Kroatien 2019:1 Dag 1 Vidbrända i Okrug/Trogir

Då så, mer eller mindre på sekunden exakt ett år sedan vår första resa till vackra Kroatien, är vi på väg tillbaka. Jag skrev i den dagens blogg att vi behövde ett nytt resmål att återvända till, för det är ju så vi gör – vi återvänder – och jag fick verkligen rätt. (Så klart.) Vi återvände redan i augusti förra året – per bil – så detta blir faktiskt vår tredje resa. Att vi redan har en fjärde bokad nämner vi inte. Man vill ju inte verka gränslös.

Andra resan förra året gick till Rovinj, vilket i och för sig var vackert och trevligt, men som på intet sätt kan jämföras med Makarska-rivieran, så det är dit vi är på väg. Först ska vi dock mellanlanda några nätter i Trogir, eller snarare i Okrug Gornij strax utanför. Vi gjorde likadant förra året, och upplevde det då ganska lagom att ”landa” där några dagar. Platsen i sig är inte speciellt upphetsande, utan mest strand och strandrestauranger, men det var i alla fall förra året precis vad vi behövde för att ”tända av” en intensiv termin. Med tanke på hur jag febrilt försökte färdigställa packningen efter midnatt i natt innan vi lämnade huset 02.30… är det nog en bra tanke. Än så länge har vi inte kommit på att vi saknar några vitala saker som borde varit i packningen, så jag hoppas att min packnings-autopilot fungerar även under stress.

Lagom kul var det dock att sista väskan vi skulle skicka iväg på self-check-in-bandet på Kastrup pep rött och sa att den var för tung. Gaaah! Självklart sista väskan, de andra (varav en som bara innehöll barnens bilstolar, och som inte kan ha vägt mer än 8-9 kg) åkte retfullt iväg på bandet medan vi, medlidsamt iakttagna av övriga passagerare med perfekt packning, febrilt packade över jeans, laddare och andra tunga grejer i handbagaget i stället. Skillnaden i vikt på planet blev absolut noll, skillnaden i stressnivå på vuxna medlemmar av fam Olofsson markant.

Åker man mitt i natten så gör man.

Jag vet att jag raljerat över det tidigare, men utöver det där med viktgräns på bagage så är det ju fantastiskt hur sakers farlighet kan bero på vem man är. Är man vuxen så är en Risifrutti livsfarlig och måste slängas, men är man en vuxen som reser med ett barn förpassas Risifruttin ner till gruppen ofarliga livsmedel och får lämna landet. Fantastiskt. För övrigt fick Mimi genomgå en fullständig säkerhetskontroll där den – väldigt bistra och totalt o-leende – säkerhetskvinnan t.o.m kontrollerade linningen på mjukisbrallorna. Tur att hon inte hade en risifrutti i brallan.

Med risk för att bli tjatig så är de verkligen fantastiska reskompisar, de här två.
Lika bra att låta barnen bära vapnen. Själva hade vi ju Risifrutti.
”Kolla vad stark jag är! Jag kan t.om. BÄRA dem om jag vill!”
Bring it on! Vi är redo för semester!
Äsch, vad gör väl lite väntan?
Tja, när man är törstig och drickan ju försvann i säkerhetskontrollen gör faktiskt väntan lite.
Den tidiga morgonen tog ut sin rätt på planet… Stilarna varierar.
Framme i Kroatien!
Ljusbringaren

Vi lärde ju oss en och annan läxa förra året när vi var här, så idag visste vi precis hur vi skulle tackla flygplatsen och biluthyrningen, så vi kom faktiskt av, genom passkontroll och ut med våra väskor på rekordtid. Även strategin att strunta i den seeeeeega kön till biluthyrningsdisken inne på själva flygplatsen och i stället gå direkt ner till parkeringen funkade precis som den skulle, liksom att säga NEJ, NEJ och NEJ till alla förslag på extra försäkringar (vilket ledde till att det nu är över 12000:- (!) tillfälligt – hoppas vi – reserverade på vårt konto för ev oförutsedda händelser i stället för de 2200:- som drogs pga pålurade extra försäkringar senast – återstår att se vilket som var det rätta valet…) men sen kom bakslaget. De hittade inte vår bil… Det blev en varm och lång väntan och en massa olika killar som tog, sprang iväg med, kom tillbaka med, tog igen etc vår bekräftelse innan bilen återfanns i biltvätten. Eftersom vi får sällskap av min bästa vän och hennes son nästa vecka hade vi bokat en bil med sju säten. Det låter ju bra i teorin, men jag skulle kanske kollat lite mer noggrant på hur många väskor man då får plats med. Gulp. Det kommer att bli en intressant resa till flygplatsen sista dagen, då vi allihop, inkl packning, ska få plats. Men, men, den tiden den sorgen. Det ligger ju långt fram i tiden.

Nu är vi ju på plats i alla fall. Solen lyser från en klarblå himmel och det är runt 30 grader varmt, så instruktionerna från baksätet är glasklara: vi måste till stranden. Nu. Lyckligtvis hade ägaren till vår lägenhet ”Villa A” hört av sig och sagt att vi gärna fick checka in tidigt, så det var bara att ställa in GPS:n och snirkla sig fram på de übersmala, slingriga gatorna. Det tog faktiskt bara en felkörning innan vi kom fram.

Villa A – eller Villa A heating pool – som det står på Booking levde verkligen upp till förväntningarna och mer därtill. Eftersom det var pool, vilket inte känns så vanligt här, hade vi fått intrycket att det nog skulle vara en lägenhet i ett hotell, men det är ett privat hus med bara tre lägenheter, där ägarna bor i den nedersta. Det är stort, otroligt välskött och välhållet, med två sovrum, tre badrum, tvätt- och diskmaskin, privat parkering, ett fantastiskt poolområde med allt från daybed och hängmatta till ”bar” med tv. Och allt detta för bara två lägenheter. Fantastiskt. I morgon kommer det gäster till även den andra lägenheten, så vi hoppas innerligt att det ska vara trevliga människor med leksugna barn.

Kärlek
Planen att direkt bege oss till stranden kom lite på skam när barnen såg poolen, så det fick bli lite ”förbad” medan mamman ägnade sig åt att hitta strandgrejerna.
Havsutsikt
Poolområdet med daybed och hängmatta nere till vänster och det mysiga lilla ”barområdet” under tak till höger. Här ska vi nog trivas.
Ska man hitta någon nackdel jämfört med vårt – också ljuvliga – boende Villa Naranca från förra året, så är det att här har vi några minuters promenad till stranden. Tur att vi är starka.
Första stopp (inte populärt hos barn, men helt nödvändigt för vuxna) blev LUNCH. Lyckligtvis nära strandbrynet så badsugna barn kunde ta ett första dopp.
”Skicka denna bilden till Leandro (bästa vännen hemma), mamma!”
Okej, detta var väldigt gott, men efter att ha sett – och smakat – Peters cevapcici insåg jag vad jag borde ha tagit. (Men nu har jag i alla fall bevisligen ätit något nyttigt, så nu kan jag återgå till mina vanliga matvanor… 😉

Utöver tjatet om stranden i allmänhet har det i synnerhet rört sig om nedanstående flytande nöjesfält (eller gym), för förra året påstod vi att barnen var för små, men eftersom Inna, smart som hon är, helt sonika frågade och fick svaret att man behövde vara sex år eller i vuxens sällskap, var det ju bara att bita i det sura äpplet. ”Tyvärr” måste någon ju vakta grejerna och, uppoffrande och älsklig som jag ju är, erbjöd jag mig att ta den rollen, så Peter fick den äran att hänga med. 😉 Lyckost honom. Han tyckte det var jääätteroligt och vill gärna göra det igen i morgon. Eller inte. Det är jätteroligt att höra hans och Innas respektive story om äventyret, speciellt när Inna i värsta tonåringsanda använder citationstecken i luften för att illustrera hur ”svårt” det egentligen var. Jag har känslan av att det här skulle kunna bli en följetong. Vi får se.

Peters kroppsspråk är verkligen talande. Han är sååå peppad på detta. 🙂
Vattnet är skönt, men har ännu inte kommit över den nivå då man coolt går i utan grimaser när naveln ska doppas.
Alltså, det är ju så synd att någon måste passa grejerna. Verkligen så synd.
Heja, heja…
”Jag ääälskar Kroatien!”

Det fläktade väldigt skönt i den annars 30-32-gradiga solen, så trots att vi tänkte på det gjorde vi det klassiska rookie-misstaget att stanna liiite för länge i solen. Utan solkräm givetvis, så vid 15 var det en aningens stukad familj som begav sig mot Tommys maximarket för att proviantera. Där stötte vi f.ö på den suraste och otrevligaste kassörska jag tror mig ha träffat. Hoppas innerligt att hon bara hade en riktigt pissig dag, för det var på nivån att jag känner att jag kanske väljer en annan affär nästa gång vi ska handla trots att jag vet att denna är störst och bäst. Jag kände mig riktigt mogen när jag – på svenska – innan vi gick tackade och sa att det var roligt att hon verkligen älskade sitt jobb. Jag är tämligen säker på att det hon – på kroatiska – svarade, var ungefär lika trevligt.

När vi kom tillbaka till lägenheten upplevde vi något ganska exceptionellt, vilket i alla fall alla som känner mig förstår. Då uttalade jag nämligen orden ”vad synd att vi har eftermiddagssol”. Då förstår nog alla hur varmt det är. Bilen visade 36 grader när vi körde hem och det kändes inte på något sätt överdrivet.

Vi beordrade siesta med vatten, snacks och vila/skärmtid, vilket barnen inte alls protesterade mot. Både jag och Inna somnade, men Mimi, som ju sovit i bilen tidigare, tvingade ut Peter på ytterligare pool-bad. Hennes energi hade värmt upp ett mindre samhälle om man hade kunnat ta tillvara den.

Duckface
Vid 19 försvann solen från balkongen… Ljuvligt.
Det fick bli en lugn kväll på ”ballen”.
Solsvedd Inna.
Bloggkittet är förberett. Kaffe, vin och dator. Nu ska det skrivas. (Ska jag hinna använda garn och virknål som också ligger i högen måste jag nog börja skriva kortare.)
Poolen i kvällsljus.
I morgon måste vi hänga här!
Daybedden är min i morgon!

Just exakt nu är klockan 23.35 och jag sitter ute på balkongen i bara linne, sippar ett glas rödvin och lyssnar på Laleh. Det är helt kolsvart, men ljummet varmt och fullkomligt ljuvligt. Det finns en och annan mygga som också uppskattar kvällen, så jag har dränkt mig i ”Mygga” och hoppas innerligt att jag inte kommer att få ångra denna fantastiska kväll. Fast tusan vet om det inte vore värt det ändå. Jag tror faktiskt det. Godnatt!

Kroatien 2018. Dag 3. Midsommarväder i Trogir/Okrug.

Det där med att berätta om och visa bilder på vägglöss, som jag skrev om igår, visade sig mycket riktigt få konsekvenser. I natt har både jag och Peter vid flera tillfällen vaknat av en vandrande vålnad vid sidan av sängen. Inna som var rädd för att hon hade ”sänglöss” på sig…. Idag är hon ”snurrig och har hicka”, vilket tydligen också är tecken på att hon blivit attackerad av sänglöss. Lyckligtvis verkar det finnas en lösning; att antingen bli väldigt varm eller väldigt kall (vi har ju också läst om bekämpningen av odjuren) så vi ”måste” nog gå och bada, enligt hennes analys. Än så länge verkar vädret inte ha läst prognosen om åska och regn, så det får nog bli så. Man vill ju inte ha sänglöss med sig hem liksom. Ren försiktighetsåtgärd.

När vi ändå har äckligheter på agendan så kom Mimi nyss från ett bollträningspass på gräsmattan med ett bekymrat uttryck i ansiktet och sa att det var något kladdigt på hennes tå. Jodå, brun, väldigt illaluktande sörja (läs: bajs) vällde upp mellan tårna. Vad synd att undertecknad ”råkade” sitta längst ifrån så att kvackelmagade Peter fick åtgärda detta lilla problem.

Förutom dessa små incidenter råder en skimrande semesterstämning här på frukostaltanen. Vi har nog bara medlat i ett 30-tal ”jag sa det först”, ”Inna sa att jag…”, ”Mimi gjorde…”, ”jag älskar inte [vad som helst som Inna gillar]”, ”[vad som helst som Inna gillar] är fult”, ”jag sa faktiskt alla färger, så jag vann” (vilken färg är nästa bil). Verkligen avkopplande och härligt faktiskt.

”Kolla min mustasch, mamma!” (Eh, jo, den är ju… fin.)

”Så-här-glad-blir-jag-när-jag-tänker-på-att-kolla-fiskar-med-cyklop-minen”. Svårt att föreslå en runda in till stan med den framför sig…

Mimi pussar sin älskade boll. Hoppas den inte varit på samma ställe som hennes tår.

Vi sa ju igår att vädret skulle få avgöra planerna för dagen, så eftersom solen sken på morgonen, fick det bli stranden. Vi hann med ett par timmars cyklopande, bollkastande och flytande på våra diverse floating devices innan vädret kom ifatt prognosen. Jag utvecklade den perfekta avkopplingsmetoden. Det handlar om att paddla sin madrass/fåtölj så pass långt ut att man ”inte hör” och så gör man bara ett glatt tummen-upp till allt som skriks/ropas/kommuniceras från stranden/strandbrynet. Funkade hur bra som helst och jag tror inte att de kom på mig, utan det tricket kommer jag att kunna använda igen. Perfekt. Vid tolv började restaurangägarna oroligt spana uppåt, bortåt, fälla ner markiser och parasoll och muttra om ”bora”(nordlig vind tydligen), ”not good” och ”scheisse”. Då förstod vi att det kanske vore en bra idé att ta upp barnen ur vattnet och dra oss mot högre höjder. Bra idé, visade det sig när molnen höll vad de lovade och började spy ur sig regn, blixtar och ett mer eller mindre konstant mullrande. Lyckligtvis tycker barnen att det är ”coolt” när det blixtrar och ”låter så högt”. Det underlättar. Att de helt oförhappandes fick en bonustimme med sina telefoner på soffan gjorde nog inte heller något för att göra dem mindre vänligt inställda mot åskväder.

Lite moln stoppar inte Inna.

Men de här molnen verkar mena allvar.

Vi hann i alla fall plocka med oss ett näringsberäknat mellanmål i cool förpackning på vägen hem. Väldigt goda strips dessutom!

Två timmar, ett okänt antal vattendroppar och massor av muller skiljer bilderna åt.

På hotellet fick vi oss en pratstund med ägarna och ännu en stark rakia. Att vi skulle köra bil skrattades bara bort med ett ”no police, you tourist”. Rummet ska tydligen betalas kontant, liksom det mesta annat här. Vi förstår varför det står ATM-maskiner i var och vartannat hörn. Känns aningens omodernt 2018, men bara att ta seden dit man kommer. Speciellt när vi spontant erbjöds sen utcheckning eftersom de ändå inte har några gäster i denna lägenhet i morgon. Med tanke på att vi dessutom fick tidig incheckning blev detta en riktigt prisvärd bokning. Vi planerar som sagt redan att återvända nästa år. Det går säkert att boka något flashigare på ungefär samma ställe, men vi gillar verkligen det här, trots att det har sina skavanker. Att ägarna är så gulliga och generösa drar verkligen inte ner betyget. (De har studiolägenheter på övervåningen, mamma och pappa. Ni kanske ska hänga med nästa år? 😉 Vi planerar att åka runt den 20/6 igen.)

När man får improvisera lunchen pga ihållande kraftigt regn- och åskväder. Barnens uppspärrade ögon och förundrade ”är DETTA vår lunch?” kändes rätt okej. Uppenbarligen har vi alltså vanligtvis LITE bättre matvanor. Puh!

Oops, han ser lite sur ut över att inte ha fått följa med till stranden idag.

Jag har aldrig tagit reda på en det är en vandringsmyt eller inte med åskväder och dusch, men att tvinga in barnen i duschen under ett åskväder som har väldigt få pauser mellan blixtarna, när det ser ut så här i badrummet, kändes inte riktigt okej, så planerna på ett stadsbesök sköts upp och upp igen för att till slut liksom bara rinna ut i sanden.

I stället för Split-utflykt. Jag hade glömt bort denna semester-klassiker, men på Mimis utvecklingssamtal påstod personalen att hon var bra på Uno, så då kändes det som en bra idé att packa ner det spel vi ändå har.

Hade detta varit en rosaskimrande blogg hade jag givetvis skrivit om hur roligt och utvecklande det är att spela spel hela familjen, och hur fantastisk den regniga eftermiddagen blev, men nja…. en och en halv omgång in i spelet började vi ganska allvarligt tvivla på det där de sa på förskolan. Spela Uno kan hon i och för sig, men att förlora är ett utvecklingsområde… Charmigt. Not.

När det slutligen började klarna upp bestämde vi oss efter många om och men att ta den där båtturen in till Trogir för att äta midsommarmiddag, men när vi väl fixat till oss började del 2 av ovädret att torna upp sig vid horisonten. Att sitta på en båt i regn och/eller åska lockade inte speciellt mycket; det var ungefär det enda vi var någorlunda överens om (Mimi var i och för sig inte överens om det heller, men det är lite av hennes grej att sällan vara överens om något någonsin, så det la vi inte så stor vikt vid). I övrigt hade vi väldigt svårt att enas om en plan. Vi ändrade oss ungefär 17 gånger och känslan var liksom inte riktigt där, så som det ofta blir när man tänkt en sak som sedan går i stöpet. Det blir bara inte riktigt bra vad man än tänker, för energin är borta. Jag tyckte att vi bara skulle hämta en pizza och kolla på Islands-matchen i soffan, medan Peter tyckte att vi skulle göra lite mer för det är ju ändå midsommarafton. Det blev till slut en trött kompromiss. Vi gick tvärs över gatan till Papaya, där vi tittade på fotbollen igår. Man skulle kunna säga att även de var en trött kompromiss idag. Det var inte riktigt samma känsla och uppslutning som när Kroatien spelade utan till och med musik i stället för kommentatorer i högtalarna. Dessutom har de uppenbarligen inte rökförbud på uteserveringar här, inte ens när de stänger glasväggarna pga regn. Jag hade glömt hur otroligt äckligt det är med cigarettrök när man äter och dricker. URK.

Det räckte inte att jag skulle ta en midsommarbild. De skulle själva regissera och ta en midsommarselfie också. Vad månne bliva….? (Hu…)

Glad midsommar!

”Sitt nu där vid de fina, ganska blöta bladen, Mimi, så ska jag ta en bild som vi kan skicka till mormor.”

När nu ens föräldrar är sådana tråkmånsar att de gärna undviker midsommarfirande på hemmaplan, får man göra vad man kan av situationen.

Nästa år är det kanske inte en lövad majstång utan en blomdekorerad Hello Kitty-väska man dansar runt, vem vet? Kom ihåg var ni hörde det först.

”Nu älskar jag inte dig längre!” Hyfsat vanlig pose denna eftermiddag.

”Hmpf!”

Alltså, jag vet till 110% att de har samma genuppsättning, men ibland undrar man.

Mimi tyckte att maten dröjde….

Med facit i hand tror jag att mitt förslag om att hämta pizza och äta i soffan hade varit det bästa, men vi kom i alla fall ut en sväng och i morgon ska det fina vädret vara tillbaka, så lika bra att ta en tidig kväll och vara redo för det. I morgon ska vi ju lämna Okrug och ta oss till Brac, som alla säger ska vara sååå fint. Det ska bli spännande, även om jag önskar att vi skulle ha stannat här några dagar till innan vi rörde på oss. Men det är klart, hyrbilen har stått stilla i tre hela dygn nu. Så kan vi ju inte ha det, när vi nu har betalat så mycket för den…

Glad midsommar!

Kroatien 2018. Dag 2. Bad, bad, bad och fotboll i Trogir/Okrug

När jag la ut några bilder på Facebook för några timmar sedan hotade jag med att dagens inlägg kanske måste bli lullegull-rosaskimrande, eftersom vi haft en såååå härlig dag. Nu vet jag inte hur det blir, för det är inte riktigt jag som bestämmer inläggen, det är fingrarna och huvudet som mest bara öser ur sig en massa blaj. Jag vet sällan var det ska sluta när jag börjar. Men dagen idag har verkligen varit härlig, det kan man inte komma ifrån, hur svår och sarkastisk man än vill verka vara.

Bara att börja med frukost på altanen i grönskan bland begonior (?) och limeträd borgar ju för att dagen ska bli bra. När det dessutom bara finns vitt bröd och nutella att äta, är i alla fall barnen 100%-igt med på banan. Lyckligtvis fanns det i alla fall kaffe också. Då klarar jag nästan allt.

Löjligt idylliskt.

Faktiskt fortfarande ganska idylliskt.

”Det här tecknet betyder att man visar kärlek, mamma.” (Okej? Jag känner mig gammal.)

Nöjd? Inte ens förnamnet.

Okej, att berätta för dem om bed bugs (vägglöss) och hur de beter sig (gömmer sig i närheten av sängar) var möjligen inte bara bra.

Men så länge vägglössen är så här söta, kan jag ta det.

Barnen hade (surprise surprise) bara en önskan för dagen. Att gå och bada. Med 30 grader i luften, nästan lika varmt i vattnet och bara 25 meter till stranden verkade det dumt att motsätta sig den önskningen. När vi i badkläder var på väg ut genom dörren blev vi dock bjudna på välkomstdrink av värdparet, som vi inte träffat tidigare, eftersom vi igår ju bara hade sms-kontakt. Det var både vi och ett trevligt skotskt par som fick svinstark raki som frukostaperitif. Jättetrevligt och många bra tips fick vi. Även barnen uppskattade verkligen att sitta och prata en stund så de slapp komma för snabbt till stranden. (Haha, självklart inte, men vi är ju pedagoger, så lite godis rådde bot på stressen…)

Att höra Inna utan problem konversera på engelska är fortfarande såå coolt. Vi har redan flera gånger fått frågan ifall svenska barn lär sig engelska i förskolan, och Innas eget svar på att hon är duktig är helt klart det bästa: ”Yes, I’m supergood.”  Jag har dessutom idag insett att även Mimi har en naturlig fallenhet för språk. Jag borde ha fattat tidigare, men jag har bara skrattat överseende åt hennes ”Skojad!”.  Idag slog det mig att det är helt logiskt. Lura och skoja betyder ju i princip samma sak, och man kan säga ”lurad!”, alltså kan man givetvis säga ”skojad!”. Hon är bara lite före sin tid. Eller kanske lite efter, eftersom man tydligen enligt ett föråldrat uttryck förr kunde säga ”han skojade dem på 1000 kronor” (SAOL).

Värdparet verkade jättegulliga och skickade, förutom den starka rakin, med oss en flaska hemgjort vin och så fick vi låna en uppblåsbar fåtölj som låg under trappen. Det blev med andra ord ett ganska maffigt ekipage som begav sig mot vattnet. Vi var givetvis tvungna att ha med både krokodilen och luftmadrassen också, förutom fåtöljen.

På stranden finns (dyra) strandstolar och parasoll, men även gott om plats att lägga ut sina handdukar (och luftfyllda attiraljer) precis vid vattnet. Bara detta är en sådan fördel i dagens i-landsproblemfyllda samhälle, där man har så många dyra och snudd på livsnödvändiga grejer (typ telefoner) med sig till stranden att man sällan kan bada tillsammans, för någon måste passa grejerna (som vanligtvis befinner sig något hundratal meter borta på en knökfull strand). Nämnde jag dessutom att det är galet skönt att slippa sand?

Med tanke på att vi allihop badat mellan fyra och fem timmar idag, hade ovanstående scenario varit ganska tråkigt. Vi har verkligen legat i vattnet nästan hela tiden, och de 25 grader jag skrev om igår, måste vara minst 27-28 ändå med tanke på hur lätt det är att doppa sig och ligga i.

Äntligen en lek som jag 100%-igt gillar. ”Mamma, du ska ligga i fåtöjen, så ska jag bogsera dig!” YES! (Jag och Inna är där i bakgrunden, Mimi kraschade bara bilden.)

Peter tar sin papparoll på allvar. Självklart måste barnen lära sig ”tusen nålar”.

En av väldigt få stunder på stranden i stället för i vattnet. Tur att vi inte hyrde dyra strandstolar. (Vet inte om jag har glasskladd på linsen, om telefonen är lite överhettad eller om simmigheten i bilden helt enkelt beror på lullegull…)

Glass för vuxna… (Nej, faktiskt ingen sprit, men shit vad mycket socker. Inget jag behöver köpa igen.)

Redo för snorkling (nåja, utan själva snorkeln , men ändå).

And she’s hooked!

Efter upptäckten av cyklop i kombination med kristallklart vatten såg vi inte mycket mer än bakhuvudet på Inna.

Uppenbarligen har de sjöodjur även i Kroatien.

Bara att erkänna. Jag är kär. Vita, fina, osandiga stenar överallt. Bara att gå ner och upp ur vattnet hur man vill, går bra att ligga i och följer inte med hem. Den perfekta strandpartnern! Okej, lite hård och kantig kanske, men hellre det än beskedligt lullegull ju.

Vid 16-tiden börjar vi känna att det kanske vore på sin plats med lite chill, speciellt eftersom Mimi faktiskt slocknat i min famn, så vi drar oss hemåt. Inna, som är vår främsta inom området, visar hur verkligt chillaxande går till. En dusch, favoritpyjamasen och en go film på telefonen på soffan. Oslagbart! Personligen föredrar jag dock en dusch, fuktcreme och ett glas vin på en ljummen altan. Få saker slår känslan efter att man duschat av sig salt, sol och eventuell sand efter en dag på stranden. Kan man dessutom gå och sätta sig utomhus i något som känns som kroppsvärme är man helt hemma. Typ rosaskimrande.

Chillalalalaxa

Jag kände ju igår att det var dags att återta kontrollen över provianteringen, så efter att ha njutit på altanen en stund, tog jag mig i kragen och tog en promenad längs strandpromenaden mot ”Tommys maximarket”. Jag passade även på att ta en omväg bortom hamnen. Egentligen är väl detta varken mer eller mindre än vilket annat turistställe som helst med en fin strand, en massa strandrestauranger, supermercados med jämna mellanrum och möjlighet att hyra båtar, få massage och köpa krimskrams, men känslan här är ändå så avslappnad att det känns speciellt. Det är lättillgängligt, enkelt och soft bara. Vi kommer definitivt att återvända. Oväntat, eller hur?  Det har vi aaldrig gjort förut.

Hamnen i Okrug, det lilla samhället utanför Trogir där vi bor.

För den som vill ha extra allt på semestern. 🙂

Vinet vi fick av vårt värdpar. Jättegott!

Eftersom Mimi i brist på andra leksaker kastat kotte hela dagen, köpte jag henne en boll i stället, vilket blev en riktig höjdare. Hon älskar den och vill bara kasta boll hela tiden. Med varierande resultat…

Att vara i Kroatien när Kroatien spelar VM-match mot Argentina är ganska speciellt. Under hela seneftermiddagen händer det grejer på andra sidan gatan på Club Papaya. Det flyttas ut en tv, dras en massa kablar, sätts upp högtalare och som grädde på moset, en grön cigarettgubbe, som uppskattas mycket av tjejerna. Med tanke på att det dessutom tjatats sedan de vaknade ur sömn/chill om att gå ner och bada igen, fick det givetvis bli ytterligare en runda ner till stranden efter middag. Att kunna gå till stranden i baddräkt vid 20.00 är lyxigt. Att hitta lediga platser en meter från vattnet är nästan overkligt. Att Kroatien dessutom vann med 3-0 känns bara naturligt i det flowet.

Tjejerna pratar med och imiterar den gröna mannen på andra sidan gatan. 😀

Mycket bättre än så här kan en fotbollsmatch inte bli. Storbilds-tv, solnedgång, barn som badar två meter ifrån bordet, en drink i handen, ljummet i luften…

OM en fotbollsmatch kan bli bättre än ovan, så är det i så fall så här, med egen utdragen tv och antenn och en gigantisk familjepizza på stranden. (Jag undrade varför det gick en kabel rakt ut på stranden, bakom restaurangens storbild. Detta var förklaringen. Underbart!)

Barn i solnedgång. Klassiker.

Mimi filurar som vanligt.

Klart att även barnen ska ha drink.

Heja Hrvatska!

Solnedgång utan barn. Också klassiker.

Mimi på en minut. Denna mimik! <3

Eftersom Mimi sovit en rejäl stund under eftermiddagen var det inga problem att sitta kvar i den ljuvligt ljumma kvällen och följa fotbollen och det härliga engagemanget från publiken på restaurangen. Man behövde varken förstå kommentatorerna eller ens kolla på matchen för att förstå vad som hände, det framgick med all önskvärd tydlighet ändå. Det kan svårligen ha varit bättre att faktiskt vara på plats. Undrar om vi kan förvänta oss samma inramning på lördag när Sverige spelar….

Efter att vi hämtat varsin telefon till Mimi och Inna kunde vi helhjärtat ägna oss åt att njuta av kvällen och fotbollen. Det var bara en gång (när Kroatien gjorde 2-0) som Mimi irriterat undrade om alla vuxna måste prata så högt. Hon hörde ju inte vad de sa på hennes telefon. 🙂

Vid 22 kände vi ändå att vi inte riktigt kunde sitta kvar längre, så då fick det bli lite kort chillaxande (av någon anledning sammanföll tiden med slutet på matchen…) i soffan innan sängdags. Sändningen på CMore låg uppenbarligen några minuter efter den lokala sändningen här, men vi märkte tydligt när det blev 3-0 trots att vår sändning inte kommit dit ännu. 😉

I morgon ska det enligt prognosen regna och åska. Blir det så tar vi nog en sväng till Split och/eller gamla stan i Trogir, blir det inte så kan vi nog inte motstå barnen innerliga böner om bad med cyklop respektive bad med boll. (Man kan väl ändå inte köra någonstans bara för att känna att man använder den fördyrade hyrbilen som stått stilla sedan vi kom hit… eller?) Enligt barnen är detta hittills helt klart den bästa semester vi varit på, och då verkar det rent onödigt att dra iväg dem på något de inte kommer att uppskatta lika mycket, för det betyder,  som alla vet. att vi inte heller kommer att uppskatta det speciellt mycket. Dessutom kommer vi garanterat att komma tillbaka hit, så hinner vi inte denna gång, får vi ta det nästa. Skön känsla. Nästan rosaskimrande.