lite för varmt när jag kommer tillbaka för frukost, men så länge man sitter helt stilla, är det överlevbart. Det lär det dock inte vara om ett par timmar. Vi hänger utan mål och mening i lägenheten ett tag innan vi gör exakt det vi igår sa att vi verkligen inte skulle göra med tanke på de jobbiga vägarna och värmen, vi satte oss i bilen med full AC och körde mot Split med siktet inställt på ett luftkonditionerat shoppingcenter. Det första vi kom till dissade vi helt, för det var ett ”amerikanskt” med separata affärer runt en galet varm parkering. Affärerna såg dessutom väldigt ointressanta ut (vi lyckades mörka att där fanns en Zoo-affär) och den första person vi såg var gårdagens Lost-look-alike-värd på väg in för att spendera vår (inte så himla) surt förvärvade tusenlapp. Senare fick vi ett mejl från Booking.com där det stod att hotellet generöst nog inte tagit ut någon avgift för vår ”no show”…. Så snällt av dem….

25 minuter och några halsbrytande omvägar senare (Google Maps har faktiskt inte full koll på samtliga avstängningar och vägarbeten, hur konstigt det än låter i dagens googlifierade värld) var vi på The Mall of Split. Ännu ett av dessa shopping malls som ser precis likadana ut oavsett var i världen man är, men jisses så skönt med AC och, faktiskt, att slippa solen en stund!

Mimi, som är värre vanemänniska än jag, deklarerar genast att hon vill ”köpa” och att hon vill till HM. Inga andra affärer kommer ens på fråga. Total igenkänning på den. 🙈 Inte just HM kanske, men affärer jag känner igen och som är tillräckligt stora för att jag ska få gå ifred. Inga små läckra boutiquer för mig och Mimi inte. Det är f.ö roligt hur totalt olika tjejerna är, för medan Mimi älskar att köpa kläder är Inna (nästan alltid) helt ointresserad och gör hellre annat.

Nåja, efter en eftermiddag i svalkan då alla faktiskt hittat något att köpa, inkl pyssel, en vattenmelon och sallad till sköldpaddorna 🤣, är livsandarna på plus igen. (Med tanke på att jag skriver detta i bilen på väg tillbaka, hoppas jag att den känslan håller i sig när vi är tillbaka i värmen i vårt miserabla boende.)

Känslan höll lyckligtvis i sig. Fördelen med att faktiskt åka på så pass långa (och återvändande) resor som vi gör är ju att man faktiskt kan vaska en dag med att göra absolut ingenting fast det känns som om man ”borde” vara i solen, bada och göra coola utflykter, så idag vaskade vi. I och för sig är det verkligen livskvalité att bara hänga på (den rätt varma…) balkongen med ett glas vin och lite oliver medan barnen målar födelsedagsteckningar/gör lerfigurer av de nyinköpta pysselgrejerna (Spar har verkligen allt!) och kommer ut och klår oss i vändtia, svälta räv och Uno när andan faller på.

Efter den faktiskt väldigt trevliga vaskningen av seneftermiddagen tog vi oss samman och traskade neråt strandpromenaden. På vägen försökte vi återskapa en familjebild vi tog på samma väg vid samma fina blommande buske första gången vi bodde på samma väg. Det gick sådär, men vi hade i alla fall kul.

Första stället på strandpromenaden hade ställt ut bord direkt på stranden och aviserade att de skulle ha livemusik, så valet av restaurang var inte så svårt. Lite knivigt blev det när de redan stängt köket för kvällen, men två hämtpizzor från stället bredvid löste enkelt det lilla problemet. Det är så skönt när det bara kan få vara enkelt. Det blev en riktigt trevlig kväll även om till och med jag hörde ett och annat felaktigt ackord.

Det är samma känsla här som i Makarska, dvs att det går att sitta ute halva natten utan att besväras av småkryp, vilket är ljuvligt, men nog har vi allihop en del kliande bett, så det kan vara en falsk säkerhet.

Mimi ångrade bittert att hon av någon anledning började berätta för oss om en läskig mardröm hon haft. Det var något om ”nästan som när vuxna sexar, fast värre”. 🤣 Sexar??? Värre? 🤣🙈 Ja, det måste ha varit något riktigt läskigt, förstår man ju, men vi kom verkligen inte närmare en förklaring av vad detta kunde vara. (Inte riktigt säker på att jag vill veta heller faktiskt.)

Sammantaget blev det en riktigt härlig semesterdag, trots att vi varken badade eller solade på hela dagen. Nästan lite rosaskimrande, som du efterfrågade, Petra. 😃

Äsch, det får bli lite picture overload från morgonpromenaden ändå. Helt stilla vatten är ju bland det vackraste som finns.

Ihop-packning, utcheckning och den av Peter så fruktade avfärden från själva parkeringen gick helt smärtfritt och våra värdar levde verkligen upp till sitt goda rykte genom att komma förbi med inte bara presenter till barnen (stora snäckor) och mig (ett väldoftande potpurri 😃) utan dessutom 100 Euro tillbaka eftersom de tyckte att de inte hade levt upp till sin egen servicenivå. Sådant är verkligen värt vår respekt. Och att jag inte kommer att såga dem i en recension…. men vi kommer nog inte tillbaka däremot.

Vad har dagen idag annars lärt oss då? Jo, att man aldrig ska gnälla för det kan alltid bli värre. Och det blev det. Inga problem med resan eller så, för den var exemplarisk förutom att man blir lite åksjuk av att betala räkningar när man åker på de vindlande vägarna längs med kusten, men när vi väl kom fram till Okrug Gornij och fick the grand tour av vårt nya boende av Lost-look-a-liken (aldrig sett ett program, men den där stora killen är väl med i allt nu?) som var ägare börjar vi långsamt ana oråd. Poolen är pytteliten, den ”gemensamma takterrassen” där man kunde ”sitta och äta sin frukost”, var sex smala trappor upp från rummet och hade måååånga fulla askfat på borden och rummet…. Tja… jag hade läst att någon tyckte att inredningen var lite ”outdated”. Det var en grym underdrift, tyckte jag. Deprimerande var ett bättre ord. Ingen balkong och fördragna gardiner med en liten brits (140 lång) i köket som skulle agera säng åt barnen. I fem nätter. Nej, det gick bara inte. Oj, vad svårt det är att vara artig och försiktig svensk i det läget, men till slut fick vi betala en natt (där rök den tusenlappen vi fick i Mimice…) för att få åka därifrån. Hoppas inte vår trovärdighet på Booking.com får sig en törn nu bara för det låter sådär att vi bara ska ”ignorera mejlet” vi kommer att få från dem i morgon….

Den i vår familj som har ännu svårare för förändring än jag, den yngsta, var inte nöjd med detta att vi lämnade utan att ha gett stället en chans, och jag har fått bära hundhuvudet hela dagen för att vi inte hittat något vettigt ställe. Det är nämligen jag som dissar alla. (Det är säkert sant.) Det började ändå bra när vi tämligen omgående fick träff på ett (iofs ganska mycket dyrare) fräscht ställe med pool precis utanför altanen, men sedan upptäckte Peter att det 1, inte fanns någon AC i sovrummet och 2, det var lite oklart hur effektiv den AC som fanns i kök/vardagsrum egentligen var, så vi stack därifrån med svansen mellan benen. Eventuellt (eller definitivt!) ett av våra sämre beslut, men då var ju klockan inte så mycket och det såg ut att finnas massor av spännande möjligheter kvar. X antal varma timmar senare av booking-googlande och snirklande på de extremt smala och branta gatorna som har en tendens att helt plötsligt upphöra helt utan vänd-möjligheter (därav lamellerna…) kändes de spännande möjligheterna varken speciellt spännande eller många längre. Med tanke på att vårt kök hemma blev färdigrenoverat timmarna innan vi stack på semester och det säkert ligger spännande sluträkningar på både el, rörmokeri och snickeri och väntar hemma i brevlådan, är det liksom inte läge att hyra något för 4000-5000:-/natten hur lockande det än vore att återigen ha ett stenkast till vattnet, som vi blivit bortskämda med… så här sitter vi nu, sex timmar senare, i en lägenhet som bara är marginellt bättre än den vi först dissade, fast utan poolen, med lite sämre läge och utan AC i sovrummet. 🙈🤣 Life’s a bitch och jag vill hem.

Vi har dock en egen balkong utan fimpar (som är för varm för att sitta på), värdinnan är jättetrevlig (och har nyss flyttat till Göteborg, så pratar lite svenska) och de har 15 (minst) sköldpaddor i trädgården som tjejerna redan fått mata och klappa, så att åka härifrån är inte att tänka på trots att jag eventuellt snart hoppar från balkongen för att slippa ljudet från den 30 år gamla AC:n, att det varken går att gå in eller ut genom ytterdörren där nere utan den gigantiska nyckeln (får man ens ha det så? Tänk om det börjar brinna?) eller att sovrummet är ännu obekvämare än på förra stället. (Ja, jag förstår att den som läser mitt dravel undrar varför jag lägger pengar på resor. Det gör jag också ibland.)

Det är konstigt, men trots att vi ju fortfarande befinner oss precis vid vatten, så är det en helt annan, snudd på outhärdlig, värme här. Temperaturmässigt är det ingen skillnad från Makarskakusten, men det fläktar absolut ingenting! Trots att vi satt i total skugga vid vår sjukt osunda middag, rann svetten oavbrutet. Bläääää! Jag var så slut när vi kom hem efter kvällens lilla middag-, proviant-, spelarkad- och kvällsbadsutflykt att jag proppade i lurarna och slumrade/lyssnade/sov på den obekväma sängen redan innan 22.

Nu sätter jag mitt hopp till att den totalt deprimerande känslan av för varmt och för dåligt återigen bara är ett utslag av min förändringsbenägenhet så att vi snart trivs som fisken i vattnet. Eller sköldpaddor med huvudet i en stor vattenmelon. Please…