Jag vet att jag skrev ganska exakt samma sak förra året, men hur tusan kan vi redan ha varit hemifrån i en vecka? Vi har ju bara softat och faktiskt inte hittat på något ännu. Fast i ärlighetens namn är det rätt skönt. Vi ska vara kvar här i huset tills på lördag, så planen är faktiskt bara att just ta det lugnt, bada, bada, bada och ha det djäkligt bekvämt, så jag tänker inte hetsa upp mig över det. (Säger jag det tillräckligt många gånger så kommer jag kanske att tro på det… för okej, just exakt nu blev jag faktiskt lite stressad. Hjärnan kan liksom inte ta in att det är mer än tre veckor kvar av semestern, utan ser bara avresedagen härifrån på lördag.)
Med tanke på att vi har sällskap blev det en extra lång, social och trevlig frukost. Faktiskt så lång att barnen avvek och i stället hoppade i poolen för att fortsätta gårdagens veterinärlek. Det är så djäääkla skönt att de är i en riktig toppenperiod där de verkligen är varandras bästa vänner och leker så fantastiskt bra tillsammans. Jag fattar att det inte kommer att vara för evigt, men just nu är tajmingen helt perfekt.
I skrivande stund sitter jag vid poolen och skriver medan männen dukar av frukosten, Michaela duschar och barnen ligger och myser efter morgonens första bad. Mycket bättre kan man nog inte ha det? Möjligen hade solen kunnat få titta fram, men även utan sol är det 24-25 grader, så det går ingen nöd på oss. Igår kväll regnade det rejält hela kvällen medan vi satt ute och grillade, och det märktes liksom inte temperaturmässigt. Så härligt. Det blev faktiskt bara ännu mysigare med regnet. Speciellt när man samtidigt tittar ut över vatten. Det är verkligen något speciellt med vatten!
Som vanligt när vi gör planer efter väder – som att sticka och flyga drönare för att det är lagom molnigt – så ändras vädret radikalt, så när vi kom iväg var det jättevarmt. Och fuktigt. Man känner sig såå fräsch mitt på en fotbollsplan då. Inte för att just jag var så mycket mitt på en fotbollsplan, utan jag strosade mest supersocialt i ytterområdena med näsan i telefonen. Men jag kan ju tänka mig.
Vi fortsatte vår inte-så-välplanerade dag nere på Yacht club-stranden med ambitionen att äta lunch på Boat House lite senare. Vi var inte helt ensamma om något av det kan man säga. Kooonstigt en helt plötsligt inte det minsta molnig söndag i mellandagarna…. Av någon anledning har det aldrig blivit av att vi på allvar tillbringat en dag ”på riktigt” på stranden där, men idag hade egentligen funnits utmärkta förutsättningar. Om man packat efter det. Det hade vi inte gjort. Men vi hade iaf badkläder och ett par handdukar, så vi hann bli lagom sandiga och svettiga innan det var dags för lunch precis framför – den mycket duktiga – trubaduren på Boat House. I solen. Maten var god, musiken bra och sällskapet trevligt, så det var på alla sätt en trevlig lunch. En lunch som satte sina spår på o-solskyddade kroppar, skulle det visa sig. Bad parenting. Eller räknas det inte om även föräldrarna bränner sig?
Efter lunch badade vi. I havet. Vi funderar på om det faktiskt var första gången här på västkusten, men har inte kommit fram till något säkert svar. Det kan faktiskt vara det. I vilket fall så är det en bedrift varje gång hela familjen badar, så bara det är ju värt att skriva hem om. Vattnet var som svensk sommar ungefär. Ganska svalkande, men skönt. Det är långgrunt och härlig botten, och även om en kvinna bredvid oss i högklackat, modern väska och högst strandolämpliga kläder utbrast: ”Hell no, it’s freezing and yellow!” om vattnet så kändes det fräscht. Jag tror vi kommer att åka tillbaka och ta en riktig stranddag när vidbrändheten lagt sig. Men då tror jag att vi tar lite solskydd.
Det var inte förrän efter badet vi märkte hur vidbrända vi faktiskt var, så trots att det var urskönt, fick vi ganska hastigt och lustigt packa ihop och åka hem. Hemma fortsatte vi i och för sig på inslagen väg och badade nog i minst en och en halv timme i en pool som nu äntligen håller ljuvliga 29-30 grader med ytterligare ett par i bubbeldelen. Så sköööönt.
Lika skönt och verkligen urlyxigt var att Jokke och Michaela stod för hela middagen, från inköp till tillagning, på kvällen. Jag fick order att sätta mig och ta ett glas vin och vara snygg. Det ena fixade jag utmärkt om jag får säga det själv. De skämde bort oss till den milda grad att de t.o.m rullade köttbullar till barnen. Djäkligt goda dessutom och Mimi älskade dem tills hon hittade ett ynka litet spår av lök. Morfar upp i dagen… Synd. Vi andra hade inga sådana problem, för det var sååå gott alltihop. Gott och lyxigt. Fantastiskt. Och så testade vi brandlarmet i alla rum också för säkerhets skull. Jag tror hela kvarteret nu vet att vi har fungerande brandvarnare. Till slut fick vi ta ner den mest ihärdiga och blåsa på den utomhus för att få tyst på den. Det där med fläkt, amerikaner, vad tror ni om det? (Fast det där var ju lite orättvist, för huset ägs ju av en svensk, och förra ägaren var tysk. Men en fläkt hade ändå varit väldigt bra.)
Även kvällen i kväll var fantastisk. Klockan 22 var det fortfarande 23 grader varmt och eftersom det är vinter (och vi har muggkuvös) lider vi inte av några mygg eller andra smådjur heller. Högst njutbart. Lyckligtvis somnade barnen utan att inse att jag för första resan sedan Inna föddes glömt det hittills oöppnade kylbalsamet, som vi aldrig tidigare behövt. Murphy’s law eller bara typiskt? Må all rodnad lagt sig tills i morgon.
På altanen löser en ganska berusad Peter och en lite småberusad (?) Jokke världsproblem i bästa ”gamla vänner-anda”, så jag ser fram emot att vakna till en lite bättre värld i morgon. I vårt lilla mikrokosmos är det mesta ypperligt dock. Puss, kram och godnatt!
