Florida 3.0. Dag 2. Från Ft Lauderdale till Cape Coral

Idag tyckte familjens minsta medlem att 04.45 var en lämplig tid att vakna. Med tanke på tidsskillnaden hade det väl i och för sig kunnat vara värre, men också mycket bättre. Fördelen med detta var i och för sig att vi hann med väldigt mycket under morgontimmarna. Vi kunde t.ex. kolla in den långa kön som ringlade förbi McDriven hela morgonen. Den började ungefär i samma tid som Mimi…

Klockan är halv sex och kön i McDriven oändlig…

Innan klockan var 08 hade vi dessutom ätit frukost – den lyxigaste någonsin, tyckte barnen när de såg M&M bland yoghurttillbehören – ”motionerat” (Inna som fått för sig något igen), varit på Winn Dixie och köpt lite färdkost för resan (typ) genom Everglades och blivit med en Christmas red gitarr. Ganska bra marscherat för våra första timmar på amerikansk mark.

Ganska nöjd är också mamman som dels upptäckt hur smidigt WordPress’ nya blockverktyg är, dels hur underbart det är med fri surf så att jag utan problem kan föra över mina bilder till Google och använda dem i WordPress utan de konstiga omvägar jag brukar få ta. Tack för det, Telenor. I och för sig kunde ni väl lanserat det en månad innan jag lämnade er, inte en månad efter…. För den som eventuellt vill ha tag på mig rekommenderas mejl eller Messenger under denna månad, för jag använder inte mitt vanliga nummer. (För er som ska till USA kan jag varmt rekommendera att skaffa ett Telenorabonnemang – när jag skaffade mitt fick jag 100GB på köpet, så för 219:-/månad har jag 103 GB att använda här i USA, vilket är ungefär 100 mer än jag vanligtvis använder under en månad, och det är ingen uppsägningstid, så när jag kommer hem, säger jag upp abonnemanget. Synnerligen bra, Telenor! Tack!)

Vår sejour i Ft Lauderdale blev denna gång väldigt kort, så efter ovanstående eskapader, som ju var snabbt avklarade, styrde vi kosan mot Naples där vi hade som plan att möta upp Peters barndomskamrat Jokke och hans Michaela, som vi faktiskt även lyckades träffa förra gången vi var över. Eftersom de dock precis gett sig ut på golfbanan styrde vi i stället om de planerna till i morgon, då de ska komma till oss i Cape Coral, vilket ska bli hur mysigt som helst. I vilket fall som helst så körde vi återigen längs Alligator Road, som idag äntligen levde upp till sitt namn. Till slut tappade vi räkningen på hur många alligatorer vi såg. Det var långt över 50 – 60 i alla fall. Och fyra kor. Så klart. Varför skulle det inte finnas kor i Everglades liksom?

På grund av de ändrade planerna blev vi lite tidiga till Cape Coral och eftersom solen sken gjorde vi en omplanering (lite av vår specialitet, kan man säga, i den mån vi ens har något som kan kallas en planering) och körde mot ”lilla stranden” där vi tänkte äta på Beach Club-restaurangen och kanske leka lite på lekplatsen bredvid. Det visade sig att vi inte riktigt var ensamma om de planerna. Vad hade vi trott? Det är annandag jul, 27 grader varmt och folk är lediga… Vi hade dock tur som tokar och fick en parkering precis bredvid stranden och det var faktiskt så varmt både i luft och vatten att det till och med gick att bada, vilket vi ju var helt oförberedda på, vi som fortfarande hade packningen i bagaget och Sverige-känsla i kropparna, men vi improviserade fram lite badkläder och ett par handdukar så att i alla fall barnen (läs: Mimi) fick doppa sig ordentligt och skvätta sand över allt och alla. Med Sverige-blek hy och solskydd på okänd plats i packningen var det nog tur att vi inte kunde stanna så länge. Restaurangen är en av få med fri placering, så draget att låta barnen leka en stund på lekplatsen innan vi gick dit för vår tänkta lunch visade sig vara rent av korkat, för det var som sagt fler än vi som tänkte så. Knökfullt var ordet, så vi omgrupperade ännu en gång och hamnade i stället på barnens favoritrestaurang (restaurang med citationstecken); hamburgerhaket Wendy’s. I och för sig ett väldigt trevligt Wendy’s med mysfaktor, hur konstigt det än låter, men kanske inte riktigt som den tiki-restaurang vid stranden som vi hade planerat. (Nope, jag har ingen aning om vad en tiki-restaurang egentligen innebär, men det är ett vanligt uttryck här i Florida, så det låter lite världsvant att använda, tänker jag.)

Efter det trevliga Wendy’s-besöket (jag måste erkänna att t.o.m jag gillar det) provianterade vi på favoritsupermarketen Publix. Flera tusenlappar rullade snabbt iväg medan vi fyllde kundvagnen. USA är inget billigt land, men visst, det är inte så ofta man köper precis allt man behöver på ett bräde heller och i den bästa av världar klarar vi oss ett tag på det vi köpte. (Haha… vi kommer att vara där i morgon igen, det vet ju alla.)

Vår hyrda poolvilla ”Sunny” visade sig, roligt nog, ligga mitt emot Villa White Heron där vi – efter vissa bekymmer med en trasig pool – hamnade förra året, och tro’t eller ej, men när vi kände på vattnet i poolen så var det svinkallt. (Och med svinkallt menar jag ungefär 19 grader, vilket med poolmått mätt är väldigt kallt.) Hur kan det ens ske? Finns det en pool-gud som vi på okänt sätt upprört och skändat? Denna gång var det nog ”bara” att någon stängt av (!) poolvärmaren, varför någon nu skulle göra något så korkat, men ändå. Barnen som tjatat sedan igår om hur det skulle ”poola” direkt vi kom till ”vårt hotellhus”. Inte ens de är sugna på att bada i 19-gradig pool. Suck och dubbelsuck. Nåja, ungefär en sekund efter att jag hade mejlat Susanne på myflorida.se som hyr ut villorna, stod hon i dörren med en välkomstflaska vin. Det hade inte med mitt mejl att göra, men var ju väldigt lämpligt, så i morgon e.m har vi förhoppningsvis varmt vatten i poolen och förmodligen får vi stanna lite längre på avresedagen som kompensation, men för de som äger huset måste det ju kosta en högst onödig slant att värma upp poolen igen pga den som fått för sig att stänga av. Pool-guden kanske?

Förutom ett högst välbehövligt badkarsbad blev det inte jättemycket mer gjort idag. Tidsomställningen sitter i kropparna, och det var inte mycket med barnen (eller Peter) efter amerikansk 18-tid (svensk midnatt). Inna klagade dessutom på ont i halsen och att hon inte kunde svälja, så vi får väl se hur den närmsta framtiden artar sig. Det kanske inte blir något poolbad oavsett temperatur i morgon.

Den lilla primadonnan tyckte vällingen var för varm… Vad gör man inte?

Over and out från oss. Håll gärna tummarna för friska barn, varm pool och strålande sol i morgon. Det hade vi uppskattat mycket.

Florida 3.0. Dag 1. Vi är på väg!

Nu så! Efter ett par dagars förkylning (så klart, det är ju lov), lite vattentrampande (jag tror alltid att vi har mer att göra än vi faktiskt har, vilket resulterar i ganska meningslösa dagar hemma) och ett mycket trevligt julfirande med familjen, är vi iväg! En vecka tidigare än vi brukar åka, men med samma hemresedatum som förra året, vilket ger vår längsta resa hittills. Scary!

Vi är dessutom iväg i lugn och ro efter en morgon då vi både hunnit sitta ner och äta frukost och strosa runt i allsköns ro, så nu sitter jag på helspänn och väntar på att insikten om vad vi glömt ska slå till med full kraft. Har jag någon gång nämnt att jag är en ”glaset-är-knappt-halvfullt-människa”?

Obligatorisk ”vi är på väg-bild”.

Nu är vi framme i Köpenhamn, incheckade, säkerhetskollade (den läskiga terroristen Inna blev både kroppsscannad och fick sin väska kollad – julklappsnagellacken hade visst slunkit ner i väskan…), på plats vid gaten och ännu har vi inte kommit på vad vi glömt. Om vi inte räknar den glömda Malmö-avfarten i Kristianstad och att vi glömt fylla på spolarvätska, men lite skit får man ju räkna med, eller hur? Säkerhetstjejen som frågade vad vi hade för planer i Florida fick nog lite mer svar än hon räknat med, men nu vet hon i alla fall allt om hur gammal man behöver vara för att simma med delfiner, simma med hajar (!) och mata rockor på Discovery Cove. Och att man får mata fåglar om man inte innehar någon av dessa åldrar. Kunskap ska aldrig underskattas

Och DÄR var delfinsimmet värt varenda krona. ❤️ (Bild från julafton.)

Vi är i trygga händer på väg från parkeringen till terminalen, för det är tydligen Mimi som kör.

Väldigt smidigt sätt att ta sig genom avgångshallen.

Det var inte någon som höll på att snubbla över dem… (host host)

De tre små havefruarna.

Nu – sisådär 14 timmar efter bilden på havsfrun (som tydligen hade två fenor, vilket fick underkänt av de två wanna-bes:en) har vi överlevt 10 timmars hyfsat tråkig och händelselös flygresa, haft en – med amerikanska mått mätt – rätt smidig passering genom gränskontrollen, men i stället (när vi trodde att vi klarat det i rekordfart) ägnat oproportionerligt lång tid åt att vänta på vår förbeställda bil. Vad är det med hyrbilsföretagen som gör att det ska ta forever att hämta ut en bil som man redan bokat, beställt och betalt? Anglofilen Inna undrade om de skulle tappa sitt jobb för att de var så långsamma. ? Mimi, å andra sidan, hängde mest upp sig på att hon inte fick behålla passkontrollbilden där hon räckte ut tungan mot kameran… På något sätt passande med tanke på etablissemanget här, men kanske inte att rekommendera. Hon ska i alla fall rita sin bild igen när vi kommer till hotellet. Hur många bilder hon vill och ingen får ta dem för henne. Så det så.

Filt, godis och obegränsad skärmtid. Det går ingen nöd på henne direkt.

Ha, Trumpen, vi kom in ändå!

Urdålig ”vi-är-framme-i-Florida-och-det-är-ljuvligt-varmt-i-shuttlebusskön-bild”.

Hotellet är väl f.ö inte en av mina bästa bokningar, men nya kompisar är ju alltid trevligt. Jag ber till högre makter att de nya kompisarna ”bara” ska visa sig vara kvalster från den lindrigt rena heltäckningsmattan och inget värre. (Det kliar redan.)

I våra kroppar är klockan nu 04.40, så även om det kanske inte blir lätt med det inte-så-fettsnåla McDonalds-kvällsmålet från den otroligt stökiga och högljudda grannrestaurangen i magarna – enligt tjejerna ”den godaste lunchen de ätit” – ska vi försöka sova. I morgon styr vi genom Everglades till västkusten.

Florida 3.0 Julklapparna klara!

Så där ja!  Då var julklapparna fixade. Som möjligen råkats nämna någon gång i förbifarten åker vi ju till Florida om 37 dagar 19 timmar 11 minuter och 36 sekunder (inte för att jag räknar…)  och eftersom det denna vecka är ”Blue Friday” (vilket jag antar är detsamma som Black Friday men med havsanstrykning?) på SeaWorld och dess partnerparker har vi nu bokat den ultimata julklappen till hela familjen. Möjligen lite mer till Inna och Peter än till mig och Mimi, men such is life, it sucks. Vi har köpt ”Resort packages” till Discovery Cove med tillvalet för de som råkar vara över sex år och vääääldigt djurintresserade att simma med delfiner. Alltså, visst måste det vara ungefär som för en 39-åring med fem missfall i bagaget att få barn på sin födelsedag?!  Dvs att vi aldrig mer behöver köpa en födelsedagspresent eller julklapp?!  Inte?  Nä, jag trodde väl kanske inte det innerst inne, men uppskattat lär det nog bli. Om hon inte freakar ut och inte vågar när det väl är dags, vill säga. Det hade ju varit ganska typiskt. (Berätta inget, ni som nu vet.)

Dyrt var det (199$ per person), men å andra sidan är det ”All inclusive” under dagen på Discovery Cove och så ingår dessutom fria entréer och parkering på parkerna SeaWorld, Busch gardens och Aquatica under 14 dagar. Med tanke på att bara SeaWorld i vanliga fall kostar mellan 79$ och 99$ i entré per person och 22$ i parkering känns det ändå som en väldigt bra deal. Massa vatten och massor av djur, vad kan gå fel liksom?  (Med tanke på att vi förra året hade temperaturer på bara 4 – 6 C, är det en hel del, men det tänker vi inte på.) Tipset om att köpa billiga biljetter under ”Blue Friday” fick vi redan förra året av Magnus på BahamaBay, där vi ska bo under vår Orlandovecka. Ett boende som varmt rekommenderas.

Nu är bara utmaningen för den något shoppingglada mamman att klara Black Friday och hela den erbjudandetäta decembermånaden utan att glömma att vi nu sagt att resan och delfinguldkanten ÄR julklappen för i år. Gulp! DÄR snackar vi utmaning. Vi pratar om en kvinna som inte ens kan gå in på Citygross för att köpa mjölk utan att komma ut med vartenda ”Ta tre-betala-för-två-erbjudande” butiken erbjuder, oavsett hur fullt det är i skåpen här hemma. Och de är fulla, det kan alla som varit här (ja, jag vet, mamma!) intyga…  Matsmart, Citygross matkasse och alla ”boxar”,  typ Kökets box med hemligt innehåll,  ska vi inte tala om. Jag handlar varje gång jag får ett erbjudande. Och de kommer ju ofta… Finns det ett namn och en bot för detta missbruk, tro?

När vi idag skulle trycka in ännu en påse i vår proppfulla frys insåg vi att vi dessutom behöver frosta av den. Peter kom då med det utmärkta förslaget att äta upp det som är i den och låta den vara avstängd när vi är iväg. Superbra förslag, men hur ska jag klara det?  Kanske om jag skriver det här, så att det blir offentligt?  Eller genom att låta Peter sköta all handling fram till jul? Det senare är förmodligen det säkraste, men kan också leda till skilsmässa, eftersom undertecknad också har ett ”visst” kontrollbehov. Hm… Jag tror vi kör på det första ändå. Jag utmanar härmed officiellt mig själv att fram till julafton (36 dagar 19 timmar osv…) inte köpa något mer än det som verkligen behövs för daglig överlevnad och att i stället använda upp det som finns i skåp och frys här hemma. (Gulp! Jag skrev det verkligen.) Kan alla som träffar mig fram till julafton ta för vana att dagligen försäkra mig att det kommer att komma fler erbjudanden om billig köttfärs och köp fyra kaffe för 100:-?!  Tack! Det kommer (kanske) att underlätta.

(Om det går åt skogen [vilket det förmodligen gör], är det någon som har gott om plats i frysen och/eller skafferiet där jag kan få gömma mina fynd till februari…? Bra ersättning utlovas. Jag sparar ju så mycket när jag handlar… 😉

Ps. Inlägget innehåller förresten länkar till både sponsrade och av mig fullkomligt osponsrade företag. Ds.