Nu så! Efter ett par dagars förkylning (så klart, det är ju lov), lite vattentrampande (jag tror alltid att vi har mer att göra än vi faktiskt har, vilket resulterar i ganska meningslösa dagar hemma) och ett mycket trevligt julfirande med familjen, är vi iväg! En vecka tidigare än vi brukar åka, men med samma hemresedatum som förra året, vilket ger vår längsta resa hittills. Scary!
Vi är dessutom iväg i lugn och ro efter en morgon då vi både hunnit sitta ner och äta frukost och strosa runt i allsköns ro, så nu sitter jag på helspänn och väntar på att insikten om vad vi glömt ska slå till med full kraft. Har jag någon gång nämnt att jag är en ”glaset-är-knappt-halvfullt-människa”?
Nu är vi framme i Köpenhamn, incheckade, säkerhetskollade (den läskiga terroristen Inna blev både kroppsscannad och fick sin väska kollad – julklappsnagellacken hade visst slunkit ner i väskan…), på plats vid gaten och ännu har vi inte kommit på vad vi glömt. Om vi inte räknar den glömda Malmö-avfarten i Kristianstad och att vi glömt fylla på spolarvätska, men lite skit får man ju räkna med, eller hur? Säkerhetstjejen som frågade vad vi hade för planer i Florida fick nog lite mer svar än hon räknat med, men nu vet hon i alla fall allt om hur gammal man behöver vara för att simma med delfiner, simma med hajar (!) och mata rockor på Discovery Cove. Och att man får mata fåglar om man inte innehar någon av dessa åldrar. Kunskap ska aldrig underskattas
Nu – sisådär 14 timmar efter bilden på havsfrun (som tydligen hade två fenor, vilket fick underkänt av de två wanna-bes:en) har vi överlevt 10 timmars hyfsat tråkig och händelselös flygresa, haft en – med amerikanska mått mätt – rätt smidig passering genom gränskontrollen, men i stället (när vi trodde att vi klarat det i rekordfart) ägnat oproportionerligt lång tid åt att vänta på vår förbeställda bil. Vad är det med hyrbilsföretagen som gör att det ska ta forever att hämta ut en bil som man redan bokat, beställt och betalt? Anglofilen Inna undrade om de skulle tappa sitt jobb för att de var så långsamma. ? Mimi, å andra sidan, hängde mest upp sig på att hon inte fick behålla passkontrollbilden där hon räckte ut tungan mot kameran… På något sätt passande med tanke på etablissemanget här, men kanske inte att rekommendera. Hon ska i alla fall rita sin bild igen när vi kommer till hotellet. Hur många bilder hon vill och ingen får ta dem för henne. Så det så.
Hotellet är väl f.ö inte en av mina bästa bokningar, men nya kompisar är ju alltid trevligt. Jag ber till högre makter att de nya kompisarna ”bara” ska visa sig vara kvalster från den lindrigt rena heltäckningsmattan och inget värre. (Det kliar redan.)
I våra kroppar är klockan nu 04.40, så även om det kanske inte blir lätt med det inte-så-fettsnåla McDonalds-kvällsmålet från den otroligt stökiga och högljudda grannrestaurangen i magarna – enligt tjejerna ”den godaste lunchen de ätit” – ska vi försöka sova. I morgon styr vi genom Everglades till västkusten.
