Etikett: Kroatien 2019:1

Idag lämnar vi faktiskt vår löjligt bekväma comfort zone och beger oss på båtutflykt, eller snarare färjeutflykt om man ska vara korrekt. Innas bästa vän (och framtida make, om man får tro de såta vännerna) Leandro kom ju igår med mamma och mormor till Vings resort i Supetar på Brac, så det är den som är vårt mål för dagen. Denna utflykt hade vi egentligen planerat in lite senare i veckan, men eftersom det (konstigt nog) inte verkar gå några båtar mellan Makarska och Supetar (utan bara till Sumartin, vilket vi inte har några bra erfarenheter av, vilket man kan läsa om här) så fick det bli idag, medan vi är kvar i närområdet. Det är iofs inga monsteravstånd mellan Makarska och Split, men det är lätt att bli bekväm. Speciellt för oss som är väldigt bekväma från början. Det var nog tur att vi (läs: jag) inte visste något om hur det är att åka färja en söndag, för då hade jag nog dragit öronen åt mig, jag som inte är så förtjust i obekvämlighet och mycket folk… Hoppas de har koll på hur mycket folk de har tryckt på. Förra året låg barnen bekvämt utsträckta på varsin bänk, i år sitter vi på golvet i ett hörn. Men vi kom i alla fall med! Det kändes det inte som när vi körde varv på varv i jakt på parkering.

I vanlig ordning lyckades de hundtokiga tjejerna hitta en gosig hund med vidhängande människor, så vi fick lite social samvaro. I detta fall med ett kroatiskt par som numera bodde i Tyskland, för Kroatien är månne ett underbart land att semestra i, men tydligen inte lika bra att bo och jobba i, lärde vi oss. Halvvägs ut till ön fick den djurälskande Inna en plötslig insikt och utbrast förskräckt: ”Oh no, min spindel är hemma utan mat.” Yeay… den infångade spindeln som hade fått ett nytt hem i en plastpåse mitt i brännande sol på altanen hade eventuellt ändå andra problem… Tur att hon aldrig fått den fisk, hamster, katt eller hund hon tjatat om.

Återseendets glädje (de har ju inte träffats sedan i tisdags, gud förbjude) var stor, och efter en snudd på livsnödvändig glass i hamnen begav vi oss mot Supetrus resort, där vi sedan hängde resten av dagen och kanske möjligen möjligen råkade dra nytta av en och annan bekvämlighet och fri drink… Det blir ju inte lättare att samordna alla medlemmars humör, hunger, törst och aktivitetslust ju fler man är, men på något sätt fick nog alla någon gång något av allt. Barnen alltså. De vuxna gjorde som vuxna gör, försökte få barnen att trivas, hålla sams och få i sig något slags energi, strunt samma vad, mellan aktiviteterna. Det blev havsbad, trampbåt, poolbad, onyttig mat, after beach med Lollo, lite häng på fam Emilssons altan och slutligen minidisco och de av Mimi hett efterlängtade kramarna och ”give-me-five:sen” med både Lollo och Bernie. Fast Mimi påstår att det blev en ”give me hals” med Lollo. Alla nöjda således. Och trötta. Tusen tack, Leandro, Else-Marie och Elna för en riktigt härlig dag! Känner ni för en utflykt till fastlandet så bara kom! Inna längtar redan.

Det är nog inte bara Inna som längtar dessutom. När vi gick sa Mimi (förmodligen för att hon är van vid att vi alltid frågar om dagen har varit bra) helt spontant att det bästa med hela dagen hade varit att prata med Else-Marie, för hon pratar ju så fint. 🙂 Den du, Else-Marie! 🙂

Mimi, som inte varit på ett Lollo&Bernie-hotell sedan hon var två, var otroligt taggad för minidisko, så jag ber om ursäkt i förväg för bildskörden nedan. Alla bilderna ska med ”i boken”, enligt Mimi. (Jag är så nördig att jag trycker bloggen efter resorna.)

Jag konstaterar att vi har blivit väldigt bortskämda med våra ”lägenhets- och hus med pool-resor” de senaste åren, för jag blir rätt nervös av alla ungar i poolen. Alla ser ju likadana ut. Utom Leandro som har en sådan där cool ”ansikts-cyklop” som syns på långt håll. Vi måste nog investera i en sådan. Inte för att den syns, utan för att den på riktigt verkar väldigt cool.

Vi fick stressa en del för att hinna med 19.30-färjan hem, eftersom Mimi absolut inte ville missa L&B-kramandet, men lyckligtvis var det inte samma tryck som när vi åkte ut. Däremot var det många som hade mer energi än våra, nu ganska spaka barn, som man var lite sugen på att fråga om de inte hade några föräldrar. Så medelålders, jag vet.

När vi kom iland var vi faktiskt rätt spaka allihop och inte blev vi mindre spaka av en helt onödig felkörning pga att vi (jag) måste klantat oss med gps:n. Ett ”överraskningsbesök” på McDonald’s blev inte alls den glada överraskning det var tänkt som, utan något som vi kände att vi skulle hoppat över för en hel dags sol, flera resor med båt/bil och någon glass för mycket är ingen bra kombination klockan nio på kvällen… Vi får göra om göra bättre på vitaminfronten i morgon.

Det känns lite tufft att lämna vårt ljuvliga boende i morgon. Vi hade gärna stannat några nätter till, men eftersom vi inte heller denna gång direkt ”gjort” omgivningarna här, utan bara – som planerat – landat och tagit det lugnt, ”måste” vi ju komma tillbaka, eller hur? Det kommer nya gäster hit under morgondagen så vi kan tyvärr inte ens dröja oss kvar, men våra ”lovely princesses” fick gärna hänga i poolområdet hur länge de ville, sa vår gulliga värdinna. (Den som känner mig förstår hur gullig jag tycker att hon är, när jag låter henne komma undan med detta, jag som avskyr det töntiga i att kalla barn för prinsar och prinsessor… 🙂 ) Som sagt, bara positivt att säga om Apartments A Villa och hit lär vi komma tillbaka, frågan är bara om det blir förr eller senare…

Även om vi inte firade midsommar igår, beter vi oss idag som om det vore en klassisk midsommardag, dvs vi gör ingenting annat än slappar i varsin hörna (med varsin mobil enhet, så klart). Vädret är lite mulet, men väldigt varmt och ganska kvavt, så ett åskoväder ligger nog inom rimlighetens gräns. Jag har fortfarande ingen täckning på min mobil (trots att Peter och Mimi har det), men lyckligtvis fungerar wi-fi:t hyfsat idag. Det är en väldigt skön bieffekt av att boka långa resor, att man kan unna sig sådana här dagar också utan att känna stress för att man ”missar” något, vilket i alla fall jag gärna gör annars. När man tar det lugnt kommer också de bra idéerna så idag spånar vi, supersociala familjen…, på en sommarmusikfest hemma i trädgården. Vår senast byggda (japp, vi har spontanbyggt en till…) altan ser lite ut som en scen, så visst vore det väl mysigt med en picknick-fest med musikjam…?! Typ ta med familjen, filten, maten/drycken och valfritt instrument – eller bara öronen – och kom. Jag som egentligen avskyr att planera fester och kalas tycker – i alla fall så här på lite avstånd – att det låter hemskt mysigt…. Vi får se hur det går. Vem är sugen om känslan är kvar när vi kommer hem?

Vid lunch tog vi oss i kragen och traskade ner till stranden och återgick till våra normala semestermatvanor, dvs snabbmat ? i form av ”Surf’n turf”, så att alla blev nöjda. Nåja, ”alla” betyder ju i klarspråk att barnen åt och var nöjda och att föräldrarna därför tyckte det var bra, oavsett näringsinnehåll. Det där är ju en ständig källa till dåligt samvete. Vi kanske får börja jobba en vecka mitt i sommaren för att kunna skicka barnen till förskola/fritids där de ju faktiskt verkar äta trots att maten innehåller både vitaminer och protein…

I skrivande stund (nätet kom lyckligtvis tillbaka när jag lämnade huset) har Peter och barnen stuckit för att hyra en kanot, så jag har återigen den där ”jobbiga” vakta-grejerna-tjänsten. Jag är verkligen en fin människa som uppoffrar mig så när de vill ha kul… ? Inget mer skrivande nu alltså, utan nu ska det njutas!

Som vanligt när man verkligen har chansen att ta det lugnt och njuta, infinner sig lugnet inte alls utan jobbtankar (av allt elände) i form av det totala förfallet på utbildningsförvaltningen och vår enhets framtida nedläggning störde min egentid. Hur onödigt är inte det?! Nåja, de paddlade bara en halvtimme, så jag hann inte gå ner mig alltför mycket i alla fall. Trots att vädret faktiskt var ganska behagligt med moln och ljumma vindar, var ingen direkt badsugen, så det verkade ju ganska onödigt att hänga på stranden. Vi gick alltså hem. Och hamnade i vårt ”eget” ljuvliga poolområde i stället. Vilket visade sig vara perfekt tajming för den lilla skur som faktiskt kom. Skur och tak vid poolen betyder Uno och gin&tonic. Det är sen gammalt. Supertrevligt alltså. Inte ens några dåliga förlorare. Det är f.ö intressant hur gränserna flyttas när man blir förälder. För en icke-förälder är det förmodligen helt otänkbart att dricka något som någon annan spottat i, men när ens barn råkar ta ens gin&tonic och (lyckligtvis) akutspottar ut den i glaset den kom från, skrattar man bara rått och dricker upp. (Okej, jag inser att inte alla föräldrar skrattar rått, men det hör ju inte hit. ?)

Poolområdet var så ljuvligt och tyskarna – som vi annars låtit ha första tjing på kvällarna – gick ut någonstans, så det fick bli middag här också. Peters paradrätt (och enda rätt, men det vore ju taskigt att nämna) spaghetti aglio e olio. (Och nej, barnen äter givetvis inte det, gud förbjude, utan bara spaghetti och köttbullar eller bacon.) Det är så otroligt mysigt att sitta där ute i ”uterummet” att vi verkligen måste hitta något väldigt mycket bättre nere på Makarska-kusten – som vi egentligen gillar bäst – för att inte återvända hit. Är det någon som har tips om alternativt boende – gärna med pool och uteplats – någonstans längs kusten, pm:a gärna!

Tja, för att sammanfatta dagen så tycker jag nog att vi är ganska bra på att koppla av, och att vi nog gärna hade stannat här ännu längre, men i morgon är faktiskt sista dagen, för på måndag morgon checkar vi ut, och i morgon blir det en utflykt till Supetar på ön Brac för att hälsa på Innas blivande man som kom dit idag. Vi hade egentligen tänkt åka från Makarska lite senare i veckan, men det verkar inte gå några färjor mellan Makarska och Supetar, vilket vi trodde, så det får bli i morgon. Enligt uppgift från ön så har Leandro redan delat upp oss i lag för vattenkrig, så morgondagen blir nog mindre lugn än dagen. Det kan vi behöva.

Tja, den som eventuellt undrar vad vi haft för oss idag, kan läsa gårdagens inlägg Kroatien 2019:1 Dag 2 Ljuvlig avkoppling i Okrug/Trogir för dagen har i stort sett varit en repris. Ta bort den extra kannan kaffe och lägg till lite virkande respektive gitarrspelande vid poolen så har man vår dag idag.

Och, inte att förglömma, en rejäl dos Jesus redan före frukost. Efter att ha hört om Golgata och hur ”de som bestämde” behandlade Jesus då, tycker Mimi att Jesus borde få bestämma, för de andra var ju dumma. Hm… jag får jobba lite mer på att förklara religionens negativa sidor just när det gäller det där med att bestämma.

Jag var ju lite orolig för att Mimi skulle ha mardrömmar efter gårdagens prat om spikar i händer och fötter, och det hade hon mycket riktigt haft, berättade hon sensationslystet när hon väckte mig, men de handlade inte om Jesus, utan om att jag ramlade ner i lava. Okej…? Finns det något slags symbolik i det, tro? Ska jag kokas för att jag förnekar Jesus? 😉

Varför det blev virkade kransar idag vet jag egentligen inte, för vi har inte direkt nämnt något om midsommarafton, och ändå frågade Mimi, i alla fall synbarligen out of the blue, om inte jag kunde virka henne en blomkrans. Som alla handarbetare nog förstår så hade hon inte ens avslutat meningen innan jag var igång. Sen ville givetvis Inna också ha en, men Peter tackade faktiskt artigt men bestämt nej.

I eftertankens kranka blekhet är det lätt att konstatera att vi givetvis borde varit mer uppmärksamma på solbränna efter två fulla dagar i sol och pool, speciellt med det äldsta ättelägget som tillbringar mer tid under än över ytan, för rimligen klarar inte den vattenfasta solkrämen hur mycket som helst, men det var vi alltså inte, så en fjärdedel av familjen är aningen vidbränd i ansiktet nu. Får se hur detta påverkar morgondagen.

Vid 18-tiden kunde vi konstatera att det räcker med två och en halv dags konstant sol och bad för att förstöra två barnhår fullständigt och att balsamransonen inte ens kommer att räcka veckan ut. Någon som kan rekommendera en bra frisör i närområdet…? Vi kunde också konstatera att det nu började bli en ganska behaglig temperatur och att det kanske vore nu man borde gått till stranden. Nu var det inte vårt primära mål i kväll, utan barnen hade bestämt att vi absolut måste gå tillbaka till samma restaurang som första lunchen. Ett högst ordinärt strandhak, men stripsen var tydligen gudomliga.

Tyvärr inträffade samma sak som så ofta inträffar när man har förväntningar. Man blir besviken. Varken stripsen eller cevapcicin var lika god som senast. Antingen hade de en annan kock, eller så berodde smakupplevelsen senast på att vi var utsvultna efter resan. Dessutom verkade servitören tycka att vi var allmänt konstiga och behandlade oss lite så där överseende som man gör med tokiga människor som man inte vill ska få ett utbrott. Konstigt, vi som är så normala på alla sätt…

Bortsett från Jesus och Hasse Andersson så är Mimi – och även Inna – väldigt fascinerade av figuren ”Sommarskuggan” som figurerar i programmet Sommarlov. Det är första året barnen visar intresse för programmet, så jag är inte så insatt, men tydligen har det varit en följetong under flera säsonger, att någon ur personalen i hemlighet varit Sommarskuggan och utsatt de andra för en massa bus med bl.a. ”skuggslem” och lämnat ledtrådar för att slutligen avslöjas i slutet av sommaren. I år är det Sommarskuggan nummer fyra som ger barnen skräckblandade förtjusningsvibbar och efter att ha sett den rätt skabbiga figuren, var jag givetvis tvungen att virka en, som sedan hittat på en massa bus hemma. Av tids- och inspirationsbrist har jag legat lite lågt med buset ett tag, men nu – inspirerad av min vän och kollega Jeanette, som verkligen visat sig vara the MASTER of Sommarskuggebus – har jag litegrann kommit igång igen, så idag har Sommarskuggan dykt upp i resväskan, provat Mimis skor och simglasögon – och haft fräckheten att sms:a bilder på detta till Mimi (tack, Martin!) – använt Innas simfötter och dessutom skaffat mejl… Varför har jag inte tänkt på det innan? Uppenbarligen hade ingen annan det heller, för sommarskuggan4@gmail.com var ledigt som adress. Lite synd att Inna blev ganska nervös av att få mejl från Sommarskuggan som visade sig i resväskan bara, men hen fick svara att hen och Vinterskuggan (en sådan finns givetvis också, och hen är dessutom fulländad – fråga inte!) var och busade hos andra just nu, så det är nog lugnt igen.

Efter den – inte så supergoda – middagen var det fortfarande otroligt varmt och barnen var badsugna, så efter en glass skulle det badas. Lite mer snack än hockey, kan man väl säga, även om Mimi inte tvekade, utan hoppade i. Den andra ägnade sig mest åt att kasta sten i vattnet, gnälla lite över småsår som sved och att inte bada… Inte för att Peter och jag klagade alltför högljutt, för vi invaderade varsin solstol (en sådan som vi är för snåla för att betala för under dagtid) och köpte en gin&tonic. Då klarar man allt.

När vi handlat och var på väg hem längs med strandpromenaden säger Inna, vår sex-och-ett-halvt-åriga tonåring med ett litet förläget skratt att det ju är ganska romantiskt. När hon och Leandro har gift sig ska de åka hit och bo på A Villa. Hon funderar t.o.m över priset. ”Hundra” i ”fjortonhundra per natt” går henne förbi och hon tycker att det känns väldigt överkomligt, men när jag förtydligar blir hon lite fundersam och undrar hur mycket en polis (Leandro) och en veterinär (hon) tjänar. Det lugnar henne lite att höra de – i hennes värld – ofantliga summorna jag nämner. När Peter invänder att Leandro kanske vill åka någon helt annanstans, skrattar hon igen och säger att han brukar göra som hon säger….. Jag har ingen aning om hur jag ska tolka tonen i Peters skratt efter detta…

Det roliga är att Leandro och hans mamma o mormor kommer till Kroatien i morgon! Inte direkt hit, men inte långt ifrån, så i den bästa av världar träffar vi dem nästa vecka. Dock tror jag gärna att vi avvaktar lite med bröllopet.

Jag måste tyvärr säga att jag dock inte känt mig det minsta romantisk sedan vi kom hem. En ”issue” ända sedan vi kom har varit nätet. Ägarna till huset verkar ha gjort allt de kan, för det sitter accesspunkter och extenders överallt, men tyvärr är wifi:t ändå riktigt dåligt, och vad – mycket – värre är, är att våra mobilabonnemang också är det. Vi har aldrig tidigare haft anledning att vara missnöjda med våra billiga Vimla-abonnemang, men nu har vi allihop i olika perioder varit helt utan täckning. I kväll är det jag. Jag har inte haft nät på mobilen på flera timmar. Det är verkligen inte kul i dagens samhälle, och när man dessutom har fått för sig att skriva en blogg som alltid innehåller (alldeles för) många bilder är det verkligen inte kul någonstans när de ska laddas upp och nätet inte funkar. Just nu är jag böjd att säga upp bloggen för resten av resan, fast innerst inne vet jag att jag dels är för siggig, dels tillräckligt mycket uppmärksamhets- och gillande-junkie för att fortsätta så länge det finns en rimlig möjlighet. Men ska det vara så här resten av resan, så går det ju inte. Då förstör jag resan både för mig och för resten av familjen. Håll gärna tummarna för bättre nät alltså! Hoppas dessutom att alla har haft en härlig midsommar! Att döma av bilder jag lyckats se på sociala medier har det varit ovanligt fint midsommarväder hemma. Glad midsommardag på er alla och ha en bra resa, Leandro o co!