Kroatien 2019:1 Dag 6 Från Okrug till Omis till Mimice till Makarska

Idag började dagen med lite brandövning. Där fick lägenheten faktiskt underkänt, för trots att en macka fastnade i brödrosten och rökfyllde hela lägenheten, gick inget larm och vi hittade heller ingen brandvarnare. Bra på ett sätt just där och då, men annars högst o-bra.

Det spelar ju ingen roll hur mycket man än förbereder eller när man börjar, när man ska checka ut gör man det ändå i sista sekunden, på dåligt humör, genomsvettig och med en känsla av att inte ha någon som helst koll på var viktiga grejer befinner sig. Speciellt en sådan här dag när vi planerar att hänga kvar lite vid poolen och kanske stanna någonstans på vägen för lunch/bad. Men men, nu är vi utcheckade och ligger på varsin solsäng med våra digitala enheter och Lidija undrar förmodligen varför det var så viktigt att stanna vid poolen. Ingen badar ju. Jag får slänga i barnen, så att jag själv kan ligga kvar. (Så här i efterhand kan jag meddela att det slutade med att jag själv badade i säkert en timme, medan barnen lekte glatt bredvid… så mycket för att ”de två prinsessorna” så gärna ville bada…)

Insåg i morse att jag glömt att ta mina obligatoriska bilder på boendet, så det gjorde jag nu, lite skitigt, obäddat och stökigt är det efter våra fem nätter här, men att det är en mycket trevlig lägenhet kan inte ens det ändra på. Och även om jag i sak är helt emot vad askkoppen på balkongen innebär, kan jag inte låta bli att tycka att den ändå är lite cool.

Det här saknar jag redan!
En sådan här vill jag ha hemma också! Funkar det med ett partytält från Rusta, tro?
Okej, en sådan här vill jag också ha hemma…

När vi började bli hungriga framåt lunch packade vi motvilligt ihop oss och rullade söderut mot Makarska-kusten. Jag fattar inte varifrån alla prylar kommer, för jag har ju lyckats packa hyfsat bra ändå, tycker jag, även om jag ju kanske inte riktigt var beredd på 30-35 grader varje dag och att allt över bikini är overkill, men bilen är väldigt full i alla fall. Det blir intressant med två till fr.o.m fredag, då Anna och Holger kommer. (Ta inte med något varmare än shorts och tröja!!)

”Va? Sommarskuggan har fortfarande inte svarat på mitt sms! Oj! Jag hade visst glömt att skicka. Ojdå. Nu skickar jag!”

Vi hade bestämt oss för att stanna till i Omis, som vi tyckte såg trevligt ut förra året, och tack vare Google Maps tog vi bergs- i stället för kustvägen, vilket verkligen gav oss härliga vyer. Sådana där som inte går att fånga på bild, speciellt inte från en mobilkamera i en rullande bil, och ändå sitter man där och försöker i stället för att njuta av utsikten. Bara jag? Möjligen var vyerna den största behållningen, eller så kom vi inte till samma ställe som vi såg vid genomfarten förra året, för även om bergen runt Omis var smashing, så var den lilla delen av stan vi såg nu, inget speciellt. Inna valde ett pizzahak längs vägen, Mimi hatade allt eftersom hon blev av med sin älskade lila ballong, med jumbo-pizza menade de verkligen jumbo och det var billigt, så ett ok stopp, men inget att skriva hem om, även om det väl är det jag gör nu.

Nej, det går inte att fånga på bild från bilfönstret.
Inte alls.
Här kanske man får en liten liten bild av storslagenheten, men i verkligheten var det riktigt mäktigt. (Och vi insåg att det inte är denna väg vi bör ta när vi hämtar Anna och bilsjuke Holger på fredag…)
När man kom ner var det lite mer … plant.
När man ber systrarna posera framför det mäktiga berget och en är fyra och ett halvt med allt vad det innebär. Tack, gulliga Inna, för att du i alla fall ställde upp.
En del båtar hade behövt lite kärlek.
Jumbo betyder verkligen jumbo i Omis. (Nope, vi åt inte upp hela.)
Även normalpizzan var gigantisk. Vi som vanligtvis delar på en och jag som bara äter toppingen, hur tänker vi?
”Hm, låt mig tänka. När jag fyller år – i november – önskar jag mig ett experiment set, så att jag kan bli en experimenterare.”
Det behövs liksom inga filter.

På vägen till Makarska passade vi på att kolla in vårt tredje och sista boende, och således också det vi lurat på Anna och Holger. Tyvärr vet vi inte riktigt vad vi ska tycka efter det. Vi ville göra något annat – kors i taket – än det vi brukar, och valde därför dels ett ställe som låg mittemellan Split och Makarska, dels ett som inte var precis som de vi brukar hyra. Det lyckades vi nog med. Frågan är om det var bra eller inte. Huset såg trevligt ut och vi visste att det skulle ligga lite utanför det lilla samhället Mimice, men vi visste inte att det skulle ligga kloss intill den hyfsat trafikerade kustvägen. Vi visste att det skulle ligga en privat strand nedanför dit man kunde ”klättra”, och vi såg strand, men det verkade däremot inte möjligt att ta sig ner där. Dessutom var det väldigt fullt av pinjeträd (eller något annat med barr) och verkade som om man gick in på folks terrasser oavsett vart man gick när man försökte hitta runt huset. Som sagt, vi vet inte om det är bra eller dåligt, för ofta har det vi initialt varit skeptiska mot, varit det allra allra bästa i slutändan, men vi fick nog inte riktigt den sköna bekräftelsen på att vi inte lurat in Anna och Holger i något, som vi hade tänkt oss. Men Anna, det låg i alla fall en mataffär 200 meter därifrån och det lilla samhället/stranden såg mysigt (och litet) ut, speciellt om man inte behöver köra bil nerför den stupbranta vägen.

Jodå, det ligger en massa härligt hav och en strandremsa där nere, men hur tusan kommer man ner?
Vy från – typ – hotellet. Det ser inte riktigt ut som om det är här man tar sig ner i alla fall, men det är någon där nere, så det går uppenbarligen.

Mimi var på sitt allra soligaste humör och deklarerade högljutt och med emfas hur hon hatade lukten på parkeringen, hatade värmen, hatade landet, hatade huset och slutligen bilen. Charmigt. Lyckligtvis tinade hon i alla fall upp lite av skylten med hennes namn på. Det är nog bäst att vi inte talar om att huset faktiskt ligger på andra sidan skylten, i Medici, och inte i ”hennes” Mimice.

Första glada minen på detta stopp…

Något fundersamma och otroligt matkomatrötta fortsatte vi sedan de sista milen ner till Makarska, där vi faktiskt (kors i taket igen) körde direkt på den angivna adressen. Tur var det, för samtliga telefoner tappade täckning precis när vi körde in i Makarska. Man är väldigt van vid att sådana saker bara funkar, kan jag säga. (Oooooootroligt enerverande är det när det inte gör det. Me not happy. Bye bye Vimla innan nästa resa.)

Vår lägenhet i Makarska – Apartments Sumic – ligger jättebra, knappt ett stenkast från det mysiga torget och på krypavstånd från Konzum om man behöver något, men därefter går mina och resten av familjens åsikter isär. De ser en mysig lägenhet mitt i stan. Jag ser en urvarm, småskabbig lägenhet mitt i stan med endast en AC som bara kyler en liten bit mellan köksdel och vardagsrum och absolut inte når sovrummen. Jag ser dessutom en lägenhet där ugnen inte fungerar, mikro saknas, wi-fi bara funkar för max två enheter åt gången (detta är absolut värst) och kylskåpet bara ”kyler” ner till sisådär 15 grader. Inte okej någonstans. Dålig bokning. Jag längtar tillbaka till Okrug! Det återstår att se om de andras entusiasm påverkar mig eller om jag ska tjura så här i sex nätter. (Högst troligt.)

Barnen utnämnde i alla fall genast lägenheten till ”nice”, valde ”finaste rummet” till sig och låste in sig i garderoben med en flaska vatten och sina ”ficklampor” (som mycket snart förvandlades till vanliga telefoner igen) och så såg vi inte dem på en timme. They have a thing for garderober, de där två.

Mimi har lagt stor möda på att bestämma sig för vilken av de fina kuddarna som är allra finast.

Vi packade upp, softade och provianterade på det väldigt närliggande Konzum innan vi gav oss ut på en kvällspromenad i den fina staden. Efter diverse diskussioner om vilken mat fröken ”jag gillar bara strips och spaghetti, och sås och potatis” kunde tänka sig att äta satte vi oss till slut på en som hade macaroni cheese, vilket faktiskt gick hem. Halleluja. Nu ska vi tydligen gå dit varje dag. Det verkar ju kul.

Diskussionerna kring matbordet skiftade ganska radikalt. Än handlade det om Innas lösa tand än om ifall Jesus var svensk eller om han var från Skåne som Hasse Andersson. Helt ljuvligt ju! Och lite lättare att svara på än det annars sedvanliga: ”Berätta något om Jesus, mamma!” ”Vad då?” ”Allt du vet.”

Alltså, detta torg med denna kyrka och detta berg. Det är så vackert!
Egentligen är hon glad, jag lovar.
Ja tack!
Jag har en känsla av att vi kommer att få stifta bekantskap med den kroatiska tandfen. Undrar vad hennes standardutbetalning är.
Helt out of the blue: ”Pappa, är Jesus svensk eller är han från Skåne, som Hasse Andersson? Va? Palestina? Palle? Och Stina? Jag känner ju Palle och Stina.” 😀

Eftersom båda barnen faktiskt åt lite mat, hade vi lovat dem glass till efterrätt. Den kroatiska glassen säljs i vart och vartannat gathörn för 9-10 kuna för en kula och är gudomlig. För att vinna lite sitta-i-lugn-och-ro-med-varsin-dubbel-espresso-tid sa jag till de rastlösa ätteläggen att de kunde gå och kolla vad glassen kostade. Tyvärr insåg jag ganska snart när de kavat traskade iväg att det var väldigt mycket folk i rörelse och ganska långt (ur föräldraperspektiv alltså) till närmaste glass-stånd, så jag fick ändå lämna mitt kaffe och springa efter. Tur var nog det, för när jag kom fram hade (den kontantlösa men väldigt framåt) Inna beställt och fått glass till dem båda två. ”De frågade ju vilken smak vi ville ha” var förklaringen på varför de köpte glass utan pengar. Det kommer att bli något stort av den tjejen.

”Ska jag ge dig ett advice, mamma? Ta den mörka chokladglassen!”
Helt plötsligt cyklade denna figur förbi på en enhjuling med ett helt hov av springande ungar efter sig. Han stannande, dansade en dans, gick inte runt med hatten utan satte sig sedan på cykeln och cyklade tillbaka med ett ännu större hov av barn springande efter. Eh? Råttfångaren från Hameln? (Alla som läst Sagan om Isfolket förstår den referensen.)

Eftersom vi inte ville missa damernas åttondelsfinal gick vi – ganska motvilligt – hemåt vid 21, men eftersom Mimi dels insåg att hon glömt sin älskade nya My little Pony Cadence (survivalkittet, Jeanette – någon – inga namn, men det var Peter – hade använt påsen till smutskläder så de hittade det i väskan…) på restaurangen, dels att pappan glömt hennes älskade, livsnödvändiga pennor i bilen, fick hon och jag oss en härlig promenad för att återvinna dessa viktiga saker. Lyckan var total när ”den snälle killen” på restaurangen hade hittat hästen och ”förstod att jag ville ha den fastän jag inte visste vad det hette på engelska, tänk att han förstod det, mamma, tänk att jag fick tillbaka den, jag är så glad, jag hade lite otur innan, men nu är det nog min turdag, jag har nästan bara haft tur idag, tänk vad snäll han var, mamma, han förstod mig fastän jag inte kunde säga, förlåt att jag inte kan sluta säga det, men det är ju inte tjat, för jag är ju inte gnällig, jag är ju bara så ivrig och glad för att jag fick tillbaka min Cady, då är det ju inte tjat, eller hur, mamma?”

Denna tirad följdes sedan lite senare om en massa funderingar om döden och om att det faktiskt var bättre om vuxna dog än att barn gjorde det, och att hon skulle bli ledsen om hon dog, fast när hon var död så kunde hon nog inte vara ledsen, fast hon skulle vara det ändå, och hon ville inte att jag skulle dö, och om hon skulle dö, skulle jag verkligen aldrig bli glad mer i hela livet då, inte ens för Inna? Alltså, denna lilla människa. Hon är verkligen så fantastiskt underbar och enerverande i ett, och som vanligt när jag får lite egentid med bara ett barn så här, så inser jag hur ljuvliga de är och att jag borde se till att ha mer en och en-tid, för även om de är fantastiska tillsammans också, så gör vi väldigt mycket alla fyra eller en vuxen och båda barnen, inte alls lika mycket två och två. (Och nu ser jag att jag börjar skriva som Mimi pratar även när jag inte citerar henne, men strunt samma. 🙂

Vår gata, Kalalarga.
Kalalarga underifrån. Fantastiskt.
Väl hemma igen tittar vi på ”Frauen VM” och biter ner naglarna under den nästan 9 minuter långa stopptiden. Vad handlade DET om? Tur att de klarade det! Heja heja! (Förra året när vi var här var det herrarnas VM – man kan säga att det märktes lite mer ute på stan. Suck.)

Medan jag och Mimi var ute på stan och pratade om döden låg Inna på sängen i värsta tonåringsstil och skickade sms till ”pojkvännen” på Brac. ”Jag ääälskar Leandro” utbrast hon hänfört efter att han skickat ett sms med dels ett svar på hennes fråga (hon vill att de ska följa med oss till stranden i morgon, vilket hade varit supertrevligt, men logistiskt rätt skitsvårt eftersom de då skulle behöva åka taxi till Sumartin och ta färjan hit för att sedan åka med oss till stranden), dels en massa djur-emojis ”eftersom Inna älskar djur”. Gulliga är bara förnamnet och snacka om incitament att lära sig skriva och läsa ordentligt!

Nu säger jag tack och adjö för idag. Det har varit ytterligare en eländesdag på bloggfronten med allt mobildata- och wifi-strul, så jag har – återigen – svurit och härjat och sagt att jag borde skita i eländet och koppla av i stället medan Peter försiktigt undrar om jag inte kan hålla det till en medelväg (underförstått: blogga kort som en normal människa), men han vet nog själv att det inte är så det fungerar i Åsa-land. Det är allt eller inget och det är all-in. I kväll gick det i alla fall till slut och lyckligtvis är jag ju utrustad med så dåligt minne att jag då glömmer det tidigare svärandet, så det blir förhoppningsvis blogg i morgon också. Tanken är att vi ska åka till stranden Bratus, som vi förälskade oss i förra året. Det ska bli spännande att se om förälskelsen är besvarad. Godnatt!

Kroatien 2019:1 Dag 5 Utflykt till Supetar/Brac

Idag lämnar vi faktiskt vår löjligt bekväma comfort zone och beger oss på båtutflykt, eller snarare färjeutflykt om man ska vara korrekt. Innas bästa vän (och framtida make, om man får tro de såta vännerna) Leandro kom ju igår med mamma och mormor till Vings resort i Supetar på Brac, så det är den som är vårt mål för dagen. Denna utflykt hade vi egentligen planerat in lite senare i veckan, men eftersom det (konstigt nog) inte verkar gå några båtar mellan Makarska och Supetar (utan bara till Sumartin, vilket vi inte har några bra erfarenheter av, vilket man kan läsa om här) så fick det bli idag, medan vi är kvar i närområdet. Det är iofs inga monsteravstånd mellan Makarska och Split, men det är lätt att bli bekväm. Speciellt för oss som är väldigt bekväma från början. Det var nog tur att vi (läs: jag) inte visste något om hur det är att åka färja en söndag, för då hade jag nog dragit öronen åt mig, jag som inte är så förtjust i obekvämlighet och mycket folk… Hoppas de har koll på hur mycket folk de har tryckt på. Förra året låg barnen bekvämt utsträckta på varsin bänk, i år sitter vi på golvet i ett hörn. Men vi kom i alla fall med! Det kändes det inte som när vi körde varv på varv i jakt på parkering.

Hyfsat taggad.
Övertaggad? Eller bara trött på mamman som sticker telefonen i ansiktet på henne hela tiden?
Jag börjar redan känna mig som en tant när det rör sig om barnen och deras uttryck, men just det här tolkar jag i alla fall som bra.
Det här förstår jag.
Det är ungefär hundra grader varmt och väldigt lite syre, så det här är absolut det bästa efter situationen. Mimi känner sig yr och Inna har ont i magen. Jomen.

I vanlig ordning lyckades de hundtokiga tjejerna hitta en gosig hund med vidhängande människor, så vi fick lite social samvaro. I detta fall med ett kroatiskt par som numera bodde i Tyskland, för Kroatien är månne ett underbart land att semestra i, men tydligen inte lika bra att bo och jobba i, lärde vi oss. Halvvägs ut till ön fick den djurälskande Inna en plötslig insikt och utbrast förskräckt: ”Oh no, min spindel är hemma utan mat.” Yeay… den infångade spindeln som hade fått ett nytt hem i en plastpåse mitt i brännande sol på altanen hade eventuellt ändå andra problem… Tur att hon aldrig fått den fisk, hamster, katt eller hund hon tjatat om.

Sociala familjen… jag som hade både yatzi, kasta gris och Uno i väskan. Det var inte riktigt läge.
Lyckan är stor när vi direkt ser de väntande Else-Marie och Leandro på kajen. Synd bara att det tog en halv evighet att komma av båtskrället.
Men okej, det fanns de som hade det värre än vi. Ytterst intressant för övrigt hur gående, bagage och bilar samsas på bildäck vid på- och avstigning. Det MÅSTE hända olyckor.
Ren och skär lycka.
De är så söta att orden inte räcker till.

Återseendets glädje (de har ju inte träffats sedan i tisdags, gud förbjude) var stor, och efter en snudd på livsnödvändig glass i hamnen begav vi oss mot Supetrus resort, där vi sedan hängde resten av dagen och kanske möjligen möjligen råkade dra nytta av en och annan bekvämlighet och fri drink… Det blir ju inte lättare att samordna alla medlemmars humör, hunger, törst och aktivitetslust ju fler man är, men på något sätt fick nog alla någon gång något av allt. Barnen alltså. De vuxna gjorde som vuxna gör, försökte få barnen att trivas, hålla sams och få i sig något slags energi, strunt samma vad, mellan aktiviteterna. Det blev havsbad, trampbåt, poolbad, onyttig mat, after beach med Lollo, lite häng på fam Emilssons altan och slutligen minidisco och de av Mimi hett efterlängtade kramarna och ”give-me-five:sen” med både Lollo och Bernie. Fast Mimi påstår att det blev en ”give me hals” med Lollo. Alla nöjda således. Och trötta. Tusen tack, Leandro, Else-Marie och Elna för en riktigt härlig dag! Känner ni för en utflykt till fastlandet så bara kom! Inna längtar redan.

Det är nog inte bara Inna som längtar dessutom. När vi gick sa Mimi (förmodligen för att hon är van vid att vi alltid frågar om dagen har varit bra) helt spontant att det bästa med hela dagen hade varit att prata med Else-Marie, för hon pratar ju så fint. 🙂 Den du, Else-Marie! 🙂

Sex-och-halvt-årig tonåring som sagt…
”Jag dricker vin, mamma, för jag har ju ett vinglas, eller hur?” (Medan vi – Mimi, Peter, jag och mormor Elna – satt i lugn och ro i skuggan och åt lunch på restaurang var stackars Else-Marie, vars födelsedag det var, fick vi veta, ute på en trampbåt med de andra två. Kändes inte riktig rätt…)
Den där trampbåten har det tjatats sedan igår, både här och på Brac, men självklart var det inte så upphetsande när man väl fick, så de tröttnade snart… Jag hade lovat att byta av när jag ätit upp, men det var ärligt talat inte många minuter kvar av timmen när jag och Mimi tog över rodret.
Det blåste ganska rejält en bit ut, så jag och Mimi fick undsätta Inna på luftmadrassen som fått lite väl bra fart.
Ärligt talat var det ju inte jättemånga barn i poolen, men jag tyckte ändå att allt över tre var för många och för stökigt.
En efterlängtad kram. Bernie, den slöfisen (Mimis ord), låg och sov sig i form för minidiskot.

Mimi, som inte varit på ett Lollo&Bernie-hotell sedan hon var två, var otroligt taggad för minidisko, så jag ber om ursäkt i förväg för bildskörden nedan. Alla bilderna ska med ”i boken”, enligt Mimi. (Jag är så nördig att jag trycker bloggen efter resorna.)

Mimi, som fastnat för ett norskt program på Youtube blev extra starstruck när den här figuren, vad hen nu skulle föreställa, snackade norsk, precis som brandmannen i Vännernas stad.
Herr och fru Emilsson Olofsson kör något eget program före det egentliga.
Uppslutningen var inte fantastisk.
Äntligen!
Mimi är en riktig liten quisling och berättar var Bernie gömmer sig. Rättvisa och ordning och reda är viktigt i denna lilla bestämda persons liv.
”Vi är bäste vänner och vi bor i solens land, ropa så vi hör det….”
Uppslutningen var så dålig att de var tvungna att tvinga upp föräldrarna också i sista låten/dansen.
Om hon trivs…?
”….ropa så vi hör det…”
Lyckligtvis hade hon förstånd att ställa sig först i kön så hon hann få sina efterlängtade kramar innan vi fick hasta iväg till färjan.
Jag tyckte absolut att det såg ut att vara en normal give-me-five, men Mimi hävdar absolut att det var en give-me-hals.
Gulle

Jag konstaterar att vi har blivit väldigt bortskämda med våra ”lägenhets- och hus med pool-resor” de senaste åren, för jag blir rätt nervös av alla ungar i poolen. Alla ser ju likadana ut. Utom Leandro som har en sådan där cool ”ansikts-cyklop” som syns på långt håll. Vi måste nog investera i en sådan. Inte för att den syns, utan för att den på riktigt verkar väldigt cool.

Vi fick stressa en del för att hinna med 19.30-färjan hem, eftersom Mimi absolut inte ville missa L&B-kramandet, men lyckligtvis var det inte samma tryck som när vi åkte ut. Däremot var det många som hade mer energi än våra, nu ganska spaka barn, som man var lite sugen på att fråga om de inte hade några föräldrar. Så medelålders, jag vet.

Det gäller att göra det bekvämt för sig även när batteriet på telefonen tar slut.

När vi kom iland var vi faktiskt rätt spaka allihop och inte blev vi mindre spaka av en helt onödig felkörning pga att vi (jag) måste klantat oss med gps:n. Ett ”överraskningsbesök” på McDonald’s blev inte alls den glada överraskning det var tänkt som, utan något som vi kände att vi skulle hoppat över för en hel dags sol, flera resor med båt/bil och någon glass för mycket är ingen bra kombination klockan nio på kvällen… Vi får göra om göra bättre på vitaminfronten i morgon.

Det känns lite tufft att lämna vårt ljuvliga boende i morgon. Vi hade gärna stannat några nätter till, men eftersom vi inte heller denna gång direkt ”gjort” omgivningarna här, utan bara – som planerat – landat och tagit det lugnt, ”måste” vi ju komma tillbaka, eller hur? Det kommer nya gäster hit under morgondagen så vi kan tyvärr inte ens dröja oss kvar, men våra ”lovely princesses” fick gärna hänga i poolområdet hur länge de ville, sa vår gulliga värdinna. (Den som känner mig förstår hur gullig jag tycker att hon är, när jag låter henne komma undan med detta, jag som avskyr det töntiga i att kalla barn för prinsar och prinsessor… 🙂 ) Som sagt, bara positivt att säga om Apartments A Villa och hit lär vi komma tillbaka, frågan är bara om det blir förr eller senare…

Kroatien 2019:1 Dag 4 Ännu en skön dag i Okrug/Trogir

Även om vi inte firade midsommar igår, beter vi oss idag som om det vore en klassisk midsommardag, dvs vi gör ingenting annat än slappar i varsin hörna (med varsin mobil enhet, så klart). Vädret är lite mulet, men väldigt varmt och ganska kvavt, så ett åskoväder ligger nog inom rimlighetens gräns. Jag har fortfarande ingen täckning på min mobil (trots att Peter och Mimi har det), men lyckligtvis fungerar wi-fi:t hyfsat idag. Det är en väldigt skön bieffekt av att boka långa resor, att man kan unna sig sådana här dagar också utan att känna stress för att man ”missar” något, vilket i alla fall jag gärna gör annars. När man tar det lugnt kommer också de bra idéerna så idag spånar vi, supersociala familjen…, på en sommarmusikfest hemma i trädgården. Vår senast byggda (japp, vi har spontanbyggt en till…) altan ser lite ut som en scen, så visst vore det väl mysigt med en picknick-fest med musikjam…?! Typ ta med familjen, filten, maten/drycken och valfritt instrument – eller bara öronen – och kom. Jag som egentligen avskyr att planera fester och kalas tycker – i alla fall så här på lite avstånd – att det låter hemskt mysigt…. Vi får se hur det går. Vem är sugen om känslan är kvar när vi kommer hem?

Här var det – innan världens bästa pappa hjälpte oss att fälla ett träd och hans dotter fick ett ryck med spaden – en vildvuxen äng. Idag är det en ljuvlig altan, och visst ser den lite ut som en scen?
En murarsnörevirkpimpad scen… 🙂
Som sagt, en sådan här förmiddag unnar vi oss idag. Också.
Inna kommunicerar med Sommarskuggan. I rubrikraden. Tur att jag i alla fall får vara IKT-pedagog ett tag till.

Vid lunch tog vi oss i kragen och traskade ner till stranden och återgick till våra normala semestermatvanor, dvs snabbmat 🙈 i form av ”Surf’n turf”, så att alla blev nöjda. Nåja, ”alla” betyder ju i klarspråk att barnen åt och var nöjda och att föräldrarna därför tyckte det var bra, oavsett näringsinnehåll. Det där är ju en ständig källa till dåligt samvete. Vi kanske får börja jobba en vecka mitt i sommaren för att kunna skicka barnen till förskola/fritids där de ju faktiskt verkar äta trots att maten innehåller både vitaminer och protein…

Mot stranden!
Att – den dubbelriktade – vägen nästan är för smal för en bil är liksom inga problem. Det finns plats för parkering också.
Någon gjorde yoga på vägen, vilket ledde till att båda barnen så klart måste testa ifall de också kunde göra ”bron med bara ett ben”. Det gick sådär.
Så här glad (lite konstlat, men känslan är i alla fall äkta) blir Mimi när hon tänker på sina förskolefröknar och kompisar. Eventuellt måste hon åka hem lite och vara med fröken Natasa, för hon längtar efter henne. Gulle.
Hon är inte riktigt på hugget idag, så det blev ingen snorkling, men hon är i alla fall i vattnet trots att såren på foten svider.
”Den här gaffeln ser ut som a devil’s fork, visst gör den?” 🙂

I skrivande stund (nätet kom lyckligtvis tillbaka när jag lämnade huset) har Peter och barnen stuckit för att hyra en kanot, så jag har återigen den där ”jobbiga” vakta-grejerna-tjänsten. Jag är verkligen en fin människa som uppoffrar mig så när de vill ha kul… 😃 Inget mer skrivande nu alltså, utan nu ska det njutas!

Som vilken vanlig jobbdag som helst.
Hej, hej! Vad ”synd” att det inte verkar finnas plats för mig…

Som vanligt när man verkligen har chansen att ta det lugnt och njuta, infinner sig lugnet inte alls utan jobbtankar (av allt elände) i form av det totala förfallet på utbildningsförvaltningen och vår enhets framtida nedläggning störde min egentid. Hur onödigt är inte det?! Nåja, de paddlade bara en halvtimme, så jag hann inte gå ner mig alltför mycket i alla fall. Trots att vädret faktiskt var ganska behagligt med moln och ljumma vindar, var ingen direkt badsugen, så det verkade ju ganska onödigt att hänga på stranden. Vi gick alltså hem. Och hamnade i vårt ”eget” ljuvliga poolområde i stället. Vilket visade sig vara perfekt tajming för den lilla skur som faktiskt kom. Skur och tak vid poolen betyder Uno och gin&tonic. Det är sen gammalt. Supertrevligt alltså. Inte ens några dåliga förlorare. Det är f.ö intressant hur gränserna flyttas när man blir förälder. För en icke-förälder är det förmodligen helt otänkbart att dricka något som någon annan spottat i, men när ens barn råkar ta ens gin&tonic och (lyckligtvis) akutspottar ut den i glaset den kom från, skrattar man bara rått och dricker upp. (Okej, jag inser att inte alla föräldrar skrattar rått, men det hör ju inte hit. 😃)

Poolområdet var så ljuvligt och tyskarna – som vi annars låtit ha första tjing på kvällarna – gick ut någonstans, så det fick bli middag här också. Peters paradrätt (och enda rätt, men det vore ju taskigt att nämna) spaghetti aglio e olio. (Och nej, barnen äter givetvis inte det, gud förbjude, utan bara spaghetti och köttbullar eller bacon.) Det är så otroligt mysigt att sitta där ute i ”uterummet” att vi verkligen måste hitta något väldigt mycket bättre nere på Makarska-kusten – som vi egentligen gillar bäst – för att inte återvända hit. Är det någon som har tips om alternativt boende – gärna med pool och uteplats – någonstans längs kusten, pm:a gärna!

Stackars Mimi har haft lite otur de här dagarna. I natt ramlade hon ur sängen och här har hon precis snubblat rejält när hon glad i hågen var på väg upp till lägenheten för att själv få låsa upp och hämta vad det nu var hon skulle ha.
Japp, det är faktiskt väldigt likt vatten…
”Jag kan faktiskt inte hoppa om inte någon tar emot mig. Jag VILL att du ska bada, mamma! Nu!”
Hon lyckades få i pappan som fångare i stället.
När det är semester får man ta lyx-siesta.
Verkligen lyx-siesta.
Verkligen verkligen lyx-siesta. (När denna bilden tas är Peter inne och lagar mat, samtidigt som tjejerna ligger som på bilderna ovan. Lyxigt? Inte ens förnamnet.)
Efter middagen fick vi besök. Undrar varför… det fanns ju nästan inget att äta på golvet.
Tjejerna var i extas och katten så chockskadad av uppmärksamheten att hen t.o.m glömde att äta.
Det börjar verka spontanframträdande.
Alltså, axlarna! Så här dansade jag hela min ungdom. Inte undra på att jag var nästan 36 innan jag gifte mig…. 🙂
Och så den här livsnjutaren som ställt sin telefon så att hon kan se Youtube från poolen….

Tja, för att sammanfatta dagen så tycker jag nog att vi är ganska bra på att koppla av, och att vi nog gärna hade stannat här ännu längre, men i morgon är faktiskt sista dagen, för på måndag morgon checkar vi ut, och i morgon blir det en utflykt till Supetar på ön Brac för att hälsa på Innas blivande man som kom dit idag. Vi hade egentligen tänkt åka från Makarska lite senare i veckan, men det verkar inte gå några färjor mellan Makarska och Supetar, vilket vi trodde, så det får bli i morgon. Enligt uppgift från ön så har Leandro redan delat upp oss i lag för vattenkrig, så morgondagen blir nog mindre lugn än dagen. Det kan vi behöva.