Mot Polen! Påsklov 2018

Nu var det ju ett tag sedan vi reste någonstans (jo, vi tycker det på allvar, trots att vi teoretiskt sett vet att vi kom hem från USA för bara två månader sedan), så det har kliat i resnerven ett tag. Vi var ju faktiskt hemma på sportlovet, trots allt. Med tanke på att vi nog tagit oss lite vatten över huvudet med kommande resebokningar under året – vi ska både till Kroatien, Polen och Florida igen – är vi dock bara iväg på en lite försiktigare minitripp; en ”Prova-på-Polen-tripp” till Gdansk. Den heter i och för sig inte ”Prova på” längre, utan ”Polen T/R”, men andemeningen är precis samma. Man får ett rabatterat pris på Stenaline om man är iväg max tre nätter, så det är det vi ska vara. Två nätter på färjan och tre i Polen. Barnen har verkligen längtat till ”Happy-båten”, så vi hoppas på en genuint trevlig överfart. Jag har kikat oroligt på trädtopparna mellan packningsvarven idag, men i alla fall inte konstaterat någon synbar vind, vilket ju inte behöver betyda ett shit med tanke på att färjan går från ökända blåshålet Karlskrona, men jag känner mig försiktigt optimistisk i alla fall.

Mimi, 3 år, skriver inte till tomten utan till tumlaren Happy.

Rätt bra för att vara av en treåring, tycker jag allt.

Packning ja, detta underbara påfund. Jag borde ju vara bra på det så mycket som vi reser, men min specialité är att göra tusen andra saker medan jag gör det. Jag passar på att prova kläder som jag inte använt på flera år (varför jag nu tror att jag skulle vilja använda dem just när jag reser), rensar barnens garderober, skäller lite på Peter om att Mimis kläder ligger i Innas lådor och vice versa, inventerar nästa säsongs kläder ifall jag skulle få chans att shoppa, passar på att rota runt i mitt kaosartade badrumsskåp (återigen, varför skulle jag på en resa vilja använda sådant som legat oanvänt i skåpet sedan jag inbillade mig att jag behövde och köpte det?), jag planerar virkprojekt som alltid kräver att jag måste längst ner i mina outsinliga garnförråd och oftast också att jag skulle behöva köpa ytterligare garn under själva resan, jag inventerar och flyttar runt matvaror i skafferi och kylskåp, jag gör listor på vad jag behöver köpa när vi kommer hem igen, drar igång en skåpsstädning eller två, blir provocerad på resten av familjen som – eftersom de är vana vid detta – tar det lugnt i soffan eller i lek någonstans, tvingar Peter att städa eller något bara för att jag ju måste göra allt detta och det faktiskt är synd om mig…. (Har jag någon gång nämnt att jag egentligen avskyr offerkoftor?) Nåja, allt detta gör jag i relativt lugn fram till ca en timme före avfärd då jag inser att vi inte har ätit, att jag fortfarande är i pyjamas och att jag i och för sig packat allt till barnen, men att jag själv inte ens bestämt vilket handbagage jag ska ha. Samma visa varje gång. Idag gick det dessutom lite extra segt i början beroende på en viss långsamhet i huvudet efter gårdagens väldigt trevliga ”Vinylfest” hos Magnus och Mettan. Tusen tack för den, alla som bidrog med trevligt sällskap och/eller musik av högst varierande slag och kvalité.

På något sätt lyckas vi i alla fall alltid komma iväg, och jag brukar få med mig det mesta jag behöver, även om det inte alltid känns så. Hoppas så är fallet även denna gång. Vi upptäckte i och för sig redan i Åryd, där vi stannade till för obligatoriskt lån av takbox av mina fantastiska föräldrar, att Inna lyckats få ett gigantiskt hål på sina strumpbyxor (man måste ju vara ståndsmässigt klädd på Polenfärjan gubevars), och då insåg jag att jag faktiskt inte packat ner något ombyte att ha på själva färjan. Det är till att ha blivit kaxig nu när man inte längre behöver dra med sig alla de tusen och en saker barnen behöver när de är riktigt små. Det är sådant som kan straffa sig.

Ifall någon undrar över det där med brist på ombyte så har vi som strategi att ta med så lite som möjligt på själva båten, eftersom hytterna är små och trapporna till och från bildäck inte jättekul att släpa på överdrivet bagage i, så vi har en väska med pyjamasar, necessär, välling, lite dricka, snacks och något frukostliknande med oss bara. Och två stadigare kassar att bära lådvin i. 😉 Resten får stanna i bilen. Det brukar fungera bra. Så länge det inte inträffar något oplanerat som ett par trasiga strumpbyxor eller som den gången vi glömde hela den väskan hemma i hallen alltså. ? (Och jo, man kan absolut äta [prisvärd, har jag hört] frukost på färjan, men den familjen som glatt hoppar upp ur sängen och två minuter senare är redo att gå upp till frukost, den har inte vi… så vi sparar frukosten tills vi är i land.)

Just nu sitter vi i bilkö utanför färjan och försöker distrahera vår teatraliska treåring från att snurra upp sig själv till ett klassiskt treåringsbryt. Det verkar just nu fungera, men detta kan också bara vara lugnet före stormen. Vi får se.

Vi hoppas, trots förlorad sommartidstimme och gårdagens festligheter, hålla alla på gott humör tillräckligt länge för att ”ta en drink”, äta lite popcorn, leka lite i lekhörnan och handla lite vin och godis i TaxFree-butiken. Barnen hoppas dessutom på att få träffa maskoten Happy, men med tanke på att det är långt från högsäsong trots mängden bilar framför oss, tvivlar jag på det. Inte för att det spelar så stor roll för kaxigheten brukar försvinna fortare än kvickt ungefär samtidigt som sådana figurer dyker upp, men tanken är ju god.

Vi kom ombord utan treårsbryt eller några andra katastrofer. Ingen Happy, som väntat, men efter att ha förärats både kritor, målarbok och tatueringar, var det ingen som sörjde över det. Eftersom vädret kan vara förrädiskt så här års har vi bokat Premium-hytter på våning 11, vilket enligt mig är bästa sättet att inte märka av eventuellt gung. Vi kommer däremot inte att sova så gott, för trots sina blotta 16-19 kg tar de oerhörd plats i de smala sängarna, våra mini-reskompisar, men det är smällar man får ta för att slippa de läskiga ljuden som eventuellt gung medför.

Glädjen var stor när det visade sig att Spirit (den polska båten i flottan) fräschat upp sin lekhörna ytterligare och uppenbarligen har den öppen även under lågsäsong. Vi har nu beställt den obligatoriska slushen som ingen kommer att dricka och alla de andra godsaker som däremot kommer att slinka ner, och är bekvämt installerade precis utanför leklandet. (Peter konstaterade precis att varje lekplats borde ha det så här. Något för Randiz kanske, Mek och Nette? ;)) Gottebordet ovan med vin, öl, odrickbar slush och massor av snacks kostade oss lika mycket som två kaffe, två barndrickor och två chokladbollar på Esters café häromdagen. Just saying. Dock konstaterade vi besviket strax innan avfärd av zlotyn ligger på en (för oss i alla fall) historiskt hög nivå (2,40) så det blir till att räkna lite på shoppingen innan man slår till.

I morgon hoppas vi vakna utvilade, friska och utan de där ”kvinnobesvären” som så gärna sabbar mina resor, så att vi kan styra kosan mot badlandet i Reda. Den som läser får se hur det går. Do widzenia (hejdå).

Ps. Det är väl ingen som missat att ladda ner den fantastiska appen SayHi? Bara gör det i så fall. Ds.

Födelsedagar i grådassigt Gdansk (Vecka 44, 2017)

Jag antydde ju i mitt förra inlägg att jag skulle bli mogen och vis så fort jag fyllde 44, så givetvis insåg jag framåt kvällen på födelsedagen att det viktigaste inte var att skriva blogg utan att njuta av dagen, därav blev det ingen blogg publicerad igår. (Vem som helst med barn fattar att jag pratar goja, självklart somnade jag… 🙂 

Födelsedagen började annars som sig bör med presenter på morgonen och livfulla diskussioner om vem som skulle öppna vilken present. Mimi har förstått grejen med födelsedag, helt klart, men inte riktigt alla underförstådda regler och hur allt hänger ihop, så det var mycket riktigt två som öppnade presenter, men inte nödvändigtvis just de två som fyllde år… 

De glittriga koftorna jag under stort hemlighetsmakeri virkat till tjejerna mottogs med ett jublande ”Det är garn, mamma, kolla, det är garn!” av Mimi innan de kastades i en vid båge över rummet och nästa present lockade. Därefter bröt Mimi ihop över att hennes kofta inte var i samma färg som Innas. Jodå, det är tacksamt att göra sig till för barn…. ?

Till och med jag fick minsann presenter. Presenter som till en tredjedel nog uppfyllde både mottagare och givares intentioner och önskemål….  ;). Peter är kanske inte riktigt killen som köper skönhetsprodukter, och det händer hyfsat ofta att familjens tjejer (möjligen underblåsta av den äldsta) hånar honom lite kärleksfullt när han tvålat in Mimi med body lotion eller inte kan förstå varför en tvål ska heta facial bar i stället för ”soap” rätt och slätt. 

Inte för att jag på något sätt är otacksam, men möjligen tvekar jag en smula över ifall dessa verkligen införskaffats med mig i åtanke… 😀 (För den som undrar så fick jag också en parfym som jag verkligen hade önskat mig – dessa två hade följt med på köpet och Peters franska kanske behöver en uppfräschning.)
”Det står ju i alla fall ”body” på den, så borde ju funka till kroppen… Facial bar… tsssss… skulle man bara kunna använda den till ansiktet då, eller?” 😉
 

Till frukosten blev det givetvis paljettklänning (inte för mig gud bevars) och ”tårtan” vi hade förbeställt uppskattades mycket, även om frukostens vanliga Nutella nog egentligen var mer i mottagarens femåriga smak. Själv skyllde jag på födelsedag och tog två glas prosecco. (Egentligen är det  ju inte så supergott till äggröra, men känslan är härligt dekadent i alla fall.) 


Så här ska ett fruktfat se ut. 🙂
Tyvärr slipper man inte undan förkylningar, dassigt väder, helgdagar, treåringars humörsvängningar eller nyblivna femåringars envishet ens när det är dubbelfödelsedag, så tyvärr var vi väl inte helt överens om dagens planer efter den överdådiga frukosten. Det visade sig att hela Polen var stängt till vår ära (eller om det möjligen hade något med religion också att göra), så planerna vi egentligen hade gick inte att genomföra, och planerna som då presenterades av den nyblivna femåringen; att ligga i sängen, äta godis och titta på youtube, kändes inte helt okej ens när det egentligen var vad vädret sa oss att vi borde göra. Att gå till poolen direkt efter att man faktiskt lyckats få både på nämnda tre- och femåring kläder och fixat något slags frisyrer kändes inte heller helt lockande, så det var inte direkt glada familjen som till slut tog sig ut på en promenad genom ett ganska grådassigt och hyfsat igenbommat Gdansk. Men skam den som ger sig, efter några vådliga vagnsfärder, ett antal hopp på trasiga stenplattor, lite snack med fiskargubbarna vid floden  och ett varv i pariserhjulet (nej, man blir inte mindre höjdrädd vid 44, så jag stannade även denna gång på marken) var vi kontanta igen. 

Jomen….


 
Det var egentligen inte planerat – det heller – men som alltid kommer ju de där måltiderna och gör sig påminda oavsett om man har en plan eller inte, så när det helt plötsligt började närma sig lunchtid, fick Inna bestämma restaurang. Eftersom det finns en kedja – Billy’s – som serverar amerikansk mat och popcorn före maten, var ju valet inte så svårt. Tyvärr hade Billy’s den dåliga smaken att inte öppna förrän kl. 14.00 denna helgdag, men finns det trappor och inbjudande metallstaket att klättra på, går 20 minuter ganska fort. För barn i alla fall. 


Med undantag av ett par treårsutbrott över att popcornen tagit slut, blev det i alla fall en trevlig födelsedagslunch. Den kycklingfajita både jag och Peter beställde hade kunnat mätta en smärre kontinent. Och för bara 46 zl (ca 100:-). Det är trevligt att äta och dricka ute i Polen, t.o.m i de turisttätaste områdena. 

Mimi passade på att rita en teckning till bästa vännen Ebbe. (Gissa vem som fick bära den…)

Resten av dagen tillbringades i vatten. Först i hotellets pool och därefter, när vi bara skulle duscha och fixa oss i ordning för en riktig födelsedagsmiddag, i rummets badkar, där barnen tillbringade ytterligare en och en halv timme. Eftersom de ändå sedan bönade och bad om att få samma fantastiska middag som kvällen innan – room-servicens pommestallrik med ketchup och majonnäs – var  beslutet inte så svårt. Man blir ganska trött av vatten, så är det ju bara. Och hotellets mat är god. 

Bara ostbrickan hade ju räckt som middag till oss allihop…. 🙂
Det här är ändå ett rätt skönt sätt att tillbringa födelsedagen… 🙂

Sista dagen som 4/43 (Gdansk v 44, 2017)

Det rogivande gungandet jag skrev om igår, blev under natten aningen mindre rogivande,  får nog erkännas, men så länge man ligger i sängen och dessutom slipper höra alla hemska ljud som våning 7 har en tendens att bjuda på, är det faktiskt inte alltför illa. Jag vidhåller min nyvunna kärlek för Premium-hytterna på våning 11. De är långtifrån lika bekväma som Panorama, som vi brukar föredra, men när det blåser är jag tusen gånger hellre uppe på våning 11 i en pyttehytt med ett ofantligt stort litet barn bredvid mig i en alltför smal säng än i den betydligt bredare dubbelsängen i Panoramahytten som låter som om den ska slitas i stycken av varje våg. 

Barnen sov gott hela natten, lyckligtvis, men var ändå ganska spaka under dagen idag. Speciellt Mimi ville mest bara ”somna” hela dagen, så den där hostan fick vi nog med oss i bagaget mer än vi trodde. Synd, för det har varit en strålande solig, kylig dag här i Gdynia/Gdansk, men minsta ansträngning/utevistelse har lett till tämligen ihållande hosta hos tre av fyra familjemedlemmar, så det har inte blivit mycket av den varan. Och i morgon ska det regna. Så klart. 

Vi började dagen på ett sätt som konstigt nog inte slagit oss tidigare, nämligen med hotellfrukost på Hotell Mercure i Gdynia. 98zl för en riktigt fräsch frukost i en rymlig, ljus och inbjudande frukostmatsal med en stor lekhörna är ju rena kapet, både ekonomiskt och psykiskt. Det var inte sista gången vi gjorde så. Dessutom vinner Mercure mer och mer mark för varje gång vi är där. Det är riktigt fräscht på entréplan, har ett toppenläge mellan hamnen/stranden/centrum i Gdynia och är väldigt prisvärt. Dock ska man se till att få ett av deras renoverade rum, för det familjerum vi bodde i för något år sedan var inte så himla kul. 

Ingen kan anklaga dem för att vara underklädda i alla fall…

Efter frukost gick vi (födelsedags-)händelserna en aning i förväg och åkte till köpcentrat Matarnia som ligger på vägen mellan Gdynia och Gdansk. Det har flera ”stora” kedjor för möbler, trädgård osv + de ”vanliga”, så där finns både IKEA och flera inhemska storkedjor. Och ett jättestort Smyk, en jättestor barn/leksaksaffär där barnen fick välja (typ) vad de ville. Inna valde och valde, förhandlade, valde om, ändrade sig, förhandlade lite till. Mimi valde en klubba för 12 kronor. Jomen. Annars brukar det påstås att det är hon som är lik mig. 


Lite problematiskt är det numera för Peter och mig när vi ska diskutera hemligheter, typ femårspresenter, eftersom vår youtubifierade inte-ens-femåring bryter in i våra engelska konversationer utan att ens verka reflektera över att vi inte pratar svenska. Ett ytterst angenämt problem givetvis, men vi har inte riktigt vant oss vid hur mycket en sådan där liten svamp suger åt sig och förstår, så inte allt inför morgondagen är kanske så hemligt som vi hade tänkt oss. Inte för att det är så viktigt, men vi har börjat fila lite på vår tyska. 

På Hilton tackade vi nej till att uppgradera till en svit för 300zl/natten extra. Vårt 35-kvm Executiveroom räcker så himla bra, och här har vi faktiskt tillbringat större delen av eftermiddagen och kvällen med slapp, bad, lek, ”nagelsalong” och en massa onödigt ätande. Eftersom vi är genuint onda människor lät vi barnen köpa ”Sands Alive” på Matarnia, vilket vi bannlyst hemma pga att sk–en sprider sig värre än baciller på dagis, men på ett hotell är det ju inte vi som städar….  Dock kommer förmodligen minst halva hotellet vakna upp till igenkorkade rör och översvämmade handfat/toaletter i morgon eftersom Mimi ärvt mina och pappas (morfars) händer och inte klarar av att vara kladdig utan måste tvätta sig hela tiden. Dålig idé med denna vansinnigt läskiga uppfinning. 

Möjligen världens minsta inglasade balkong
När man måste vara stilla och låta naglarna torka…
Vara stilla är inget alternativ för denna här…
Födelsedagsfina naglar, enligt Inna. Nagellacket knatade hon f.ö själv fram till kassan och köpte. ”I want to buy this, please”. (Gissa om språklärarhjärtat sjunger av glädje…)

Maten lät vi roomservice ta hand om. Det såg ganska roligt ut när den kom med vita dukar och karakteristiska roomservice-lock. Man förväntar sig rysk kaviar. Inte pommestallrik och glass. Men alla var nöjda i alla fall. Möjligen med undantag för undertecknad som valde att hämta sushi på närliggande Dom sushi. Jättetrevlig personal, men nej, sushi ska inte ramla sönder när man tar i den och bara smaka salt. Gör om, gör rätt. 


Det ska bli spännande att se vad morgondagen bär i sitt sköte. Födelsedagsbarnet ska få bestämma dagens innehåll. Att vi råkar vara två födelsedagsbarn tror jag de flesta glömt bort, men vi får väl se. Inna tyckte i alla fall igår att det vore rättvist ifall jag fick gå i en garnaffär när jag fyllde år, eftersom hon skulle få gå i en leksaksaffär…  🙂 

Buuuuuuuu!

Nu är det f.ö inte många minuter kvar av min sista dag som 43-åring, så grattis mig! (Ingen annan är vaken här, så lika bra att säga det själv.) 🙂