Kroatien 2011. Dag 11. OS-besvikelser och bad i Arbanija

Suck, att vi förmodligen har en ödla på rummet störde mig (konstigt nog) inte, men den stenhårda sängen gjorde det definitivt, så det blev ytterligare en sömnlös natt. Mina batterier kommer möjligen inte att vara så välladdade när jag börjar jobba på onsdag. Idag var jag t.o.m så trött och ledbruten att jag inte var ute på min morgonpromenad, så det blir en utmaning under dagen att både tillgodose allas önskningar, titta på OS-handboll-semi, titta på OS-fotbollsfinal (!) och uppnå mitt rörelsemål. Som tur är så är det i alla fall bara 27-29 grader varmt, så ska väl kunna funka att gå dagtid. Kvällstid lär gå bort med tanke på dåliga vägar och obefintlig belysning.

Tant-uppdatering då. Jodå, Bernie tittade upp på terrassen mitt under frukosten för att försäkra sig om att alla hade sovit bra. Känns tryggt.

Annars är det som vanligt. Jag har alltid svårt för förändring, men är inte så himla långsint, utan brukar hyfsat snabbt (hyfsat, inte jätte…) kunna börja se fördelar, och så även här lyckligtvis. AC:n höll t.ex. svalt i natt och att ha en balkong och så nära till stranden att man kan gå ner för bara en timme är avgjorda fördelar. Under min förmiddagspromenad identifierade jag också nackdelar, nämligen trafikläget. Jag försökte hitta en väg som enligt kartan skulle finnas ovanför oss, men förutom att den var djäkligt brant så tog den slut (eller såg iaf ut att ta slut) vid en parkerad bil vid ett hus. Med tanke på att där satt en gubbe och tittade på mig, undersökte jag inte saken vidare utan vände och gick längs den superläskigt smala och ojämna kustvägen i stället. Ingen hit faktiskt, men strunt samma, just nu handlar det i ärlighetens namn bara om att upprätthålla den 550 dagar långa sviten, sen får jag börja träna på riktigt (och gå ner de alltför många semesterkilona 😝😵‍💫) när vi kommer hem. Som promenad var den inget vidare, men det var kul att se strandlinjen som verkligen är i princip badbar hela vägen och utan alltför mycket folk.

Med tanke på att vår väg är precis här, är frågan var vi bor.

När jag kom tillbaka var de andra klara att gå ner till stranden för en timmes rutschkanebåt, så det var bara att, svettig och illaluktande, hänga på. Priset för att hyra badleksaker här verkar 50% lägre än nere i Makarska, så gissa om det finns minioner i närheten som debatterar för både det ena och andra och gör uträkningar och jämförelser för det ena kontra det andra. Idag var det redan bestämt att det skulle bli en timmes trampbåt med rutschkana och sedan tillbaka och kolla OS-fotbollen. Det blåste en hel del, så det var inte bara mysigt och trevligt, speciellt inte när jag blev ensam vuxen att trampa efter att min bättre (sämre i detta fall) hälft inte tog sig upp på båten igen efter att ha hoppat i. Att trampa i motvind och med 120-130 kg (Inna också) på släp var inte kul, kan jag meddela.

När vi varit inne på grunt vatten och bytt platser blev det mycket trevligare, så kanske kanske var det inte sista gången någonsin som jag annars deklarerade.

Ajaj, att promenader inte riktigt bygger lårmuskler fick jag bevisat idag.
Back for real!
On top of the world.
Puh, äntligen lite hjälp med trampandet.
Vissa har det bra där bak.
Nu blir det lite värre.
Dubbelmoral personifierad. Jag har ställt in träning på klockan samtidigt som jag sippar på rosé…
Puh, äntligen ombytta roller.
Och jag kom upp…. 😉

Tja, fotbollen är det ju sen tyvärr inte så mycket att skriva om, förutom att det verkligen kändes som om Sverige var det bättre laget och resultatet inte helt rättvist. Men Canada hade ju helt klart bättre koll på sina nerver. Tjejerna undrade hur lång en fotbollsmatch egentligen kunde vara, vilket ju inte var så konstigt, och Inna tittade på vår kroatiska plastmotsvarighet till en BiB och utbrast: ”Hur mycket dricker ni egentligen? How could you not be drunk? Is there witchcraft involved?” Oooops, det är i och för sig bra att hon märker att vi inte är fulla, men resten…

BiB the Croatian way.
Är det inte en garderob så går det lika bra med en dusch. Eller ett badkar, som Mimi kallar det.
När Peter står för maten blir det spaghetti. (Som synes var det bara 50% av familjen som var intresserad av matchen idag. Illa illa! Vi har misslyckats som föräldrar!)

Vi var tillbaka på stranden vid halv sex igen, och det är fortfarande ljuvligt att hänga där och det är verkligen skönt att alla är friska, men det är bara att erkänna, det börjar smyga sig in ett litet litet element av hemlängtan nu. Det finns gränser för hur stor variation det kan bli när det är så varmt liksom. Det är bad, korsord, bad, mat, bad, vin… tja, och sen fortsätter det så. Jag är så sugen på att spela padel att jag bokat tid samma dag som vi kommer hem, så ve den fågel som krockar med vårt flygplan eller något annat elände som orsakar minsta försening!

Det visade sig att vi inte riktigt hade samma plan för kvällen sen. Jag – fortfarande oduschad och verkligen inte det minsta fräsch – hade definitivt tänkt att vi skulle gå hem innan vi käkade middag. Peter hade inte det. Det slutade med att vi gick på Peters linje och kände oss sedan grymt nerklädda och ja, ofräscha. Det var nog tur att vi inte fick plats på första stället vi testade på, för det verkade vara ett sådant där ställe som man tar med hela familjen/släkten ut på finmiddag på, inte ett som man – med en badleksak under armen – svänger inom på väg hem från stranden. Dessutom är det ju – insåg vi till slut – fredag. Inte lätt att komma ihåg sådana petitesser när man har fredagsmys alla dygnets timmar alla dagar.

Jag är inte säker på vad man som restaurang vill förmedla med denna dekor…
Hur extremt noga Inna än är med sin ständiga beställning av en sallad med ”bara tomat, gurka och feta, ingen olja, inget annat” så har köket sååå himla svårt att låta bli att pimpa den med något. Idag vinäger och kryddor, vilket i Innas ögon gör den oätbar. Coolt nog går hon själv och reklamerar. Det kommer att bli något stort av den tjejen. (A pain in the ass på varje restaurang i alla fall. 😃)
Jag vet inte riktigt vad jag ska tro om min kotlett i grönpepparsås. Jag har aldrig sett något liknande, men det var ganska okej. Bättre än det ser ut i alla fall. Peter fick ingen sås till sin schnitzel. Jag förstår varför… jag måste ju fått allt. (När jag bad att få grillade grönsaker i stället för strips gick inte det, men när jag sa att jag kunde betala extra så fick jag både en skål strips och en (rätt ynklig) tallrik med grillad squash och paprika. Vi går nog inte tillbaka.
Vi ägnade väntetiden åt bokstavslekar och huvudräkning. Då måste man tydligen ha rätt look…
Jahapp, så det är alltså sååå jag ser ut!
En sådan här grill vill jag ha till nästa sommar, Peter!

Nu, i skrivande stund, är klockan 23.00 och jag sitter på (en myggfri!) balkong i 25 grader och skriver, så just nu är eventuell hemlängtan lååångt borta i alla fall.

Kroatien 2021. Dag 10. Bye bye Makarska. Hej Arbanija (eller är det Slatine?)

Urrrrrk, idag var jag inte pigg när jag vaknade, för Innas stackars öra höll både henne och mig vakna till en bra stund in på småtimmarna, men i vanlig ordning värkte rygg och ben så att det ändå inte gick att somna om, så jag begav mig ut på sista Makarska-promenaden för den här gången. Idag var det molnigt (!) och bara 24-25 grader vid 7.30, och hade jag inte förstått det ändå av den tunga luften så upplyste Pokémon mig upprepade gånger om att det var ”potentiellt hotande väder” där jag befann mig, så åska kan nog vara i faggorna.

Makarska i mer dramatisk tappning.
Och i panorama.
Cool himmel!
Hade vi varit kvar en dag till hade jag velat gå hit, bara för dessa sötnosars skull.
Mimi skulle vilja ta med den söta jordgloben hem.

Efter frukost var det dags för det roligaste. Not. Packning. I början när vi reste bytte vi ofta boende varannan, var tredje dag, men nu har vi insett att varje förflyttning ju faktiskt tar i princip en dag från semestern, både i faktisk, fysisk packning och förflyttning, men också mentalt i tankar på hur man ska packa, att man ska göra av med matvarorna man köpt, oro för om nästa boende håller måttet och den påtvingade dötid som allt tidigare utcheckningar i kombination med allt senare incheckningar innebär osv, så numera håller vi nere på förflyttningarna, men gillar att se och uppleva i alla fall ett par olika ställen under en sådan här lite längre resa. Även om vi ju gärna återkommer till våra favoriter… Denna resa blev ju lite speciell eftersom vi (okej, så himla unikt är det inte…) inte gillade vad vi såg på stället där vi skulle bott andra veckan, och med tanke på hur fullt här är, har ombokat till ställen som nog inte riktigt uppfyller de krav vi vanligtvis ställer på våra boenden, så idag är det extra nervöst. Hoppas jag blir positivt överraskad!

När man bokar sent och under högsäsong så blir så klart det mesta lite sämre och dyrare än vanligt, så vår bil är, trots dubbla priset mot vad vi brukar betala i juni, ganska liten, så det krävdes lite pusslande att få in packning, badleksaker och matvaror, men det gick till slut och efter en härlig halvtimme i stillastående bilkö (det är någon högtid här idag) ut ur Makarska, är vi på väg. Efter den stillastående halvtimmen valde vi att ta den något längre, men snabbare betalvägen uppe i bergen. Hoppas att det är rätt beslut.

Suck…
Okej…? Jag ser inget som sticker ut, men uppenbarligen missar jag något. (Lite kul är det att den blålila diffusa fläcken precis under ”shit” är just det på vår vindruta. 😃)
Ibland är kulturella skillnader större än annars.

Om det var rätt eller fel att ta snabba vägen vet jag inte, men Peter (som alltid kör automatare annars) fick i alla fall lägga i femman för första gången under resan, och jag, som insett att min 21 år gamla – aningen ankomna – lilla röda pärla, trots blankt papper i besiktningen nyligen, inte kommer att kunna överleva så himla länge till, strök definitivt Renault från listan av möjliga ersättare. Det känns definitivt inte säkert att köra fortare än 80 och det blåser (!) in i bilen överallt, trots att vi stängt och dragit i allt som möjligen skulle kunna vara öppet. Hu! Trots att vi direkt hamnade i bilkö igen, drog jag en lättnandes suck när vi lämnade 130-vägen.

Strax efter 13 kom vi, lagom kissnödiga och hungriga, fram till nästa boende, där en liten tant direkt kom ut och viftade och pratade på kroatiska och gav intrycket att hon aldrig hört talas om ”Apartments Break”, trots att jag visade henne bekräftelsen i appen, men till slut skulle hon i alla fall ringa sin son, som kom efter några minuter och redde ut det hela. Vi var visst på rätt ställe och flera av mina farhågor infriades direkt. Det är ganska stor skillnad från nytt, modernt och luftigt till gammalt, omodernt och trångt. Och varmt. AC:n som sitter i hallen, riktad från sovrummen, gör nog varken till eller från. Dessutom har jag en känsla av att den lilla tanten med sitt ”Ich sprechen (sic!) Deutsch”, som trots detta upprepade, ogrammatiska påstående verkligen inte gör det, kommer att bli lite av ett problem. Hon har redan, efter bara ett par timmar här, dykt upp både i lägenheten och på terrassen som gubben i lådan flera gånger. Man kan ju tro att människoälskande, trevliga, öppna jag (haha!) skulle uppskatta det, men tro det eller ej, det gör jag faktiskt inte.

Inget fel på vyn från denna lägenhet heller.
Mimi hittade i vanlig ordning en garderob. Även en med kläder i för övrigt… 😵‍💫
Det är för sent för lunch men för tidigt för middag. Alltså precis lagom för snacks!
Tittut!
Tro’t eller ej, men det var faktiskt Peter som föreslog Uno. Kors i taket!
Sen blev det SkipBo, men det var aningens för segt för oss. (Fast jag vann!)

Mitt under spelet dök tanten (hon påminner mig om Bernie Sanders av någon anledning, sorry Bernie!) för att kolla så att allt var ”gut”. Jadå, danke sehr, gå nu… Gå!! När alla utom Peter vunnit en runda av något, bestämde vi oss för att kolla in närområdet, för vi har (det är faktiskt sant!) aldrig varit i detta område tidigare. Stranden låg betydligt närmare än det verkade i Booking/kart-appen (hur ofta händer det?) men det ligger hus precis nere vid strandkanten, så frågan är hur det är med privat/allmänt här. Det lär vi nog märka. Vi tog iaf ett dopp och en drink vid en ”public beach” med strandbar och lekplats. Inte mycket att klaga på där. Möjligen var det någon grad kallare i vattnet än nere i Makarska.

Mimi tycker att detta boendet är bättre än det förra, för här finns ju en supermjuk soffa (”den är så mysig och ”bouncy”, fast det är lite konstigt att den är i köket, mamma, är det inte?”) och en terrass. (Vilket det förra också hade i ärlighetens namn, men på andra sidan trapphuset.)
Nya vyer
She’s back! (Nästan i alla fall.)
Det ska börjas i tid.
(Jag lovar, hon håller det bara åt mig.)
Eller…?
Lekplats på stranden. Och en bar. Tumme upp!

Sonen (han som hyr ut) rekommenderade två bra restauranger i området, så givetvis gick vi till en tredje som Peter spanat in tidigare. Det gick ganska långsamt, kanske för att de två i servisen hela tiden var tvungna att korsa den hyfsat hårt trafikerade vägen, men var helt okej mat. Oroande nog verkade detta överraska vår servitör som verkligen ville försäkra sig om att ”vi gillade allt, allt?”. Vi har inte kollat ännu, men möjligen har de kanske fått dåliga recensioner på Tripadvisor, för han ville gärna att vi skulle skriva ett omdöme där.

När mina padelkompisar skickade en härlig bild från Vägga/strandpromenaden fick jag ju kontra med var vi var. (Och att vi hade det 10 grader varmare…)
Eftersom maten tog ganska lång tid hade vi mycket tid till annat, t.ex. att träna på olika stunt-tricks. 😂
När Mimi drar igång är hon som en helt egen show.
”Jag trodde först att det var ett sugrör, men det här är ju jättegott!”

Trots att vanligtvis allvetande Google sa att det var stängt, lyckades vi på hemvägen uträtta den viktigaste provianteringen i den enda (?) mycket lilla och trånga Tommy-butiken. Utbudet var inte riktigt vad vi är vana vid från stora Konzum i Makarska, så frukosten i morgon får nog bli av kompromiss-sorten, men vi överlever nog. Lyckligtvis överlevde vi också promenaden hem längs den mycket smala, trottoarlösa, enda-genom-samhället-vägen. Den var inte så kul, men det verkar finnas väldigt få alternativ. Var jag ska hitta en runda att gå, vet jag verkligen inte ännu, men det löser sig nog.

Tillbaka i lägenheten insåg vi ganska direkt att inte alla (öppna) fönster hade nät, utan att vissa, t.ex. det i vårt sovrum, som i och med husets suterräng-lösning ligger på markplan, bara hade jalusier. Alltså hade vi redan begåvats med (minst) två husdjur. Grattis, barnen, ni tjatar ju om det! Konstigt nog verkade de (barnen) inte så glada som man skulle kunna vänta sig. En gigantisk tusenfoting med vingar och världens minsta ödla är ju annars ganska ovanligt att ha. Om vi fått tag på någon av dem? Nope…. Om vi stängt fönstren? Japp!

Kroatien 2021. Dag 9. Reklamation, tack! (Tristaste inlägget ever.)

Suck, jag hoppades igår att det skulle räcka med en skitsjukdag och att jag skulle få tillbaka den på semesterkontot, men tyvärr verkar det bli flera dagar som behöver reklameras, för idag har inte inneburit någon förbättring. Innas öra är oförändrat och Mimi kallar nu inte dagen för en ”mysdag” som igår utan en ”förkylningsdag”, men där känns det dock mer tveksamt, för det handlar nog mest om att hon tycker att storasyster får för mycket uppmärksamhet. Typiskt småsyskon, enas storasystrarna Inna och jag om. Barn-panodilen jag fick köpa över disk igår (eftersom jag, som vanligtvis är som ett vandrande apotek, missat att ta med Alvedon!) funkar inte det minsta på Innas onda öra, så nu hoppas jag att jag inte förgiftar henne med mina (halva, så klart) Ipren. Hon får i alla fall sova, vilket ju måste vara bra.

Jag förstår av de kommentarer och meddelanden som ramlat in att mitt inlägg igår nog lät värre än det var, för många verkar tro att vi är sjuka allihop, men det är alltså ”bara” Inna som (varken för första eller sista gången) drabbats av icke smittsam öroninflammation/simmaröra. Vi andra är bara lite trötta och ”ankomna” av solen och värmen i kombination med den effektiva AC:n. Självklart hade vi inte ens övervägt att lämna lägenheten om vi var sjuka på riktigt. Det räcker ju dock att en mår riktigt risigt för att alla ska bli rejält påverkade, för möjligheterna att hitta på något är ju så begränsade när sol och bad tas bort ur ekvationen och en har ont och bara vill vila.

Även om det är på galna tider, så är det ju i alla fall OS lyckligtvis. Peter ville se handbollen vid 10, så vi bestämde oss för att dela på ”fritiden” utanför lägenheten och att jag skulle ta första passet ”ute”. Mimi var inte sugen på hänga med utan tog chansen till lite mer fri skärmtid. Jag fick en toppenplats vid klipporna, men det är liksom lite svårt att riktigt njuta av det, trots att egentid ju alltid står högst upp på önskelistan. På semestern ska man ju vara tillsammans. (Men okej, lite njöt jag väl då. Lite.)

Toppenplats, som sagt.

Jag tänkte när jag gav mig av att jag ju inte bränt mig en enda gång och att vi ju faktiskt varit här en vecka nu, så inte skulle jag behöva något solskydd… och inte hade jag en tanke på att vi övriga dagar hukat under parasoll eller skuggande träd, så givetvis lyckades jag bränna mig litegrann i min parasollfria ensamhet. What else to expect liksom…

Trots egentiden var det himla gött när jag till slut fick sällskap av det här gänget på filten.
Men nej, att ha ont i örat på stranden är faktiskt inte bättre än att ha ont i örat inomhus, så det blev inte så långvarigt.

Äh, det är faktiskt inte så kul att skriva när det inte finns något att skriva om, även om jag ju brukar behärska den konsten ganska bra, så idag blir det nog världsrekord i kort (och trist) blogg. I morgon ska vi åka norrut mot norrsidan av ön Ciovo, där vi aldrig varit, och som alltid när vi varit länge på ett ställe och ska lämna det så infinner sig känslan av att vi inte gjort något av allt det vi borde och av att det känns som om semestern är slut. Dessutom är nästa boende hälften så billigt som detta, så en skvätt oro finns där också i uppbrottskänslan. Man vet vad man har och så där… Jag hoppas på en härligare känsla och blogg i morgon!