On the road again

15 grader och sol är, även om jag förstår att det låter som en dröm om jag tolkat Sverige-vädret rätt, aningen kyligt och snowbirdsen här på området går runt väl inpackade i termojackor. Mimi oroar sig för bebis och tjatar om att jag ska virka en kofta också till henne. Hon tror att det går på ungefär tre minuter. Skönt att hon har sådan tilltro till min förmåga, men kanske jag behöver lite mer tid.

Må det bli varmare tills i morgon då det så innerligt efterlängtade delfin-simmet ska bli av. Även om vi haft det så osannolikt bra hittills att man kanske inte kan begära mer, önskar jag verkligen att den dagen ska bli den bästa på resan. Inna ser såå fram emot detta. (Och jag är innerst inne rädd att hon ska bli rädd när det väl är dags. De är ändå rätt stora, de där fiskarna…) (Ja, jag vet att de är däggdjur, inte fiskar.)

Vi fick faktiskt en rätt bra shoppingdag idag. Vi åkte till det – enligt uppgift – minst turistiga stället; Winter gardens. Det var inte ett ”strosområde” utan hade mest stora kedjor i stora hus som de flesta områden här, men faktiskt ett litet pedestrian område också. (Där är ett ord jag saknar på svenska. Motsvarigheten till ”pedestrian”. ”Gång-” passar liksom inte alltid.) Det blev ingen storshopping direkt, men alla handlade något. Jag en jacka, Peter ett par skor, Inna ytterligare ett sminkset och Mimi ytterligare en docka. Bebis måste tydligen ha en lillasyster, ”för man har ju två barn, som du, mamma”. Obestridlig logik.

Dessutom åt vi för en gångs skulle inte på ett snabbmatsställe, utan på restaurangen Macaroni Grill. Riktigt gott och ca 3,5 gånger dyrare än snabbmat trots att vi efteråt insåg att vi i praktiken ätit samma slags mat…. Sallad, pizza, pasta… Vi är verkligen rätt simpla. Samtalet runt maten var rätt kul: ”Pappa, hur var världen när du var liten?” ”Va? Inte mobiler, inte ens datorer, inte ens tv-spel?!” Inna tror inte att hon hade överlevt.

I en Nike-butik hade Mimi sitt livs första riktiga konversation på engelska med en person utanför familjen. Gissa hur stolt!? Tjejen hon pratade med var så impad – även av Inna sen – att hon tyckte vi skulle anmäla dem till någon talkshow som jag dock redan glömt namnet på. Det var något med en kvinna som bjöd in exceptionella barn och gav dem en massa presenter. Ungefär som en vanlig dag i vår familj alltså.

Jag måste erkänna att jag trodde att dagen var slut och att det skulle bli en osedvanligt kort blogg (det hade ju varit en skön omväxling kanske…) när vi kom hem från shoppingen strax innan 16, men vi lyckades faktiskt hitta på lite till. För det första badade vi någon timme i den relativa (14-15 grader) ”kylan”. Poolerna är ju så varma här att det är som att bada tunna fast i poolformat. Bland annat diskuterade vi skolsystem och legalisering av hasch med en kanadensisk snowbird i poolen. Att Canada legaliserat var verkligen en nyhet. Det som verkar (verkade?) vara ett så vettigt land!

Jag blir dessutom mer och mer övertygad om det där med att jag upprört poolguden, för vad händer med den numera lagade, varma och glatt bubblande poolen när jag hoppar i? Den tvärdör. Från glatt bubbel till knappt ens någon enstaka krusning på ytan. Vad har jag gjort?! (Okej, ska jag vara ärlig så var det inte förrän timerns 15 minuter var slut och vi skulle starta upp igen som den dog, men det är ju inte lika dramaturgiskt.) Nåväl, en varm obubblig bubbelpool är i alla fall snäppet bättre än en kall dito, så det fick duga. Det spännande var att bubblorna kom tillbaka när vi gick upp. På allvar. Jag kanske får se över min ateistiska grundsyn.

Efter diverse diskussioner med halvtrötta, hungriga barn som verkligen inte fick mig att tro att vi faktiskt skulle få den trevliga kväll vi fick, tog vi bilen (!) till restaurangen på området. Jag har bara beställt mat till poolen tidigare, så jag undrade lite var jag egentligen hamnat, för man kan kanske inte beskriva stället som stilfullt eller ens speciellt fräscht, men deras nachotallrik är spektakulär, parmesan-stripsen ljuvliga och när man väl vant sig är det riktigt trevligt med den sunkiga heltäckningsmattan inne i det skolmatsalslika rum där de kör karaoke (!) när det är för kallt utomhus och barnen har hur roligt som helst i spelrummet där fem dollar ger 20 tokens, som i sin tur håller dem sysselsatta jättelänge (under förutsättning att de stoppar dem i automaterna där man får ut plastbollar med meningslöst innehåll och inte i ”vad-de-nu-heter-lurendrejeri-maskinerna-med-en-griptång-där-det-är-helt-omöjligt-att-faktiskt-greppa-något” som dessutom kostade fyra tokens). Jag börjar mer och mer inse att jag nog är en helt vanlig djäkla Svensson-resenär och inte den coola city-brud jag inbillat mig. Frågan är om det beror på barnen, åldern eller om jag bara spelat innan när jag trivts så bra på cityresorna med shopping och restauranger i Barcelona och Prag… Snart sjunger väl jag också karaoke och tycker att det låter mysigt att bo i tält. 😉

Karaoke ja. Inna blev självklart eld och lågor inför möjligheten att sjunga inför publik. Problemet när man är sex år är ju dock att det inte är så lätt att läsa på engelska och att de låtar man kan utantill är antingen egna youtubefavoriter eller pappas i och för sig coola, men gamla eller bluegrassiga, låtar som knappast återfinns i någon karaoke-pärm, hur tjock den än är. Hon sprang fram med fråga efter fråga, men varken ”Don’t mess with my toot toot” eller ”Miles and miles of Texas” funkade, så till slut slog hon till på ”Let it go” med bakgrundssång, trots att hon bara kan refrängen, bara för att få sjunga.

Om hon gillade det även om det knappast kan sägas ha varit ett prickfritt framträdande? Hon strålade. Det sista hon sa innan hon somnade var sen: ”Mamma, jag älskade verkligen att stå på scen!” Lilla hjärtat. Må hon få behålla självförtroendet och modet att ställa sig där. Gissa om det finns en till i familjen som hett önskar det! I morgon kväll är tanken – om det finns energi kvar efter Discovery Cove – att fråga den ständige fredagstrubaduren ”Florida Rick” om det går bra att köra ett eget far-dotter-live-framträdande med Innas egenhittade youtube-favorit The rise of the mesopredators. Och kanske även ”Don’t mess with my toot toot”. Som av en händelse har ju Peter köpt en gitarr och dragit med en förstärkare hemifrån…. Blir det av finns en liten försvinnande chans att det kommer att gå att läsa om här. 🙂

Idag var det lite molnigt när vi vaknade, och eftersom vi inte hade gjort några planer efter den intensiva gårdagen blev det en sådan där morgon som jag avskyr, dvs att ingenting händer och när vi väl kommer till skott har förutsättningarna ändrats och passar inte alls längre. Så var det idag. Efter ett par timmars ingenting i mulet väder bestämde vi oss för att följa Innas största önskan, nämligen att sticka till SeaWorld igen och göra det vi inte hann igår. Det var bara det att när vi äntligen var klara att åka, sken solen från en molnfri himmel, det var lunchdax (som vanligt) och det var inte alls säkert att vi ens skulle hinna till showerna vi ville se. Personligen tyckte jag att det hade varit en mycket bättre idé att spara SeaWorld till i morgon när temperaturen ska vara lägre, och istället slappa vid poolen idag. Det var inte så populärt när jag lät de andra veta det. (Japp, jag kan absolut vara som en grinig barnunge under sådana förutsättningar.) Det var alltså kanske inte bästa stämningen i bilen på väg mot SeaWorld. Inte blev den bättre av att det var omöjligt – vilket vi borde fattat! – att hitta någon snabb och vettig mat till barnen på Taco Bell. Dåliga förutsättningar alltså. Hoppas dålig start borgar för en bra dag!

Nu i kväll – med facit på hand – kan jag väl erkänna att det ändå blev en bra dag. Vi gjorde ”resten” av SeaWorld, dvs varenda show och alla de djur vi inte såg igår. Det enda som blev en upprepning av gårdagen var hajarna, som Inna såå gärna ville se igen. Det var betydligt mer folk än igår, men lyckligtvis hade de inte samma agenda som vi och vi var dessutom förutseende nog att vara tidiga till alla shower (didn’t see that one coming) så det påverkade inte oss. Vi var där till stängning idag också, så nu har vi eventuellt gjort SeaWorld klart. Eventuellt.

Showerna är verkligen spektakulära och svåra att inte gilla, även om så klart det där lilla gnagandet om att djur mår bäst i frihet alltid är närvarande. Jag hoppas – men tvivlar kanske en aning – att SeaWorld verkligen gör så mycket för djur i allmänhet och sina egna i synnerhet som de hela tiden påstår.

Något av det coolaste på hela dagen var annars det helt oplanerade delfinstoppet när vi egentligen skulle gå direkt till utgången. De unga, otränade delfinerna var såå nyfikna och coola att vi blev kvar mycket längre än planerat.

I morgon ska vara den svalaste dagen hittills, så då tänker vi försöka shoppa lite. Inte riktigt vår bästa gren, vilket med tanke på de redan alltför fulla väskorna kanske är bra, men det vore ju kul att köpa något, även om jag inte riktigt kan identifiera något direkt behov. Det borde väl i alla fall finnas något som jag villhöver (världens bästa ord). Är det någon som har tips på vad som ”måste” köpas i USA – tipsa gärna. Mimi påstår att bebis absolut behöver en vagn eller sele, för hon kan ju inte gå och bära henne hela tiden. Undrar varifrån hon ärvt denna gränslöshet…? 😉

Även idag sken solen från en molnfri himmel med alldeles lagom temperatur, så efter familjeråd vid frukosten bestämde vi oss för att testa ytterligare en av våra ”Discovery Cove-bonusar”; vattenlandet Aquatica där vi alltså också ska kunna parkera och komma in gratis. Verkligen win-win-biljetter för oss, för de tar ju även bort mycket av pressen att det ”måste” vara roligt och att man måste göra en heldag av allt bara för att det är så snikans dyrt. Jätteskönt.

Annars är det ett sms från Telenor om att jag har ett röstmeddelande som upptar mina tankar denna morgon. Jag har liksom inget Telenor-abonnemang längre förutom på jobbtelefonen och den är hänvisad till telefonist. Telefonen jag använder här i USA har ”Mimis” sim-kort som iofs är från Telenor, men sms:t kom till min Vimla-telefon och när jag försöker kolla har jag fel kod (så klart eftersom jag inte har ngt abonnemang). Märkligt. Har någon ringt mig får ni gärna skicka ett mejl i stället….

Dagen då? Jo, det blev en riktig toppendag. Vi var på Aquatica strax före 11 och efter noll kö och godkänd check av vår väska var vi inne. Tjejerna framför oss fick gå ”the walk of shame” tillbaka till bilen med sin picknick, anförtrodde lillpåven i entrén nöjt Peter. Han var nog en sådan som anmält sig frivilligt som lägervakt i Tyskland för 70 år sen. Eller så hatade han bara sitt jobb. Det finns liksom ingen anledning, mer än att stället vill sälja sin egen svindyra mat, att man inte ska få ta in picknick. Många små chips- och crackerpåsar går bra, men inte en stor. Dah, liksom. Själv hade jag läst på, så vi hade godkända påsar (under 3,5 ounce), frukt och vatten. Jag blir snål av princip bara för att jag retar mig på sådana omotiverade regler. Moget, jag vet.

Det enda vi spenderade under hela vårt besök var faktiskt hyran till det underdimensionerade värdeskåpet. 20 dollar…. Som hittat!

Jag är nog rätt löjlig, men jag tycker alltid att det är svårt hur man liksom gör på dylika inrättningar. Var byter man om, var ska grejerna vara, hur gör man med värdesaker, mobil och pengar osv? Speciellt det där med mobilen är ju riktigt svårt. Efter allra första åket kom vi ifrån varandra och jag fick känning med en ständigt pratande Mimi i släptåg. Vi lyckades gå fel, jag var klädd i bikini och hade alltså inga pengar, jag kunde inte ringa Peter, jag kunde inte kolla mitt blodsocker och jag hittade inte våra saker. Nu har jag turen (eller skickligheten? Själv tror jag det beror på stenkoll, men det får jag kanske äta upp någon gång) att jag alltid behåller kollen och reder upp mina känningar själv, så det var liksom ingen fara, men jag insåg verkligen hur van jag är vid att ständigt ha mobilen inom räckhåll, och hur psykologisk själva kollen av sockret är. Det gör ju liksom ingen skillnad för känningen om jag har 2,5 eller 3,0, men det känns viktigt när man inte vet.

Nåja, vi hittade till väskan med de lagom stora påsarna med chips och ”fish-crackers” och efter det var det bara bra hela tiden. Vi är alla fyra lite för fega för att utnyttja ställets huvudattraktioner, men barnen älskade vågpoolen, de små barnrutschkanorna och ”strömmen” där man åkte runt flytande i flytväst, så vi hade att göra. Dessutom kollade vi på delfinträning och sprang på toa hela tiden. Inte barnen, utan jag…. Måste vara något psykologiskt det också, för annars går jag lätt en arbetsdag utan ett toabesök, men så fort det är vatten inblandat blir jag som en fastare på urindrivande. Ytterst irriterande.

Vi var på Aquatica till 15-tiden. Utan att äta. Ha! I stället tog vi första bästa Wendy’s utanför grindarna, och när vi satt där insåg vi att SeaWorld låg på andra sidan vägen och att vi faktiskt hade lite energi över och två timmar till stängning, så vi tog det också. Dessa ljuvliga biljetter som gör att man faktiskt kan göra så! Underbart.

Våra bästa Aquatica-tips ifall det är fler som känner sig osäkra på hur det funkar: åk till Florida/Aquatica under lågsäsong, ta med vattenflaskor, ta med tunna handdukar (kostar $5 att hyra), packa gott om snacks i lagom små påsar, använd skåpen/toaletterna/duscharna längst in i parken (vid småbarnspoolen) för minst trängsel, ta inte med [bad]skor – man går barfota i badkläder, ta inte med för mycket prylar – skåpen är pyttesmå, boka inte dyr egen ”cabana” – det finns massor (!) av solstolar och parasoll på området och slutligen, så viktigt att det är värt att upprepas: åk under lågsäsong och kolla om det går att köpa kombinerade biljetter.

Man hinner faktiskt ganska mycket på två timmar när det är lågsäsong. Jag älskar lågsäsong. Förutom showerna och barn-karusellområdet (som vi gjorde förra året) hann vi nog allt vi ville göra. Tack vare en fantastisk anställd som verkligen var rätt man på rätt plats hann vi t.o.m med hajarna, som var det sista vi letade efter när stängning närmade sig. Trots att klockan var tio minuter i stängning visade han oss inte bara åt rätt håll, utan följde dessutom efter oss och såg till att vi inte missade ”de coola hajarna”. Vi såg bara de pyttesmå där vi stod. Det bästa av allt – om vi känner för att göra showerna och karusellerna kan vi bara svänga inom en annan dag. Har jag möjligen nämnt att jag är sjukt nöjd med våra Discovery Cove-biljetter? Och det innan vi ens varit där. Total kostnad för SeaWorld-besöket? 10 dollar. Och det var för varsin kula glass till barnen. 100:- för två kulor glass! Personligen tycker jag att min omogna princip-snålhet är fullt motiverad.

Nu ligger vi lagom utslagna, solkyssta (fint ord för lite brända) och väldigt nöjda i varsin soffa på hotellet och tänker inte röra en fena mer idag. Florida 3.0 känns verkligen som tredje gången gillt so far.