Kroatien 2019:1 Dag 1 Vidbrända i Okrug/Trogir

Då så, mer eller mindre på sekunden exakt ett år sedan vår första resa till vackra Kroatien, är vi på väg tillbaka. Jag skrev i den dagens blogg att vi behövde ett nytt resmål att återvända till, för det är ju så vi gör – vi återvänder – och jag fick verkligen rätt. (Så klart.) Vi återvände redan i augusti förra året – per bil – så detta blir faktiskt vår tredje resa. Att vi redan har en fjärde bokad nämner vi inte. Man vill ju inte verka gränslös.

Andra resan förra året gick till Rovinj, vilket i och för sig var vackert och trevligt, men som på intet sätt kan jämföras med Makarska-rivieran, så det är dit vi är på väg. Först ska vi dock mellanlanda några nätter i Trogir, eller snarare i Okrug Gornij strax utanför. Vi gjorde likadant förra året, och upplevde det då ganska lagom att ”landa” där några dagar. Platsen i sig är inte speciellt upphetsande, utan mest strand och strandrestauranger, men det var i alla fall förra året precis vad vi behövde för att ”tända av” en intensiv termin. Med tanke på hur jag febrilt försökte färdigställa packningen efter midnatt i natt innan vi lämnade huset 02.30… är det nog en bra tanke. Än så länge har vi inte kommit på att vi saknar några vitala saker som borde varit i packningen, så jag hoppas att min packnings-autopilot fungerar även under stress.

Lagom kul var det dock att sista väskan vi skulle skicka iväg på self-check-in-bandet på Kastrup pep rött och sa att den var för tung. Gaaah! Självklart sista väskan, de andra (varav en som bara innehöll barnens bilstolar, och som inte kan ha vägt mer än 8-9 kg) åkte retfullt iväg på bandet medan vi, medlidsamt iakttagna av övriga passagerare med perfekt packning, febrilt packade över jeans, laddare och andra tunga grejer i handbagaget i stället. Skillnaden i vikt på planet blev absolut noll, skillnaden i stressnivå på vuxna medlemmar av fam Olofsson markant.

Åker man mitt i natten så gör man.

Jag vet att jag raljerat över det tidigare, men utöver det där med viktgräns på bagage så är det ju fantastiskt hur sakers farlighet kan bero på vem man är. Är man vuxen så är en Risifrutti livsfarlig och måste slängas, men är man en vuxen som reser med ett barn förpassas Risifruttin ner till gruppen ofarliga livsmedel och får lämna landet. Fantastiskt. För övrigt fick Mimi genomgå en fullständig säkerhetskontroll där den – väldigt bistra och totalt o-leende – säkerhetskvinnan t.o.m kontrollerade linningen på mjukisbrallorna. Tur att hon inte hade en risifrutti i brallan.

Med risk för att bli tjatig så är de verkligen fantastiska reskompisar, de här två.
Lika bra att låta barnen bära vapnen. Själva hade vi ju Risifrutti.
”Kolla vad stark jag är! Jag kan t.om. BÄRA dem om jag vill!”
Bring it on! Vi är redo för semester!
Äsch, vad gör väl lite väntan?
Tja, när man är törstig och drickan ju försvann i säkerhetskontrollen gör faktiskt väntan lite.
Den tidiga morgonen tog ut sin rätt på planet… Stilarna varierar.
Framme i Kroatien!
Ljusbringaren

Vi lärde ju oss en och annan läxa förra året när vi var här, så idag visste vi precis hur vi skulle tackla flygplatsen och biluthyrningen, så vi kom faktiskt av, genom passkontroll och ut med våra väskor på rekordtid. Även strategin att strunta i den seeeeeega kön till biluthyrningsdisken inne på själva flygplatsen och i stället gå direkt ner till parkeringen funkade precis som den skulle, liksom att säga NEJ, NEJ och NEJ till alla förslag på extra försäkringar (vilket ledde till att det nu är över 12000:- (!) tillfälligt – hoppas vi – reserverade på vårt konto för ev oförutsedda händelser i stället för de 2200:- som drogs pga pålurade extra försäkringar senast – återstår att se vilket som var det rätta valet…) men sen kom bakslaget. De hittade inte vår bil… Det blev en varm och lång väntan och en massa olika killar som tog, sprang iväg med, kom tillbaka med, tog igen etc vår bekräftelse innan bilen återfanns i biltvätten. Eftersom vi får sällskap av min bästa vän och hennes son nästa vecka hade vi bokat en bil med sju säten. Det låter ju bra i teorin, men jag skulle kanske kollat lite mer noggrant på hur många väskor man då får plats med. Gulp. Det kommer att bli en intressant resa till flygplatsen sista dagen, då vi allihop, inkl packning, ska få plats. Men, men, den tiden den sorgen. Det ligger ju långt fram i tiden.

Nu är vi ju på plats i alla fall. Solen lyser från en klarblå himmel och det är runt 30 grader varmt, så instruktionerna från baksätet är glasklara: vi måste till stranden. Nu. Lyckligtvis hade ägaren till vår lägenhet ”Villa A” hört av sig och sagt att vi gärna fick checka in tidigt, så det var bara att ställa in GPS:n och snirkla sig fram på de übersmala, slingriga gatorna. Det tog faktiskt bara en felkörning innan vi kom fram.

Villa A – eller Villa A heating pool – som det står på Booking levde verkligen upp till förväntningarna och mer därtill. Eftersom det var pool, vilket inte känns så vanligt här, hade vi fått intrycket att det nog skulle vara en lägenhet i ett hotell, men det är ett privat hus med bara tre lägenheter, där ägarna bor i den nedersta. Det är stort, otroligt välskött och välhållet, med två sovrum, tre badrum, tvätt- och diskmaskin, privat parkering, ett fantastiskt poolområde med allt från daybed och hängmatta till ”bar” med tv. Och allt detta för bara två lägenheter. Fantastiskt. I morgon kommer det gäster till även den andra lägenheten, så vi hoppas innerligt att det ska vara trevliga människor med leksugna barn.

Kärlek
Planen att direkt bege oss till stranden kom lite på skam när barnen såg poolen, så det fick bli lite ”förbad” medan mamman ägnade sig åt att hitta strandgrejerna.
Havsutsikt
Poolområdet med daybed och hängmatta nere till vänster och det mysiga lilla ”barområdet” under tak till höger. Här ska vi nog trivas.
Ska man hitta någon nackdel jämfört med vårt – också ljuvliga – boende Villa Naranca från förra året, så är det att här har vi några minuters promenad till stranden. Tur att vi är starka.
Första stopp (inte populärt hos barn, men helt nödvändigt för vuxna) blev LUNCH. Lyckligtvis nära strandbrynet så badsugna barn kunde ta ett första dopp.
”Skicka denna bilden till Leandro (bästa vännen hemma), mamma!”
Okej, detta var väldigt gott, men efter att ha sett – och smakat – Peters cevapcici insåg jag vad jag borde ha tagit. (Men nu har jag i alla fall bevisligen ätit något nyttigt, så nu kan jag återgå till mina vanliga matvanor… 😉

Utöver tjatet om stranden i allmänhet har det i synnerhet rört sig om nedanstående flytande nöjesfält (eller gym), för förra året påstod vi att barnen var för små, men eftersom Inna, smart som hon är, helt sonika frågade och fick svaret att man behövde vara sex år eller i vuxens sällskap, var det ju bara att bita i det sura äpplet. ”Tyvärr” måste någon ju vakta grejerna och, uppoffrande och älsklig som jag ju är, erbjöd jag mig att ta den rollen, så Peter fick den äran att hänga med. 😉 Lyckost honom. Han tyckte det var jääätteroligt och vill gärna göra det igen i morgon. Eller inte. Det är jätteroligt att höra hans och Innas respektive story om äventyret, speciellt när Inna i värsta tonåringsanda använder citationstecken i luften för att illustrera hur ”svårt” det egentligen var. Jag har känslan av att det här skulle kunna bli en följetong. Vi får se.

Peters kroppsspråk är verkligen talande. Han är sååå peppad på detta. 🙂
Vattnet är skönt, men har ännu inte kommit över den nivå då man coolt går i utan grimaser när naveln ska doppas.
Alltså, det är ju så synd att någon måste passa grejerna. Verkligen så synd.
Heja, heja…
”Jag ääälskar Kroatien!”

Det fläktade väldigt skönt i den annars 30-32-gradiga solen, så trots att vi tänkte på det gjorde vi det klassiska rookie-misstaget att stanna liiite för länge i solen. Utan solkräm givetvis, så vid 15 var det en aningens stukad familj som begav sig mot Tommys maximarket för att proviantera. Där stötte vi f.ö på den suraste och otrevligaste kassörska jag tror mig ha träffat. Hoppas innerligt att hon bara hade en riktigt pissig dag, för det var på nivån att jag känner att jag kanske väljer en annan affär nästa gång vi ska handla trots att jag vet att denna är störst och bäst. Jag kände mig riktigt mogen när jag – på svenska – innan vi gick tackade och sa att det var roligt att hon verkligen älskade sitt jobb. Jag är tämligen säker på att det hon – på kroatiska – svarade, var ungefär lika trevligt.

När vi kom tillbaka till lägenheten upplevde vi något ganska exceptionellt, vilket i alla fall alla som känner mig förstår. Då uttalade jag nämligen orden ”vad synd att vi har eftermiddagssol”. Då förstår nog alla hur varmt det är. Bilen visade 36 grader när vi körde hem och det kändes inte på något sätt överdrivet.

Vi beordrade siesta med vatten, snacks och vila/skärmtid, vilket barnen inte alls protesterade mot. Både jag och Inna somnade, men Mimi, som ju sovit i bilen tidigare, tvingade ut Peter på ytterligare pool-bad. Hennes energi hade värmt upp ett mindre samhälle om man hade kunnat ta tillvara den.

Duckface
Vid 19 försvann solen från balkongen… Ljuvligt.
Det fick bli en lugn kväll på ”ballen”.
Solsvedd Inna.
Bloggkittet är förberett. Kaffe, vin och dator. Nu ska det skrivas. (Ska jag hinna använda garn och virknål som också ligger i högen måste jag nog börja skriva kortare.)
Poolen i kvällsljus.
I morgon måste vi hänga här!
Daybedden är min i morgon!

Just exakt nu är klockan 23.35 och jag sitter ute på balkongen i bara linne, sippar ett glas rödvin och lyssnar på Laleh. Det är helt kolsvart, men ljummet varmt och fullkomligt ljuvligt. Det finns en och annan mygga som också uppskattar kvällen, så jag har dränkt mig i ”Mygga” och hoppas innerligt att jag inte kommer att få ångra denna fantastiska kväll. Fast tusan vet om det inte vore värt det ändå. Jag tror faktiskt det. Godnatt!

Kroatien/Polen 2.0 Dag 10 och 11 Sista dagen + 111 mils resa mot Gdansk

Sista dagen i Rovinj gjorde vi ungefär som sig bör, sög ut det allra sista och drabbades av samma slags ”awwww-känsla” för staden som små bebisar och hundar ibland kan framkalla. Egentligen är man ganska glad att slippa dem, men när man vet att man snart gör det (slipper dem) är de ju så söta och charmiga att tanken slår en sekundsnabbt att man kanske…. men nej. En rätt go känsla ändå. Jag tror inte att jag kommer att återvända till Rovinj (i alla fall inte förrän barnen inte längre vill hänga med på det ohämmade resandet), för det var – trots allt – en lite för opraktisk stad, men det är ändå skönt att lämna med ”awwwww-känslan” i bagaget.

Wow! En kreativ morgon! Telefonbatterierna måste ha lagt av….

”När jag fyller fyra önskar jag mig en bil, en regnbåge och ett ritblock.”

Jag har en otäck känsla av att vi när en ”Sverige-vän” (detta hemska uttryck som då verkligen inte har något med vänskap att göra) vid vår barm, för hon målar ”svenska sköldpaddor”, påstår att vattnet inte ”smakar som Sverige-vatten” och längtar lite i allmänhet hem. Mest till förskolan, Ebbe och ”Ellie Lundstump”.

Sista dagen tillbringade vi således med att hänga lite för länge på favoritstranden – utsidan av Cuvi – så där så att barnen t.o.m var lite röda när vi kom hem. Vi badade kopiöst mycket, snorklade fram hittills okända fiskar som enligt Inna var ”gigantiskt stora”, åt en utmärkt lunch på Soul Food, men var sedan tyvärr lite för slaka för att orka ge stan och restaurangerna också en sista chans, vilket innerst inne i min snåla själ (jag tror att generna från pappas sida kommer från Smålandshållet) gladde mig lite lite eftersom det gav möjlighet till kylskåpstömning…

”Mamma, kommer du ihåg när vi såg dinosauriespår? Och stofiler.” ?[[[[

Mimi har verkligen ärvt morbror Stefans förmåga att sitta och leka/berätta historier för sig själv. I detta strandbryn har hon suttit i timmar med sina två hästar och bara fabulerat.

Dags för sen lunch (och hästlek) på restaurangen med världens bästa slogan: ”Don’t be eye candy, be soul food”
”Fiskarna var så HÄR stora!”
Snillen spekulerar.
Inna har inga problem med att ta plats… Det där med ”man-spread” är inte bara ett manligt fenomen tydligen.
Vem har sagt att man behöver bada för att ha simfötter?

Vi hade noga bevakat Google maps och köerna vid gränspasseringarna under några dagar, för vissa dagar när vi kollat (speciellt lördagen) var det köer på nästan två timmar, vilket vi var sjukt osugna på, tro’t eller ej. Enligt våra högst ovetenskapliga undersökningar med bristfälligt empiriskt underlag verkade det bäst att befinna sig vid posteringen så tidigt som möjligt och definitivt före 10, så vi satte klockorna för första gången på länge, och hade sedan, enligt den 100%-iga lagen om alltings djäklighet, en riktig skitnatt med minimalt med sömn. Så klart. Vi ska ju bara vara skärpta i bil i 150 mil. A piece of cake med minimalt antal timmars sömn i kroppen.

Nåväl, vi kom faktiskt (kors i taket!) iväg exakt enligt plan lite i åtta, och ska man tro på omen och tecken, så kommer vi att få en toppenresa, för det allra allra sista som hände innan vi lämnade parkeringen var att vår (dödsdömda, trodde vi) kompis, måsungen ”Pipis Månsson”, tog en liten uppvisningsflygtur (!) för oss.

Så här är vi vana vid att se hen. Ganska ömklig och pipande på marken.
Men vi hade fel, glädjande nog.

Resan under måndagen var föredömligt händelselös. Vi kom igenom gränspasseringen utan problem eller tidstapp (men mötte däremot kilometerlånga köer från Slovenien), fegade och köpte ”vinjetter/vägtullar” i alla länder vi körde igenom (det var lättare på nerresan när vi var lyckligt ovetande…), Peter tävlade med gps:n om att köra in tid, barnen var fantastiska i baksätet (fri skärmtid och tillgång till snacks är ett framgångskoncept) och jag virkade samtidigt som jag höll koll på Google maps och planerade rutten. En bra resdag. Tack vare alla snacks klarade vi oss dessutom med ett mat/lekstopp på McDonalds (var annars) i Tjeckien och så givetvis minst ett kiss-stopp i alla länder vi körde igenom. Det blev fem. Kroatien, Slovenien, Österrike, Tjeckien och in i Polen. Vi hade egentligen tänkt stanna någonstans på vägen (typ Kraków), men har känslan av att 33-gradig värme nog inte riktigt gör stan rättvisa, så planen är i stället att ”flåköra” till Gdansk och ”göra” St Dominika-marknaden, shoppa och kanske bada i Sopot eller badlandet innan färjan går norrut på torsdag kväll. Vi får se vad det blir. Lite hoppigt kommer det i alla fall att bli, för eftersom jag bokat färja och hotell med Sembo (för rabatt på den dyra färjeresan) kan jag inte boka om och av som jag vill (aldrig mer!), vilket kommer att innebära fyra olika sängar de fyra närmsta nätterna. Inte så avkopplande, men inte så mycket att göra åt. Vi hade redan (genom Sembo) en natt bokad på ”lekhotellet” Spa Faltom som ligger i närheten av det fina badlandet AquaPark i Reda/Rumia, och nu har jag även bokat en (gratis) natt till oss på Scandic i Gdansk. Gratis eftersom jag givetvis är med i hotels.coms Reward-system som gör var elfte natt gratis. Det kan nog behövas efter denna sommar då vi varit mer i Kroatien än hemma.

Inte det charmigaste stället för bensin/toalett/kaffe/lek-stopp i Österrike, men barnen klagade inte.
De fick ju glass och gunga. Vad mer kan man begära?
Coolaste bönan på McDonalds i Tjeckien.
Och Inna Sventon…

Måndagsnatten tillbringade vi efter 111 mils körning (heja Peter!) på ett hotell (Altamira) ute i typ ingenting strax innan Lodz där vi fick ett trebäddsrum med fin frukost och fri parkering för 545:- Jag hade kanske inte velat stanna mer än en natt, men imponerande att ens kunna städa och köpa ingredienserna till frukosten för de pengarna!

Heltäckningsmattor, tunga 80-talsöverkast, obefintlig mörkläggning, men rymligt, ganska sköna sängar (om man bortser från omaket det alltid innebär att dela säng med en stökig nästan-fyraåring, men det kan nog inte hotellet lastas för) och fräscht badrum. För pengarna var det fantastiskt.
På 80-talet var den nog superhet.
Jag har definitivt varit på dyrare hotell med sämre frukost.
Fast ingen bacon så klart. Utom i kall späckform, ifall man hade velat.
Nu har hon insett att vi är i Polen och hoppar i sängen sjungandes ”Polen, Polen, jag älskar Polen”, så det var nog inte så farligt med Sverige-vänskapen ändå.

Nu, tisdag förmiddag, rullar vi på A1 mot Gdansk ackompanjerade av Mimis: ”Här luktar inte hallon precIIIs” (med Stockholms-iiii) när vi råkar köra förbi en gödslad åker. Vi har ungefär 2,5 timmars körning kvar till Gdansk, där som sagt den jättestora St Dominika-marknaden bör vara i full gång när vi kommer, så vi ska nog lyckas suga ut lite till av denna semester. Och köpa ölkorv så klart. 🙂

Kroatien 2.0 Dag 9 Villas Rubin och mysiga staden Bale

På rekommendation av Kroatien-karlshamnarna vi träffade igår, testade vi idag stranden Villas Rubin, men blev väl inte så imponerade. Inte jag i alla fall. Detta är ytterligare en av alla dessa stränder som ligger på en camping, så det finns så klart fina faciliteter och gott om aktiviteter på området. Det finns omklädningshytter, duschar, lekplatser, volleybollplaner, pool med vattenrutschkana, restauranger, barer osv men själva stranden var, i mitt tycke, inget speciellt. Inte där vi var i alla fall. Det var klipp- eller grusstrand och väldigt stenigt i vattnet, och stenarna var, som vi också sett på något annat ställe, lite övervuxna och aningen läskiga. Dessutom blåste det ganska rejält (inte strandens fel), så det var svårt att tillgodose och uppmuntra Mimis nyvaknade intresse för att lära sig simma ”på riktigt, utan ajmpuffar!” Den nya benämningen är ”Mimi-party-fest” och går enligt uppgift ut på att vi andra tre kastar henne mellan oss. Kanske något för simskolan? I och för sig blev vi kvar där till sena kvällen, då vinden mojnade, så vi fick lite av det också, men nej, jag behöver inte åka tillbaka.

Det är svårt att inte bli däckad av denna donna. 🙂

Jag har skrivit någon gång tidigare att Peters intresse för gitarrer/pantbanker/musikaffärer och livemusik emellanåt tar oss till ställen dit vi inte kommit annars, vilket är bra, för trots vårt idoga resande är vi lite dåliga på att verkligen göra saker på resmålen om inte han tvingar iväg oss. I kväll var ett sådant tillfälle. En jazzfestival i staden/samhället Bale någon mil söderut lockade oss dit trots att vi egentligen varit lite för länge på stranden för att det skulle vara en riktigt bra idé. The Olofsson way alltså.

Mycket riktigt blev det inte exakt som vi hade tänkt oss. Det är ju det som är the Olofsson way. Klockan var närmare 21 när vi gav oss av, och vi hade inte ätit (eftersom vi varit på stranden till 20…) men klart att det måste finnas mat på en festival, eller hur?

Cliffhanger….

Jodå, det fanns en scen och det fanns musik, men jazz…? Nja…

Öl och cocktails så klart.

Inna hade tagit det säkra för det osäkra och tagit med sig picknick. Smart tjej. (Mimi verkar käka sig själv. Det funkar kanske också.)

Inte så jazz-festivaligt kanske.

Vi kom till Bale utan problem och efter lite körande kom vi till ett ställe som helt klart var en festival, även om den till det yttre inte direkt hade de attribut man förknippar med en jazzfestival. Inga introverta, svåra kulturmänniskor så långt ögat kunde nå, men däremot neon, karuseller, sockervadd, en stor scen och en gigantisk parkering på en gräsmatta. Vi frågade vakten vid parkeringen om detta var jazzfestivalen och fick svaret ”Yes, festival” och hur stor är sannolikheten att en stad med 1200 invånare har två event samma kväll? (Retorisk fråga…)

Således packade vi ut oss och gick igenom området i jakt på mat och jazz, men hittade väldigt lite av något av det. På den coola scenen spelade ett hyfsat ohippt balkanskt dansband med supersjälvförtroende, för trots noll aktiva lyssnare framför scen körde sångaren en massa allsångs- och ”hela-publiken-sjunger-och-vajar-med-armarna”-knep. Bland stånden fanns det gott om sockervadd, popcorn, godis och majskolvar, men förutom ett gäng grisar som stektes på spett i en grillvagn utan anslutande försäljning, fanns bara en enda, sjukt långsam, cevapcici-servering som vi varken vågade eller ville ge en chans, vi som gillar kött som är mer än genomgrillat. Med tanke på den underdimensionerade grillen kontra den stora horden väntande människor kändes förutsättningarna sådär.

Peter, som inte var helt nöjd med musiken, var och pratade med ljudteknikern om utbudet på ”jazzfestivalen”, men fick bara svaret ”jag sköter bara ljudet”. Man kan säga att den ena handen hade rätt dålig koll på den andra vad gällde aktiviteter i staden.

Barnen var i alla fall nöjda.

Hm….skylten ihop med ställningen ”jag är en sengångare” känns sådär.

Middag helt enligt tallriksmodellen. Mimi ÄR där bakom.

”Tittut!”

Följ den där sockervadden!

De två karusellerna var, konstigt nog, för äldre barn, men tjejerna roade sig kungligt i ställets enda gungställning och ”vuxenlekplats”. Vi insåg efter ett ganska kort tag att grillad majskolv förutom att fastna rejält i tänderna, inte riktigt ersätter middag. Konstigt nog inte sockervadd heller, så till slut lämnade jag Peter och tjejerna vid gungorna och gick inåt stan för att kanske hitta en pizza eller två. Då hittade jag jazzfestivalen. Helt utan neon, karuseller och sockervadd, men med ett överflöd av medelålders kulturmänniskor, inträngd på ett pyttelitet torg i den sötaste, lilla medeltida (?) gamla stad jag sett. Visby, Rovinj och de gamla kvarteren i Barcelona framstår som gigantiska autostrador i jämförelse. Supercharmigt. Fast med ganska ont om restauranger skulle det visa sig.

Jazzfestival. På riktigt.

Usel bild med mobilkamera i mörker, men barnen älskade denna portal ”för den har ju regnbågslampor”.

Supergulliga gränder.

Jag skickade givetvis genast efter resten av familjen och två tredjedelar av den blev lika charmad som jag. Den sista tredjedelen tyckte det var en ”usch, blä, äcklig festival. Bara för vuxna. Buäääää. Här är tjååååååkigt. Jag hatar denna festivalen. Jag är söööömnig. Buäääääääää.” Det är sådant som verkligen förhöjer en jazzfestival både för oss och för omgivningen. Lyckligtvis gillar jag inte jazz, så jag tog skyndsamt med mig gnällspiken och hennes storasyster därifrån, bärande den inte längre så lilla minsta, för givetvis orkade hon inte heller gå längre. Tyvärr uppenbarade sig ingen restaurang nu heller, men en glass (vi äter helt enligt tallriksmodellen och givetvis på bestämda tider) och en liten hund räddade situationen tills Peter kom ifatt oss när det var paus.

Efter en promenad i det otroligt charmiga inre av staden (typiskt nog hade jag inte kameran med mig) insåg Peter att det band han ville lyssna på, inte var det som kom upp på scen, så vi fattade att det bästa för alla nog var att ge upp. Mimi somnade efter två minuter i bilen, så det var i alla fall på riktigt, hennes gnäll. Vi andra avslutade kvällen med en midnattsmiddag bestående av mikrovärmd pasta och köttbullar. ”Jag älskar när vi är så här busiga”, konstaterade Inna. Då så, då är väl allt bra då. Att vända dygnet och införa regler och rutiner när vi kommer hem blir säkert a piece of cake. I morgon, söndag, är vår sista dag i Kroatien. Ska vi gissa att även den kommer att innehålla en del sol och bad?