Kroatien 2022. Dag 14. Hemfärd.

Lite läskigt att det jag skrev om igår angående smala gator och brandsäkerhet verkligen aktualiserades när jag stack ut på min promenad i morse. Första brandbilen, med både ljus och sirener i full styrka, ägnade först minst tre, fyra minuter åt att komma runt hårnålskurvan nere vid strandpromenaden, sedan (ja, jag erkänner, jag gick efter – de körde trots allt upp på gatan där resten av familjen sov i det där brandosäkra huset) fastnade de bakom två privatbilar som inte hade någonstans att ta vägen eftersom den andra brandbilen (som tagit rätt väg) blockerade deras väg. När detta problem löst sig kom nästa; att försöka svänga in på den ännu smalare biväg där själva branden (såg ingen, men antar att det var en sådan) uppenbarligen befann sig. Detta krävde att brandmän fick hoppa ur bilarna, klättra upp på taket och försöka dirigera varandra. Det backades och vändes, buskar bröts och avancemanget var obetydligt den stund jag stod kvar och kollade. Sammanlagt kom det tre bilar i full utryckning (både ljud och ljus) och jag vill inte ens tänka på hur mycket som hann hända med den eventuella branden medan bilarna inte kom någonstans. Och detta på en plats där det enligt vår värdinna inte regnat på tre månader. Huuuuu!

Här tar det stopp för andra gången. Stressnivån hos privat-förarna mellan brandbilarna kan inte vara så sund.
Det går tyvärr inte att se hur infernaliskt smalt det faktiskt är.
Så här ser det ut utan brandbilar.
När Inna tagit det sista saltet för att skapa saltvatten till sin krabba (i den där ”obebodda” snäckan hon tog hem igår) är det bra att fru halvtomt glas alltid försöker vara förberedd för alla eventualiteter. (Tack för sponsringen, Max och McD… 🙈) (Och ja, jag har liknande kit med mediciner, underkläder, våtservetter och teknikprylar… 🙈 Älskar zip-lock!!)
Dags för lite försiktig avtändning av kolhydrater…
Ifall någon, mot förmodan, funderar på blåa vitvaror. Tänk om! Jag är helt medveten om att det inte syns, men vi försöker skölja bort tandkrämen efter oss… 😵‍💫
Min gamla nalle Spekkek har fått ett så mycket intressantare liv sedan mormor såg till att Mimi fick ärva honom. (I och för sig har han också tappat huvudet i ett systerligt bråk, men hell… allt måste ju vara bättre än att ligga i en låda på vinden?!)

Efter gårdagens water buggy-utflykt var det inga problem att spika dagens planer, för det fanns helt enkelt inga alternativ. Det skulle åkas water buggy igen och tiden vid rodret skulle fördelas 50/50 mellan systrarna Olofsson. Nope, inga procent kvar till pappan. Jag fick faktiskt frågan om att hoppa in som vuxen medföljare men tackade artigt men bestämt nej. Jag tror jag är bättre på att vakta saker i skugga. En skugga som inte är alltför enkel att upprätthålla så här mitt på dagen när vi råkat hamna på en liten, uppenbart man-made, pir som uppvisar cement under stenarna. Ingen chans att försöka få ner parasoll-spettet där inte, och de som hyr ut parasoll (dyrt) har smart nog sett till att ha en annan konstruktion på sina cementklumpar, så att de inte går att ”låna” ens om man vill.

There they go again!
”Det här är livet!” 😃🥰
”Follow that boat!”
Oooopps,… det blåste till…! Man skulle haft en cementklump…
Peter to the rescue…
Hjälten. 🥰 (Helt slut efter den dramatiska räddningen, som synes…)
Såja! 😃

Ironiskt nog hade vi semesterns varmaste vattentemperatur idag. Jag har tyckt att jag inte riktigt kunnat ligga i som jag brukar, men tänkt att det väl var ännu ett tantbekymmer som kommer med åldern, precis som höjdrädsla och ovilja mot kläder som visar skinkorna, men uppenbarligen har vattnet helt enkelt inte varit lika varmt som vanligt, så idag gick det bra att ligga i. Hade man varit en glaset är halvfullt-människa hade man säkert tyckt att det var bättre sent än aldrig, så jag tänker så klart att det väl var djäkligt typiskt.

Med tanke på alla bekymmer på flygplatser hemma och hotande strejk såg vi så klart till att ha hyfsad marginal när vi stack till flygplatsen nu i kväll efter en heldag på stranden. En av anledningarna till att vi ofta avslutar våra resor just i Trogir/Okrug är att det bara tar en kvart till flygplatsen, vilket ju är hemskt smidigt, och idag tror jag att det tog mindre än en timme att köra hemifrån, tanka, lämna bilen hos uthyrningsfirman, checka in, droppa väskorna, gå igenom security och passkontroll…. Men… så fort vi satt oss vid gaten och konstaterat att det gått så bra att vi var onödigt tidiga, dök det upp en timmes försening på skylten. Yeay! Må det bara inte bli värre, snälla!

Strax innan förseningen aviserades.

Jag hoppas innerligt att detta är sista inlägget för Kroatien 2022 och att jag inte återkommer i morgon med ännu en skräckhistoria (som när vi åkte 2019, tror jag) om hur dåligt organiserat det kan vara när en fågel krockar med ett plan här. Med tanke på Peters spelning i morgon vet jag att han hoppas ännu intensivare än jag. Jag tackar i alla fall för visat intresse för mitt dravel för den här gången. På återseende!

Kroatien 2022. Dag 13.

Idag har i alla fall jag ”gjort” Trogir, den gamla stan som ligger ett par km härifrån. Det känns som om vi möjligen inte kommer att göra en gemensam utflykt dit, helt enkelt för att det är för varmt för sådant där, annars väldigt mysigt, strosande i gamla och trånga gränder, men vid 07 funkar det i alla fall nästan. Det var faktiskt ovanligt svettigt idag. Kanske den allmänna konditionen som helt börjar lägga ner efter allt vin och alla tomma kolhydrater…? Eller åska på ingång? Det är faktiskt en del moln vid horisonten, så undertecknad, som har en viss tendens att känna att glaset är halvtomt, tänker så klart genast att det kommer att bli ett åskväder av guds nåde som kommer att sabba morgondagens hemresa. Sån är jag…

Trogir by morning.
Hade behövt ett svettband idag…
Icke läskunnig turist eller en infödd som vet att skylten (och avspärrningen) bara är skitsnack? (Denna bild ger mig läskig deja vu. Börjar jag leta så har jag säkert lagt ut precis samma vid någon tidigare resa… 🙈)
Precis vid infarten (den som är så kul att passera med bil… not!) finns en riktigt fin grönsaksmarknad.
Just här finns nog inga bilar, men annars hade detta definitivt varit en dubbelriktad gata. 😃 Att det är fördelaktigt om två bilar faktiskt kan mötas på en dubbelriktad väg är inget kroaterna lägger någon större vikt vid.
Lite Barcelona-vibbar.
Fastlandet.
Här vill Mimi bo.
Och så denna djäkla dörr som inte går att öppna utifrån utan nyckel… (eller inifrån om någon låst). Vad säger brandsäkerhetslagen om det, tro? Tur att Peter var vaken och kunde släppa in mig.

Efter ytterligare en frukost med veckogammalt bröd (”bageriet” utanför autokampen rekommenderas verkligen inte) och lite sköldpaddsmatning med kompisar hemifrån via FaceTime, drog vi, efter vissa protester, ner till den lokala stranden. Mimi deklarerade väldigt bestämt att hon verkligen inte tänkte bada och att hon inte gillar sol, men hyra en båt ville hon och sluta åka på semester var inte aktuellt. Det är svårt att vara hon ibland. (Undrar varifrån hon kan ha fått det…? 🤔)

Moln…. Behaglig skugga eller annalkande oväder, tro?
Här drar de iväg på en timmes water buggy.
Det är lite synd om mig som måste stanna kvar på (den mer än dubbelt så dyra som igår 😱) solstolen…
Det var enligt uppgift lite läskigt, lite högljutt, men väldigt kul.

Tja, om att ligga på stranden finns helt enkelt inte så mycket att skriva, förutom att jag (nu är jag neggig igen) börjar tröttna på denna extrema värme som gör att aktiviteterna är grymt begränsade. Jag har alltid sett mig själv som extremt lat, vilket jag absolut är, men att vara sysslolös ligger verkligen inte för mig. Jag hittade inte mitt virkset när vi skulle sticka (undanstädat i renoveringen? 😵‍💫), så inte ens den förströelsen har jag. Hade datorn funkat i solljus hade jag definitivt jobbat (mer än jag redan gjort) bara för att ha något att göra. Detta är ord som jag verkligen kommer att få äta upp när vi kommer hem och både trädgård och ett nyrenoverat kök/vardagsrum kommer att behöva massor av uppmärksamhet, men då ska jag läsa och komma ihåg detta, jag lovar!

Inna hittar en riktigt stor snäcka som hon planerar att ta hem till Sverige. Jo, hon är rätt säker på att den är obebodd.
Hemma på köksbordet dyker det dock upp en liten krabba som snabbt som attan (snabbare än mitt avtryckarfinger) försvinner ner igen när hen förstår att hen fått mänskligt sällskap. Lite deja vu på den från en liknande upplevelse i Siesta Keys i Florida för några år sedan. 😃 Mimi vägrar nu gå ut på balkongen där snäckan numera bor.
Det är verkligen outhärdligt varmt mitt på dagen och fenomenet med siesta är inte längre det minsta konstigt.

Idag är ju sista dagen om man bortser från det faktum att vi inte flyger förrän sent på kvällen i morgon och därför faktiskt hyrt rummet en extra natt (något annat hade faktiskt varit outhärdligt) och vi är, tro’t eller ej, så smarta att vi lämnar solen vid 13.30 och tar lunch och siesta på rummet ett par timmar. Hur gott det än är så kommer jag inte att äta shopska-sallad eller spaghetti aglio e olio på en månad när vi kommer hem. För att vara ärlig så ligger jag på solstolen och googlar recept. Jag har ju faktiskt ett komplett kök att komma hem till. Tjoho! Efter att ha varit utan i flera månader så är ju spis, fläkt, ugn och bänkskiva rena lyxen!

När vi går ner till stranden igen vid 17.30 med planen att göra det vi egentligen borde ha gjort igår i stället för att bli besvikna på en ”riktig” restaurang; dvs hämta mat och dryck till solstolarna, har människorna som ockuperat ”våra” solstolar den goda smaken att gå precis när vi kommer, och de har dessutom kompletterat våra dyra stolar med ett ännu dyrare parasoll, så det blir en riktigt behaglig kväll. Jag, som ju nu blivit en skugg-junkie, lyckades bränna (!) benen (sista dagen – vilken amatör! 🙈) under förmiddagen när vårt eget, väldigt lilla, instabila parasoll ingav mig falsk säkerhet. Klantigt!

80 kuna/dag för ett parasoll är väl investerade pengar (när det är någon annan som investerat dem…)

Den behagliga kvällen blev tyvärr inte lika lång som vi hade hoppats, för redan vid 19.30, precis när vi ska beställa lite mat och vin till vårt läger, dyker ett helt fotbollslag med unga killar upp och börjar (bryskt och effektivt) att samla ihop alla solsängar. Jag visste att det var för bra för att vara sant! (Halvtomt glas…)

Att hänga på vårt stora påslakan är inte ens hälften så bekvämt, men temperaturen är ju i alla fall lyckligtvis nu nere i nivåer som är överlevbara utan parasoll, så vi plockar i oss lite chicken wings, spelar lite Uno, badar lite, lyssnar på en rätt duktig live-snubbe ett tag, blir lite myggbitna (trots att vi varken hör eller ser några blodtörstiga vilddjur) tills vi inte orkar mer och går upp till lägenheten för vår sista natt här. Hoppas vi. Det är svårt att inte tänka på att vi faktiskt blivit fast här i outhärdlig värme en gång tidigare och även om inte Norwegian strejkar (väl?) så verkar hela flygbusinessen lite svajig just nu. Jag håller tummar och tår för en helt problemfri resa, för även om jag vet att jag kommer att sakna värmen så fort jag stiger av planet och inser att det är rejäl skillnad, så vill jag hem till mitt kök och min trädgård nu.

Jag undrar hur det går.
❤️
Vackert.
Inte så vackert… 🤮 Det är vid sådana här tillfällen man faktiskt inser att de stackars männen i alla fall har en fördel över oss annars överlägsna kvinns. 😉

Kroatien 2022. Dag 12. Labadusa och Leonardo.

Efter att ha ”vaskat” gårdagen och faktiskt fått en riktigt härlig dag tack vare det, tänker vi idag gå all in. Vi har flera gånger fått tipset om stranden Labadusa på andra sidan av ön, men har faktiskt aldrig varit där, delvis för att det varit lite underförstått att man bör vara där tidigt för att få en bra plats. Sådant kan ju få vem som helst att tveka, men nu råkar ju denna morgontrötta mamma ha utvecklat en faiblesse för sömnlösa morgnar och morgonpromenader, så varför inte utnyttja det? Det är bara 3-4 km att gå, så sagt och gjort, jag förberedde en liten väska och kunde så klart sova bättre än vanligt bara för att jag hade ett mission… Life’s a bitch. Jag kan inte påstå att det var en speciellt skön promenad för redan vid 07 är det ganska rejält varmt och det bjöds ingen skugga, men fram kom jag och ganska förvånad blev jag. Lite som vanligt när vi blivit tipsade om stränder som ligger vid campingar (de stränder som kroater rekommenderar gör gärna det) så är de inte som förväntat. Inte heller denna. Den är ganska brant, stenig och det blåste som tusan och gick således också rejält höga vågor, men jag slog ett läger under ett skuggande träd och väntade in familj och frukost.

Det är varmt! Speciellt eftersom jag ju fick börja med att gå en sväng åt fel håll för att promenaden inte skulle bli för kort. 🙈 Dessutom var ytterdörren, som jag gnällde om igår, idag upplåst, så jag tassade två våningar ner med nyckeln, bara för att gå upp med den igen. 🤣
Inte så sexig väg.
Lite skugga i alla fall.
Framme. Med en viss känsla av… okej, är detta något att skriva hem om?
Okeeeeeeej…..? Klockan är lite över 08, stranden är helt tom i ca 150 meter åt vänster och 75 åt höger och ni väljer att lägga er där, en meter från mig. Vad är det för fel på er? Jag måste verkligen ha hittat bästa ”spoten” på stranden…

Det är inget att sticka under stol med att jag blev ganska irriterad när Peter sedan hörde av sig och inte kunde hitta mig. Jag hade i princip skickat koordinaterna (okej, en skärmdump av Google Maps, men ändå, hur svårt kan det vara?), men shit vilken tur att jag (helt emot min kategoriska natur 🤣🙈) faktiskt erbjöd mig att gå till dem i stället för tvärtom, för de hade parkerat bilen helt rätt (bara 30kn för en hel dag – väldigt mycket billigare än nere på kusten eller inne i Okrug) men sedan gått åt fel håll, och hittat ett mycket mysigare och trevligare ställe! (Skärmdumpa och rama in, Peter! 🤣)

Riktigt cool camping här faktiskt. Tips för den som semestrar så?
Det här säger säkert inget alls om campingen som helhet, men ger ett fräscht och rent intryck i alla fall.
Det här känns mycket mysigare än den del av udden som jag hittat.
Pytteliten strandremsa, men ett gäng stolar och ett skuggande träd, vad annat kan man behöva i 33 graders värme. (Frukost och vin, men det hade de så klart med sig! ❤️)

Vi hängde på stranden hela dagen i skuggan av träden som faktiskt gav skugga hela tiden. Vi har inte kollat priserna på solstolar på andra ställen, men de 90 kuna vi betalade för våra tre stolar kändes högst överkomligt, liksom 30 för en hel dags parkering. Däremot var möjligheterna till mat/förfriskningar ganska begränsade innan restaurangen öppnade vid 13, så det rekommenderas att ta med matsäck.

Skugga hela dagen!
Mimi behöver ingen matsäck, hon fångar sin egen fisk. Med händerna
Möjligen är den inte helt frisk, men varför förstöra det roliga?
Bra snorklingsvatten.
Peter lyckas fixa fram något slags lunch i alla fall. Inget jag direkt uppskattar, men det är dumt att vara knusslig.

Framåt 15-tiden började vi känna oss rätt vidbrända, saltbakade och möra trots skuggan och bekvämligheten, så vi drog oss tillbaka. Bara promenaden till bilen räckte för att jag skulle undra hur i hela friden jag ens tog mig dit på morgonen och jag ändrade tämligen abrupt min romantiska tanke om att campa i de fina omgivningarna, för hur tusan överlever man i husbil/tält/husvagn i 30-40 graders värme? De har väl knappast AC?! 😱

På hotellet finns ju tyvärr inte så mycket mer att göra än att bara slappa, så det gjorde vi. Nåja, Peter skulle nog vilja hävda att han faktiskt tvättade och var den som fick hjälpa tjejerna i duschen också (varm- och kallvattensreglagen är både helt idiotiska och väldigt tröga, så det är lätt att skålla sig rejält) medan jag visst råkade slumra till. Vi fick en oväntad bonus i en livesänd padelmatch hemifrån också. (Åh, vad spelsugen jag är!)

Jag fick för mig att dra fram sminkväskan som annars legat ouppackad sedan sista kvällen i Makarska (vilket känns som en evighet sedan) och det triggade igång värsta make-up-showen i badrummet trots att innehållet i den där väskan verkligen är magert. Inna har, som alltid, sett diverse tips på Youtube och går extra-mega-all-in medan lillasyster lojalt försvarar och uppmuntrar när stenåldersmamman har invändningar. Just är det aldrig några problem med syskongnabb. 🤔

Heja, Mio! Och tack för livesändningen, Danny!
Eftersom vi nu gjort oss till och haft make-up-väskan framme för andra gången på resan så gjorde vi ett nytt försök med familjebilden.
Man skulle ju tro att det skulle vara de små som sabbade bilderna…

Trots att vi hade våra dubier efter förra besöket hade vi lovat tjejerna att gå till deras gamla favorit Leonardo’s, restaurangen som liksom ska vara flaggskeppet här. Möjligen på gamla meriter, för det känns som ett sådant där ställe som alltid funnits, som har allt och dit de äldre alltid vill gå. Typ som instutionen Terrassen hemma tidigare. Vi kan väl säga att vi skulle lyssnat på vår känsla… Det kändes fel redan på väg dit, för halv åtta är det ju fortfarande så varmt att stranden är full och det var egentligen mycket mer lockande att slå strandläger och hämta något från någon av strandrestaurangerna, men har man bestämt så har man… Leonardos ligger dessutom så långt bort man kan komma på strandpromenaden. Så klart.

Det fortsatte också fel, kan man säga. Vår unge servitör (prao eller helt ny på jobbet?) kunde varken engelska eller sitt jobb och lyckades inte med något alls. Av en beställning på ett glas rött vin, en öl, en stor flaska mineralvatten och en liten flaska ”still water” lyckades han med ölen…. och det tog fyra rundor innan vi nästan var i hamn med rätt dryck och korrekt antal glas, men då struntade jag i att rätta till vinet och drack det vita… annars hade vi nog fortfarande suttit kvar. När Inna skulle göra sin vanliga standardbeställning av en sallad med gurka, tomat och fetaost utan olja och kryddor, krävdes det att en kollega kom och förklarade och vi fick i princip handgripligen slita tag i honom för att få beställa huvudrätter efter vår soppa till förrätt. Mimi fick hår i sin mat, Inna tyckte att hennes fetaost smakade surt, vi var tvungna att två gånger be om bestick för att ens kunna börja äta, jag hade (trots att jag knappt kan laga mat) kunnat göra bättre tomatsoppa och fläskfilemedaljonger med förbundna ögon och när vi beställde en (väldigt överartikulerat och förstärkt med handrörelser) Banana split to share with two spoons fick vi givetvis två gigantiska… men visst, det var i alla fall varsin sked, så två skedar blev det i alla fall. Nej, hu, dit går vi aldrig mer. Vi orkade inte ens försöka klaga på notan, men tog tillbaka vartenda öre i växel, hur pinsamt det än känns när man är väluppfostrad svensk… För övrigt en nota utan priser, bara med antalet av respektive rätt och priset ditskrivet med bläck… Hm… Det är tråkigt att man låter en sådan sak dra ner en, men det är bara att erkänna att luften lite gick ur oss när det inte blev den mysiga helkväll vi bespetsat oss på, och vi orkade inte riktigt stå emot när barnen bara ville hem och mata sköldpaddor. Så vi gick hem. Det bidde inte ens en tumme. Sådant slöseri med en härlig kväll på en levande strandpromenad, men men, vi hade ju en skön dag på stranden i alla fall. Bättre lycka nästa gång!

Man kan göra så mycket oväntat med rosa och turkos ögonskugga.
Ett glas rött, tack…
Tramsbyxa!
Olika som bär! 🤣
Den där ljuva uppsynen Mimi lägger sig till med på bilder nuförtiden har inget med verklighetens tuffa (och svåra!) brud att göra.
Mimi och Spekkek, nallebjörnen jag fick när jag var liten och som mormor nu sett till att Mimi fått ärva. (Nej, jag vet inte varifrån jag fick namnet… 🤣)